idag.

Kampen, jag slits itu, vet inte vad jag ska göra.

Fan vad jag hatar livet ibland.

dödsbesked.

En vän till mig, som jag umgicks med förut - hon hade världens finaste familj och jag tyckte så mycket om dem. Vi gled ifrån varandra då när jag mådde skit, till slut orkade jag inte med folk alls. Men inatt chattade vi och då får jag veta att hennes man, en helt underbar kille, är bortgången. Hon hade funnit honom på köksgolvet, död. Han levde när hon gick på toa, när hon var klar var han bara död död död. De har tre barn tillsammans, men nu är barnen faderslösa och min vän orkar egentligen inte leva, men hon måste för barnens skull.

Fy fan. Han var så jävla fin, hela hans personlighet. Och nu är han borta.

Sov gott Fredrik. Du är saknad av många.

jag behöver visst inte skämmas, men hur ska jag kunna sluta?, samt en massa virriga tankar.

Jaha. Dagen har gått och blivit kväll. Största fasan idag var ju kuratorssamtalet och eventuellt möte med läkaren, som jag berättade om i morse men som ingen kommenterat - lever ni? 

Kuratorns första kommentar var med ett stort leende: "Ja, vi får ju veta allt här..." och så gav hon en menande blick mot datorn. Fattade ju, och visste redan i förväg, att hon förstås läst journalen. Jag skämdes inte så fasligt mycket hos henne, men den här gången fick hon nog se en annan sida av mig - den frustrerade och rädda jag som dras tio år tillbaka i tiden då psyk var fienden och jag trotsig unge, typ.

Först försäkrade hon mig noga om att jag inte behövde känna skuld eller skam, och det var befriande att höra även om mitt hjärta inte tog det till sig. Ljug så lagom ungefär. Sedan berättade hon att hon och min läkare tillsammans pratat igenom det här på morgonen och att det skulle fixas nya recept och min underbara läkare (varför heter det inte läkarinna?) ville också framföra att jag inte behövde skämmas, utan att detta har jag varit öppen om och nu sade jag till direkt det gick snett och att allting kommer lösa sig. Och så lovade hon att ringa mig snarast. So far, so good...

Simon var faktiskt med mig inne på grund av det som hänt, jag behövde stödet hans närvaro ger mig. Även om han pillar i skägget, flackar med blicken, knappt vågar svara på frågor osv, hans NÄRVARO räcker, om han bara visste hur mycket det hjälper... Även om han känner sig dum och malplacerad (det gör han) så vet jag att om jag brakar loss så är han den enda som förstår mitt psyke till fullo och kan få mig att gå med på det mesta. Han har lugnat mig många gånger när jag spårat ur... (andra också, jag tar inte ifrån er äran, men just i sådana här situationer med lite specifika samtalsämnen typ)

STOR PARENTES --> (Vi är liksom bokstavligt talat "TWO BODIES, ONE SOUL", och vi "känner av" varandra bara genom vibbar i luften, osynliga energier (vi har sett även synliga faktiskt, men det är för mycket flum för den här bloggen, det är lite hokus pokus som de flesta kanske inte tror på, men har man upplevt det så finns det inget att tvivla om) och vi tycker lika, känner lika, är lika. I de flesta samtal där vi båda medverkar, så är han oftast tyst och jag pratar för mycket (eller utan att tänka efter före i alla fall - är kraftigt impulsiv så det mesta jag snackar om är att förklara vad jag menade med vad jag nyss sade, som leder till nästa... dessutom är jag den som lätt tar illa vid mig och kanske lite väl lätt tolkar in något fel nånstans och då säger jag ifrån tydligt, ibland FÖR tydligt och kan kanske inte riktigt hantera mig själv så bra - men då kan Simon som studerat det hela sätta stopp för mina känslosvall! Det är bra när man är själsfränder och vet precis vad den andra tycker och tänker och vad som händer härnäst, man kan avstyra mycket trubbel på så vis; Att jag inte åkt fast för misshandlar eller värre är nog tack vare dessa egenskaper i vårt speciella förhållande). För att det är så vi funkar. Han är öron och minne, jag är stor i flabben och bangar inte för att säga vad jag tycker och tänker. Vi kompletterar varandra bra!) <-- SLUT STOR PARENTES vilken vi lika gärna kunde skitit i och skriva ett eget inlägg om! Ska nog göra det en dag, ett inlägg om kärleken här i livet.

