bilder från gårdagen.

Jag är egentligen väldigt dålig på att publicera bilder i bloggen. Men ibland får man sig ett ryck... så här bjuds på foton ifrån gårdagens utevistelse:

det är långt ifrån rationellt...

...men jag funderar på att skita i allt vad pengar heter och fixa den där saken för 1200 ändå... Det är ego, men jag behöver... Alternativet är ännu mer ego.


Ibland hatar jag mitt liv.


Men det blir god mat idag i alla fall. Och hetsätning. Förnuftigt ser jag inte fram emot det alls... men känslorna tar över. Och det är känslorna som ger problem och dessa måste jag dämpa. Jag säger det igen; Jag MÅSTE dämpa dessa känslor.


Har skrikiga och bråkiga ungar omkring mig. Och en fd sambo som gör allt för att försöka hjälpa mig - och det uppskattas. 


Ändå känner jag mig så OTROLIGT ensam med mina känslor.

ångestbehov.

Jag har så jävla många behov och jag hatar mig själv för det så jävla mycket!


Just nu vill jag ha nåt som kostar nästan 1200 kronor. Jag vill inte berätta vad det är, men det känns nästan livsavgörande för mig att få det. Men jag har ju inte råd, vet inte hur ekvationen ska gå ihop. 


Jävla jul.


Fan ta julen.


Jag hatar julen.


Det enda den gör är att kosta pengar. JULHELVETE!


Panikångestattackerna avlöser varandra här hemma nu. Jag försöker hålla ihop mig för barnens skull, men det är inte lätt att dölja att man mår dåligt!


Och nästan all skit beror på det där dyra som jag behöver. Hur ska jag överleva utan? Hur ska jag orka?



Ångest, ångest, ångest.


Varför kan inte jag vara en sådan där jävla duktig människa utan behov?


(Vi har i alla fall varit ute i snön.)

kaotiskt i huvudet.

Har sådan extrem ångest. Det krampar i bröstet och surrar i huvudet. Jag hoppades att detta skulle bli en bra dag, vi ska ju ut och åka pulka och ha roligt med ungarna! Bäst att rycka upp sig och bli mammig istället för självisk. Försöka tänka på det roliga och underbara och inte på det dåliga. Jippijaja, det är vitt landskap, ljust ute - inte deppa, inte deppa, inte gråta, glöm och göm känslorna, på med masken, nu nu NU!


Det handlar om pengar. Det handlar om vikt. Det handlar om mat. Det handlar om kläder. Det handlar om jobbiga räkningar. Det handlar om ett stökigt och rörigt hem. Det handlar om känslan av misslyckande i allt man företar sig. Det handlar om ljudnivån här hemma. Det handlar om det onda i kroppen. Det handlar om beroenden. Det är beslutsångest över allt.


Förlamande. Så fruktansvärt förlamande. Vill lägga mig i snön och drunkna, typ.


Men som sagt - på med den fula, jävla, äckliga, fejkade masken. Här finns inte tid att tänka eller att "tillåta sina känslor".

fredagen.

Igår ramlade äntligen sjukersättningen in på kontot. Det är verkligen inte fett med pengar kan jag lova, men det behövdes handlas hem lite mat och så måste ju ungarna ha julklappar också. Så vi åkte iväg i snökaoset och fick med oss en massa onyttigheter hem, lite mat och ett par julklappar. Det var mysigt, men pengaångesten låg runt hjärttrakten hela tiden förstås. Och matångesten ska vi inte ens prata om - det blev ju en korv med bröd när vi var iväg och sedan var dagens ambitioner förstörda och kvällen slutade med hetsätning givetvis.


Men kvällen bjöd på mys också. Vi lämnade helt enkelt teven avstängd och satte istället på lugnande musik. Sedan masserade jag Daniella, Kevin och Simon med lavendelolja och jag fick känna mig som en bra och omtänksam mamma och det behövde jag. De fick mellan 20-40 minuter vars och därefter hade jag skitont i min egen rygg. Så jag fick en liten massagestund sen också.


Det blev sent i säng igår av någon anledning. Och jag är astrött. Jag skriver det här med ett kisande öga och ett stängt. Helt puckat! Men jag ville ju ändå passa på att blogga när det är lite lugnt omkring mig, så ni får ta det för vad det är.