I alla fall. När kuratorn började snacka om "kommunala insatser" så blev jag cirka 14 bast igen och hon hann inte säga klart meningen förrän jag strejkade med "glöm det, bara glöm". Men hon ville förklara så jajaja, jag låtsades lyssna lite för hennes skull, typ. Första förslaget hade med AA att göra, men jag vägrar AA då jag inte delar deras trosuppfattning (är inte kristen) och det vet hon mycket väl, men hon bad om ursäkt för det alternativet sedan i alla fall. Och som sagt, jag lyssnade nog inte för vetefan vad de andra två alternativen handlade om... Men om det ställs KRAV på FLER kontakter än ALLA de vi redan omges av, så kan de behålla sina mediciner för sig själv och knarka upp om de vill. För det räcker nu, nu räcker det. Jag har fått en superläkare, som förresten kom vid slutet av samtalet och vi fixade till så jag ska hämta medicin en gång i veckan - helt ok! Jag har kurator som jag tycker det funkar bra att snacka med, men jag får nog se hur allt blir framöver, hon är ganska virrig och jag känner mer och mer att det kanske ändå inte är rätt. Jag får liksom inte "grepp" om henne.


MEN! Allt & alla ska fokusera på BARA mitt MISSBRUK (före detta förutom några återfall)! Även om det här var återfall, så måste man tydligen få bort alla tankar om droger, missbruk, minnen av det, osv osv osv INNAN man till fullo kan bearbeta tunga saker - självklart för att man inte ska falla ihop av nya insikter som kan vara jobbiga att få, det fattar jag. Men en missbrukare kan bli frisk, fast jag tror inte någon blir HELT FRI (eller?). Alltså HELT & HÅLLET? Man vet om att det finns sätt att må BRA på, det kommer man alltid att minnas, att det är sådär lätt egentligen (man lurar sig själv förstås). Ska vi vänta tills den biten är över så får jag aldrig hjälpen jag behöver för att STÅ EMOT!

Detta var ett ÅTERFALL, jag har fan fått kämpa med allt det här ALLDELES ENSAM (med stöd av enbart sambo - har inte släppt in någon annan även om jag förstås haft mamma, systrar med mera) så länge nu så att ens erbjuda mig missbruksvård är LÖJLIGT! Den skulle kommit för sisådär tio år sen eller nåt, då när allt var som allra allra värst. För DÅ hade jag inget utbyte av samtal om mitt mående alls. Jag spårade bara ur totalt om någon ens närmade sig mina känslor, jag ville inte själv känna ens. Men innerst inne så har jag ju alltid vetat att det här med missbruk det är som...:

"Vad kom först - hönan eller ägget?"

...och det är olika för alla missbrukare förstås. Men jag vet att jag alltid försökt stänga av mig själv. Innan jag drack/drogade så var det på andra destruktiva sätt, eller så dissocierade jag iväg till min "bomullsfamn" (då hörde jag inte ens när någon ropade, så min hörsel är väl kollad - eller hur mamma? hehe!) eller ja, jag höll till och med på med vandaliserade av en kyrkogård när jag var sju-åtta år vid flera tillfällen, det var en kick så det hände ända tills vaktmästaren kom på mig och min vän. Jag skäms fortfarande! En kyrkogård liksom! Ajajaj!

ATT BEDÖVA ELLER BLI KICKAD HAR JAG ALLTID EFTERSTRÄVAT - trots att jag inte ens har en dålig uppväxt att skylla på, även om jag ofta blev missuppfattad (såklart, ingen visste ju då - inte ens jag, bara att NÅT var fel för jag var inte som andra liksom...)... Upp till slutet av mellanstadiet så var jag nog utåt sätt rätt lugn med humöret tror jag (mamma, hur var det?), men RASTLÖS (ringde nummer efter nummer i klasslistan för att hitta någon att leka med, redan då desperat alltså! Och om ingen kunde? Fruktansvärt!), ville alltid ha något att göra. Vet att jag var rätt tjurig om jag inte hade nåt att göra, när alla andra möjliga ROLIGA broar var brända så hade jag i alla fall en lillasyster. Och hund.

När jag började högstadiet hade jag alltså redan haft naturligt psykisk bedövning, ett sätt att överleva. Och kickar i barnaår är inte så svåra att få, det är ju bara att palla äpplen eller rota i någons fickor eller vad det kan vara. Jag blev besatt av både bedövningen och kickningen och nu började jag fatta att dessa gick att KOMBINERA! Bedövning & kick samtidigt!? Det blev fyllor, stölder, vandalisering, sniffande och hasch, slagsmål och att knulla (bli det kanske är rättare uttryckt, i alla fall första gången hade jag inget val),eller utsätta mig för faror och vissa sorters självskador! Men plötsligt fick jag en annan "kick" - ett liv i min mage precis när jag slutat 9:an (!). Som det kan bli och ännu värre blev det senare i livet, men nu ska jag komma till saken. Jag har en tendens att aldrig göra det. SUCK!

Hönan eller ägget? Vad tror ni? (Vet det finns nån vetenskaplig förklaring, men den bortser vi från!)

Om jag, mina känslor, mina minnen och erfarenheter, mina psykiska besvär och ångest är hönan och min strävan efter att glömma allt och bedöva mig eller kicka, oavsett drog är ägget -

så kom i alla fall HÖNAN först! Det är fan hon den jäveln som gör allt för att överleva (men önskar att dö), tar till drogerna eller nåt av allt annat (dissociationen till exempel), för att INTE tänka, INTE känna och bara SLIPPA vara med.  Så fann hon något bra, men det var visst inte bra egentligen och visst är det svårt att förstå, men hon lär sig hela tiden. Och långt som fan har hon gått. Ensam inombords i sitt kaos.

Ur min synvinkel så behöver jag göra TVÄRTEMOT vad psyk säger (och alltid har sagt, de har därför inte ens gett mig rätt vård anser jag!) och FÖRST fokusera på MIG, allt som är jag, allt jag upplevt, saker jag minns, gått igenom, en massa saker jag behöver bearbeta - kalla mig ältare om ni vill. Men jag behöver det INNAN jag kan gå vidare.  

Jag måste förstå mig själv och hur jag fungerar för att kunna förhindra återfall framöver, helt enkelt. 

Är jag helt ute o reser?

Ska de bara snacka om mitt missbruk nu, då drar de mig rakt in i skiten igen. Så om de tvingar mig till nåt sånt, så lämnar jag hela vården. basta.

Fan, min hjärna är överstekt. På grund av en jävla blomma som behövdes planteras. Vilket ledde till att jag fortsatte med nästa blomma och nästa och nästa... så jag är jävligt samlad för att blogga egentligen. INTE. Hela köket är för fan ett blomsterjordkaos.

Nattis. Om ni finns!

tja, vad ska jag säga?

Det gick åt helvete. Fick återfall. Sedan rädd för att jag överdoserat (skulle ju bara bli hög) och åkte till akuten, inlagd för observation och sen ville de skicka mig till psyk, men först skulle jag stanna ett dygn till för deras hjärtjävlamonitor. Glöm det, tyckte jag, jag ska hem och se ESC! Så jag gjorde som en sådan som jag alltid gör - skriver ut sig på eget bevåg. De hade visst redan skickat remiss till psykiatern, men det sket jag i.

Sedan kommer jag då hem och då blir allt ironiskt så att säga. Vi ska alltså se mello och har precis dukat fram och satt oss, jag hade hunnit äta en kaka - SEN, PANG! Magkramper från hell, jag lovar, jag har varit med om mycket, till och med gallsten - och förlossningar för den sakens skull. Men det finns inget som går att jämföra den här smärtan med. Jag skrek, jag vet att jag skrek. Jag spydde och hamnade sedan på golvet. Tuppade av flera gånger, eller åtminstone är det vad jag upplevde. Jag har nog sällan bett någon skicka ambulans åt mig, men då gjorde jag. Det var ett helvete. Ambulansen kom och tack och lov så hamnade jag inte på samma avdelning som jag skrivit ut mig från tidigare, hehe.