Vill tacka för era underbara kommentarer. Ni har övertygat mig om att inte lägga ner bloggen och ni har fanimej också lyckats med att inspirera mig att även skriva lite "djupare" inlägg än såhär. Fast just nu är det svårt att få tid att sitta vid datorn...

bloggens vara eller inte vara.

Jag känner mig som en IDIOT i alla inlägg jag skriver. När jag läser mina egna rader så inser jag att jag kan uppfattas som ett totalt uppfuckat pucko som inte fattar någonting. Jag är kanske efterbliven eller något, vad vet jag?


Känner nästan att det är jobbigt att skriva blogg när allt blir sådär urbota dumt, som till exempel föregående inlägg. Jag har ganska många läsare och det vill jag ju ha också. Men det känns som pressen ökar liksom och det blir allt svårare att få ner tankarna på pränt.


Men min blogg... jag vill verkligen ha den. Jag vill kunna skriva precis vad jag vill och hur ofta jag vill. Och jag ÄLSKAR varenda kotte som läser här och kommentarerna är alltid fina och tja... ni är så väldigt underbara allihop! (Så gå ingenstans!)



Det här är ju förmodligen bara en tillfällig känsla. En känsla av att det är jobbigt att blotta sig, även om det är just det som jag mest behöver.


Jag hoppas jag vågar fortsätta sätta ord på mina känslor, jag vill inte känna skam över det och jag vill inte låta bli att vara öppen. Den här bloggen blev ju på något sätt mitt liv och det känns jättekonstigt när orden inte infinner sig och när jag blir lite rädd för att skriva. Har funderat på en anonym eller en låst blogg... men nej, det är ju här jag vill vara - om jag ska vara någonstans alls.


Det känns nästan som en existentiell fråga om huruvida jag ska lägga ner bloggen eller inte.

min kropp och andra(s)

Det spelar egentligen ingen som helt roll om jag går ner fyrtio kilo. Jag kommer aldrig att bli fin ändå. Kroppen är full av bristningar och ärr och dessa lär inte försvinna. Dessutom kommer jag att ha fullt med överbliven hud, vilket kanske får mig att må ännu sämre? Det känns som om jag inte har någon framtid med det här. Hopplöst var ordet. 

Jag ångrar så hemskt mycket att jag skar mig och att jag tillät mig att gå upp så här mycket i vikt. Hur kunde det hända? Varför har inte jag tagit hand om mig? Det finns så många ”varför?” med det här problemet, jag blir bitter, avundsjuk, svartsjuk och otroligt ledsen. Och när det känns hopplöst så tenderar jag att ta hand om mig själv ännu sämre, för inget spelar ändå någon roll. Som skrivet: Jag kommer aldrig att bli fin i alla fall.
 
Tittar mycket på andra tjejer och kvinnor och jag jämför konstant mig själv med dessa. Och i jämförelse med vem som helst, så känner jag mig ändå äckligast och fulast – även om den jag ser är en gammal kvinna som stinker svett, har flottigt hår och beter sig högst olämpligt. Jag kommer på ”förklaringar” och ”ursäkter” till människan, typ ”Hon kanske har det jättejobbigt, eller är sjuk, så man måste förstå henne... Men JAG, jag har ingen ursäkt!”. Jag vet att det kanske inte alltid är sant, men det är tankar som förföljer mig. Denna konstanta jämförelse.
 
Dessutom kan jag måla upp en okänd persons hela liv i mitt inre. Det är kanske inget fel med det egentligen, men när det händer nästan omedvetet vid nästan varenda kotte man träffar, då blir det jobbigt att ha med sig i huvudet. Det blir något slags tvång och jag kan aldrig koncentrera mig på det jag borde eftersom jag flyr in i det här jämförelse/livshistorieberättadet hela tiden. Jag har liksom nog med dissociation ändå, att leva andras liv i huvudet skulle jag vilja slippa. Men hur gör man? Eller är det här ett normalt beteende? Gör alla såhär? 




Ibland får jag också för mig att alla andra gör likadant, fast lite tvärtom, och tittar på mig och tänker hur värdelös jag är (fast de flesta säkert skiter blanka fan i mig).
*****

Det lär komma fler inlägg med det här temat, idag, imorgon eller någon annan gång. Skulle nog behöva utveckla det. Vet att jag skrivit något liknande tidigare, och försökte hitta det inlägget, men misslyckades..