Jag blev röntgad, men hade visst bara "en bajs på tvären" som en läkare sade till Daniella en gång. Ändå behöll de mig ett dygn extra än vad som vanligtvis görs på den avdelningen (det är typ akutavdelning i väntan på bättre ställe eller nåt) för att kunna dubbelkolla bilderna en gång till. Men tror ni inte att det dyker upp en läkare från psyk där då istället (tja, psyk hittar en väl alltid)? Gaaah... Han ville att jag skulle bli inlagd hos dem när jag var klar med magen, "för säkerhets skull, tills jag träffat min egen läkare". Lovade att tänka på det. Till slut så var jag klar på akutavdelningen men blev "beordrad" att gå till psyk. UTSKRIVEN, YAY! Nu skiter i vi psyk!

Nä, det kunde jag inte. Så det blev PIVA igår och fick träffa en jättefin läkare som lovade att allt skulle ordna sig. Jag fick med mig medicin så jag skulle klara mig tills idag då jag har kuratorssamtal och då min läkare är på öppenvården och jag kanske kan få träffa henne med... Och den skammen ska jag möta idag. Alla har gett mig förtroende och nu måste jag erkänna mig misslyckad. Får se vad det leder till, men det kan nog inte bli sämre i alla fall.

Orkar inte berätta mer i detalj än såhär.

grå.

Idag är jag grå. Askgrå i ansiktet, sade en tillförlitlig källa. Fick min mens i tisdags. Störtblödde igår och sedan hela natten. Har knappt kunnat sova inatt, konstant spänd och redo då jag inte litat på megatampong+binda ens. Inte konstigt jag är grå. Grå och svag. Tänkte ta morgonpromenad, men var för svag. Fick förlåta mig själv. Tänkte istället motionscykla om jag fick sova en stund till. Hände inte då heller och jag förlät mig själv igen.

Älskling fixade Cyklo-F till mig nu på morgonen (receptfritt mot kraftiga blödningar), så nu hoppas jag att det kommer gå mot sparsammare blödningstider. Är det något jag äcklas av så är det mensen. Fy hundan. Och när vi ändå är inne på att äcklas av blod, så kan jag berätta att jag är fobiskt rädd för att få blod i munnen. En av tusen anledningar till att jag är tandläkarrädd kanske? Och när vi snuddar vid detta ämne så kan jag också berätta att jag var hos sjukhustandvården härom dagen och läkaren kikade (bara med spegel!) i käften min och så fick jag tid till operation. Jag måste sövas, tråkigt men sant. Beräknad sovtid för att få hela tänder: fem timmar. Fuck. Och fuck också åt att jag inte fick tid till denna op förrän i oktober, men den som väntar på något gott...

På grund av grått och aska och mun osv, så kan jag vidare uppdatera er om att jag fortfarande inte rökt. Nu har jag varit rökfri i 83 dagar och hoppat över 2050 cigg. Tänk er över 2000 fimpar i en askkopp! Fy fan, vidrigt! Och jag mår bättre, jag andas lättare. Men jag ljuger om jag påstår att jag inte är sugen i pressade situationer, det ska erkännas. Men det ska nog väldigt mycket till innan jag tänder en cigg igen. Och när vi pratar om att sluta med saker så kan jag också passa på att berätta att jag inte druckit en enda droppe (!) alkohol sedan nyårsafton. Fy fan vad jag är bra (nog har jag läge att skryta?)!

Har burit in datorn till vardagsrumsbordet. Från köket till akutrummet, dvs där jag lätt kan slänga mig ner i horisontalläge i soffan om yrseln gör sig påmind. Ni vet, blödningen. Jag är svag och stundvis yr, men nu ska det bli bättre. Piller är bra ibland.

Och apropå svaghet: Alla tecken pekar på att min ansökan om 100% sjukersättning (pension) kommer att gå igenom. Jag vill inte vara ung och sjuk, klart jag önskar att det vore annorlunda. Men nu är det inte så, jag är sjuk på många sätt och klarar inget jobb, och det är en sorts sorg jag bär - jag är inte normal liksom. 35 år och sjukpensionär. Men det är så många krav jag äntligen kommer att få slippa och jag kan fokusera 100% på att bli en del av någonting igen, även om det endast skulle innebära en kopp te med en vän. Ni fattar. Eller så gör ni det inte, men då kan ni dra åt pipsvängen för då förstår ni inte hur det är att vara sjuk eller så känner ni inte mig eller så vill ni bara själv framstå som duktiga. Er bryr jag mig ändå inte om. Psst, seså, stick.

Jag gillar min nya telefon än så länge. Kameran har jag knappt hunnit prova, även om den är viktig för mig, men allt annat ser bra ut. Och om ni undrar vad för lur det är (klart ni gör, dum jag är), så är det en Sony Xperia Z (eller var det X?). Nu blev ni allt gröna i ansiktet, hah!

Själv ska jag vara grå en stund till så att jag kan orka med att komma ut i solen senare idag. Just nu skriker min kropp efter vila, och det är säkert nåt kul på tv, ändå. Eller på datorn. Men ligga ner borde jag kanske, är bara så rastlös oavsett hur jag mår. Nåja.  So long.

down.

Går ner i vikt. Faktiskt. Inget konstigt egentligen, med den diet jag kör och med all motion. Har dock haft ett par hetsätningsåterfall, senast härom kvällen, tappade kontrollen totalt, sket i vilket, bry mig? Jo, klart jag bryr mig. Men ibland tar något över en, ibland.

Missbrukare från hud till själ, från knopp till kropp, till månen och tillbaka om jag ska vara ärlig. Egentligen. Egentligen byter man bara drog, när inget annat finns kvar så finns alltid maten. Försöker hålla balansen på tunn tråd och hoppas den bär mig.

Men jag är glad för att jag gått ner och jag tänker då inte ge upp. Det är dags att kämpa för livet. Fetman dödar mig när den är ett faktum, är snart tillbaka på ruta ett.

Nu blir det motionspromenad med mellanlandning hos morsan min som ska få min gamla telefon. Lite fika där och sedan hela långa vägen hem igen. Nytta och nöje, fin kombo.

Och, jag gillar än så länge min nya telefon, mmmm.

söndagsblues eller nåt.

Äntligen är det slut på helgen som varit jävligt jobbig (eller? nä? jo? öööh?) egentligen. Fast det är svårt att erkänna när man ändå gjort rätt mycket, umgåtts med familjen, passat en fin hund osv.

Simon har inte mått bra, han har varit lite sjuk i magen typ, mest på eftermiddagarna och kvällarna. Så det har ju varit lite tråkigt faktiskt. För det första är det inte kul att se den man älskar må dåligt. För det andra så blir det ganska tyst och tråkigt om kvällarna när man själv är FUCKING MANISK!

Tog Liam med på sen kvällspromenad med den lånade hunden i fredags. Tog nästan en timme, men var jättemysigt, för vi pratade en hel del, fick kvalitetstid och snackade lite allvarliga saker som vi sällan pratar ut om. Men till en början var det lite jobbigt, han är ju en dampunge, hunden ville hitta luktegottplatser och jag försöker styra hund och lyssna på sparkcyklande barns högljudda stämma som inte gick att stoppa på en bra stund. Han var nog manisk med. Åtminstone var det lite "jobbigt" då, men till slut röt jag till om att han faktiskt fick ta och LYSSNA också, för jag hade viktiga saker att säga... och då fick vi fin kontakt och förtroendefulla samtalsämnen, och hunden hade lugnat sig efter lite kissande och bajsande. Riktigt mysigt att äntligen få den kontakten med Liam. (Jag var minst sagt chockad över att han ens ville följa med MIG ut på promenad!)

Sen var det sängen för honom och Simon sov redan. Jag var manisk och blev sittande vid datorn och skrev blogg och chattade lite med en gammal vän och så. Blogginlägget kunde jag inte publicera, det insåg jag efter att frenetiskt ha skrivit hela natten, typ en hel bok. Och rörigt, för tankarna kan inte hållas i styr.

När jag är ensam och hamnar i ett tillstånd då jag börjar skriva (för det mesta manisk), och egentligen bara bara bara ska berätta en liten grej - som nu i fredags då jag skulle blogga - så hinner tankarna nå skärmen innan jag ens tänkt klart. Alltså, det bara flyter på och jag tappar bort hela omvärlden, glömmer dricka, äta, vad klockan är med mera. Och när en tanke kommer så inser jag att det jag tänker och försöker skriva om, eller det som bara flyger över tangentbordet... det är egentligen bara lagrade saker som finns inom mig, minnen som dyker upp, insikter slår mig efter varje mening och då kommer nästa minne till följd, som leder till ännu fler insikter... och många av dessa minnen som jag trodde mig ha förträngt, de har jag bara dissocierat bort, supit bort, knarkat bort osv... Nu när jag lämnat helvetesorten, blivit clean även om jag är manisk lite då & då, så kommer allt till mig.

Och ensam vid en dator och det slutar aldrig! Den natten trodde jag att jag skulle behöva ta mig till psykakuten. Mitt livspussel börjar läggas och jag tror att jag kanske börjar förstå hur allt blev såhär, hur jag blev såhär! Jag minns saker redan från tre års ålder, att det nog var då, på dagis (mindes speciellt en händelse/aktivitet vi gjorde) som jag insåg att jag var konstig. Jag ska inte säga att jag inte hade vänner eller inte tyckte om att leka eller så, men jag var inte som andra och när den händelsen dök upp så gjorde det så satans ont i mig. Jag insåg att det var just känslan av utanförskap som började redan då. Tre år gammal. Inget barn ska känna så!

Och minnena haglade och jag började tänka "snälla ge mig knark, låt mig glömma" hela tiden för att jag var så ledsen, men ändå så fortsatte mina fingrar och jag förstår inte hur det gått till. Något måste ha tagit över mig, kanske är det meningen nu att hitta det jag alltid sökt: "svar". Svar på varför jag är som jag är, varför jag inte fungerar som alla andra, men mestadels: "vad är det jag flyr ifrån?" och "vem är jag?". Jag vet vad jag alltid flytt ifrån genom hela livet, eller jag tror jag vet - mig själv.

Jag tänker inte gå in på fler detaljer nu, jag orkar inte tänka igen och dessutom så skulle det här inlägget också spåra ur i så fall. Men den natten sov jag inget. Vilket lett till att resten av helgen har varit stundvis jävligt ångestfylld och frustrerande, eller helt manisk och uppe i det blå med lite lättnad då jag fått skriva av mig (även om det gjorde ont och fast jag togs över av något och knappt fattade vad jag skrev).

En lärdom har jag dock fått. Jag ska inte sitta ensam när jag känner att jag är hypoman/manisk och tillåta för många tankar. Jag ska direkt PRATA med någon eller ta lugnande och sömnmedicin tillräckligt nog för att stänga ner och somna ifrån allt... och jag ska nu kräva att jag ska få riktig terapi, jag kan inte hantera detta själv, det som kommer nu när det andra livet ligger bakom mig, ett nytt börjat, och skallen klarnar mer och mer då jag lämnat allt som jag förut behövt som bedövning. Nu när jag VILL leva för en gångs skull!

Men nu. Helgen är slut. Simon är frisk. Jag är lugnare. Liam har varit skitjobbig. Jag är trött. Ändå har helgen varit fin överlag. Men jag avskyr långhelger och lov, ungar blir så jobbiga då!

Nä. Adjöss, nu stängs nog cybervärlden ner för mig för idag.

socialens familjeutredning - completed.

Jag har säkert nämnt det tidigare. Simon blev ju anmäld till socialen av Liams skola pga att han kom dit och var helt maniskt och typ dum i huvudet och sådär. Nu var det ju faktiskt så att skolan bara hann före oss, för vi hade själv tänkt kontakta socialen för att se vad de kunde göra för vår familj då både jag och Simon är kroniskt psykiskt sjuka och Liam förmodligen har ett neuropsykiatriskt funktionshinder (utredning för det när som helst nu) precis som mor sin. Åhå, vilka fina gener han har fått.

Första mötet på socialen så fick vi träffa en underbar kvinna som jag kom att fästa mig lite vid dessvärre (självklart har hon ju slutat nu) och då berättade vi att vi verkligen ÖNSKADE att en utredning gjordes eftersom vi var desperata efter hjälp. Detta ansågs som mycket positivt och kvinnan (vi kan kalla henne L) på soc såg då självklart till att utreda oss och det ledde ju till en hel del fram och tillbaka och det har faktiskt varit en ganska jobbig period nu. Och jag tänker inte gå in på detaljer.

L ordnade så att Liam fick ökad fritidstid än vad vi egentligen är berättigade till. Det gjorde stor skillnad för oss, bara det. Sedan har vi sett till så att Liam får läxhjälp på fritids med, så det "slipper" vi här hemma. Snacka om lättnad!

L tog också med oss på "studiebesök" till en mötesplats för människor med psykiska problem. Jag tänkte att dit ska jag fan gå. Nu har det gått ett par månader och jag har ännu inte varit där. Men i alla fall, jäkligt snällt av L. Sedan tyckte både L och psykiatrin att vi skulle ha ett samverkansmöte med soc, BUP, psyk för att allt inte skulle spreta åt olika håll så att säga. Att vi har ungefär samma mål och så. Det där mötet gav oss inte ett skit faktiskt, men ändå.

L har också träffat Liam och Simon (jag var tyvärr sjuk) för att "leka" med Liam, men det framgick tydligt att han bara kunde hålla fokus en väldigt liten stund, innan han började bli klängig och störig. Så L tror också att han lider av ADHD eller liknande. Hon har varit i kontakt med BUP med för att påskynda utredningen och den kommer att starta absolut senast efter sommaren, men förmodligen när som helst, hade de sagt.

Sedan har L också fixat att vi vi fått ett klart JA från de övre hönsen om att vi ska få en kontaktfamilj för att kunna ge Liam fler människor i sitt liv, kunna få upplevelser som vi inte kan ge och så vidare. Men först och främst för att avlasta oss. Så det kommer vi få, men vi vill inte att Liam ska vara där hur mycket som helst, men sådant kommer man ju överens om.

Sedan har hon dessutom fixat så att vi fått kontakt med ett ställe vi kan kalla P, där man arbetar med familjer och sådant och då är väl tanken att vi ska kunna finna våra familjeroller (ni anar inte hur svårt det är för mig sedan jag flyttade in!) och att få strategier för att ens klara av att leva ihop, få strategier för att kunna hantera och sådär. Och idag får vi besök av vår kontaktperson där. Jag är allt lite nervös...

Jag kan säga att sådana här insatser (och snabbt har det gått!) aldrig skulle satsas på i den gamla skitorten jag levde i förut. För jag kan säga att där har jag blivit anmäld till soc oräkneliga gånger, men trots alla de uppenbara problem jag haft med missbruk, självskadebeteende, in och ut på psyk, miljoner självmordsförsök med mera - så har ändå inget hänt för att "rädda" min dotter från mig. Och det är jag OÄNDLIGT tacksam över, men sett i backspegeln så fattar jag inte hur de bara kunde blunda genom alla dessa år! Helt sjukt!

Här har vi fått all hjälp vi behöver! Utan väntan, dessutom, allt sattes igång direkt och L har gjort ett fantastiskt jobb. På senaste mötet på P, där hon var med och vilket var sista gången vi skulle träffa henne, då - när hon skulle gå - så säger hon "Jag brukar aldrig ge mina klienter en kram, men jag måste få krama dig" och så avslutar vi hela historien med en varm kram. Hon är helt underbar och har varit med hela vägen.

Och. Summa sumarum - Hon ser inga tecken på att vi är olämpliga föräldrar, utan Liam får stanna här, det ska bara satsas på att allt ska fungera. Så. Det känns för jävla bra. Hela den här staden känns bra. Det händer saker, och det sker snabbt dessutom. Vi har fått så mycket hjälp och ännu mer kommer vi att få.

Tja, ville väl bara uppdatera om det, för jag vet att i alla fall en del av er vet att vi blivit utredda.