dags för nytt årtionde.

Alla skriver, summerar och utvärderar decenniet som gått. Själv rotar jag igenom min blogg efter minnen av endast 2009 och finner inte mycket värt att nämna. Det har varit ett sablans tråkigt år, tror jag. Jag publicerar nog en kort punktlista av vad som hänt lite senare idag.


Hur minns ni egentligen, människor - Ett helt decennium liksom?

trötthet från hell.

I måndags var grymmaste Diana här och vi hade supermysigt och kul!


Igår var jag hos Simon och det blev en underbar kväll.


Idag har allt varit sugigt. Så extremt trött och har sovit mest hela tiden. Det är nog detta som kallas för konsekvenser. (Berättar kanske mer om den här dagen senare - jag hade ju bland annat hembesök av min terapeut, och det gick inte så bra...)



Nu laddar jag batterierna inför nyår imorgon. Finurlar på blogginlägg och måste skriva kedjeanalyser. Men idag orkar jag inte skriva mer än såhär. Så vi hörs väl i morgon... eller nästa år.


Gott slut på er!

julen är slut!

Dagarna innan julafton, och julafton, var någorlunda bra. Sedan har det mest varit skit. Jag är så inihelvetes trött på allt.


Och nu "måste" man blicka framåt mot en nyårsafton som "borde" firas. Men jag har inte lust.


Har inte ens lust att blogga. Men jag lever, nu vet ni.

amen näää!

Det blir inget hembesök av terapeuten. Bilarna är totalt översnöade och insnöade, totalt fast, så hon får inte ut någon. Jävla snö! Jag hade ju sett fram emot detta och har till och med köpt julklapp till henne som jag ville överlämna och så blir det inget. Lite av min vanliga otur, antar jag.


Terapeuten var dock lika besviken som jag. Hon ville gärna komma sade hon. Och hon hade julklapp till mig med! Vadan nu detta? Julklapp till MIG? Att jag köper till henne är väl en sak, men att hon fixar något till en obetydlig patient? Gissa om jag är nyfiken nu!


Vi sköt upp hembesöket i alla fall. Hon kommer nästa vecka, på onsdagen - vår ordinarie tid. Jag måste då bara se till att få lite hjälp med ungarna jag har i huset, men det brukar inte vara några problem alls. Man vill ju vara ensam med sin terapeut liksom, vill inte att nyfikna öron ska tjuvlyssna.


Jaja, lite besviken är jag ju. Men det är som det är och det är bara att gilla läget. Nu vet jag inte vad jag ska göra... Är så trött, men kan inte sova. Vet inte ens om jag har lust att försöka, jag är trött på att vända och vrida mig nu.


I eftermiddag har jag träning inplanerad. Som det känns nu, så orkar jag egentligen inte. Men det är ju sista gången nu innan jul... Suck! Får se hur jag gör...


Allt känns jobbigt just nu. Jag vill komma härifrån. Distrahera mig. Skulle vilja shoppa loss ett par julklappar till, har någon som fortfarande inte är köpt. Men, pengarna tryter... Allt är ett stort helvete. Jävla liv.

mitt i nattten.

Jag borde sova nu. Lade mig vid 22:30 igår och har sedan dess sovit väldigt oroligt och dåligt. Det är mycket tankar som far runt i huvudet och nu bestämde jag mig för att det var bättre att vara vaken en liten stund än att bara ligga och vända och vrida på sig.


Igår var vi och shoppade lite och snart är alla julklappar inhandlade! Vi slog in lite paket igår kväll och det är ju hur roligt som helst!


Nä, tankarna är osammanhängande nu, det är bättre jag skriver när jag är lite mer vaken. I morgon bitti får jag hembesök av min terapeut. Det ska bli spännande, hon har aldrig varit här! Och så har jag köpt julklapp åt henne! 


Nu: Försöka sova en stund till.

bilder från gårdagen.

Jag är egentligen väldigt dålig på att publicera bilder i bloggen. Men ibland får man sig ett ryck... så här bjuds på foton ifrån gårdagens utevistelse:

det är långt ifrån rationellt...

...men jag funderar på att skita i allt vad pengar heter och fixa den där saken för 1200 ändå... Det är ego, men jag behöver... Alternativet är ännu mer ego.


Ibland hatar jag mitt liv.


Men det blir god mat idag i alla fall. Och hetsätning. Förnuftigt ser jag inte fram emot det alls... men känslorna tar över. Och det är känslorna som ger problem och dessa måste jag dämpa. Jag säger det igen; Jag MÅSTE dämpa dessa känslor.


Har skrikiga och bråkiga ungar omkring mig. Och en fd sambo som gör allt för att försöka hjälpa mig - och det uppskattas. 


Ändå känner jag mig så OTROLIGT ensam med mina känslor.

ångestbehov.

Jag har så jävla många behov och jag hatar mig själv för det så jävla mycket!


Just nu vill jag ha nåt som kostar nästan 1200 kronor. Jag vill inte berätta vad det är, men det känns nästan livsavgörande för mig att få det. Men jag har ju inte råd, vet inte hur ekvationen ska gå ihop. 


Jävla jul.


Fan ta julen.


Jag hatar julen.


Det enda den gör är att kosta pengar. JULHELVETE!


Panikångestattackerna avlöser varandra här hemma nu. Jag försöker hålla ihop mig för barnens skull, men det är inte lätt att dölja att man mår dåligt!


Och nästan all skit beror på det där dyra som jag behöver. Hur ska jag överleva utan? Hur ska jag orka?



Ångest, ångest, ångest.


Varför kan inte jag vara en sådan där jävla duktig människa utan behov?


(Vi har i alla fall varit ute i snön.)

kaotiskt i huvudet.

Har sådan extrem ångest. Det krampar i bröstet och surrar i huvudet. Jag hoppades att detta skulle bli en bra dag, vi ska ju ut och åka pulka och ha roligt med ungarna! Bäst att rycka upp sig och bli mammig istället för självisk. Försöka tänka på det roliga och underbara och inte på det dåliga. Jippijaja, det är vitt landskap, ljust ute - inte deppa, inte deppa, inte gråta, glöm och göm känslorna, på med masken, nu nu NU!


Det handlar om pengar. Det handlar om vikt. Det handlar om mat. Det handlar om kläder. Det handlar om jobbiga räkningar. Det handlar om ett stökigt och rörigt hem. Det handlar om känslan av misslyckande i allt man företar sig. Det handlar om ljudnivån här hemma. Det handlar om det onda i kroppen. Det handlar om beroenden. Det är beslutsångest över allt.


Förlamande. Så fruktansvärt förlamande. Vill lägga mig i snön och drunkna, typ.


Men som sagt - på med den fula, jävla, äckliga, fejkade masken. Här finns inte tid att tänka eller att "tillåta sina känslor".

fredagen.

Igår ramlade äntligen sjukersättningen in på kontot. Det är verkligen inte fett med pengar kan jag lova, men det behövdes handlas hem lite mat och så måste ju ungarna ha julklappar också. Så vi åkte iväg i snökaoset och fick med oss en massa onyttigheter hem, lite mat och ett par julklappar. Det var mysigt, men pengaångesten låg runt hjärttrakten hela tiden förstås. Och matångesten ska vi inte ens prata om - det blev ju en korv med bröd när vi var iväg och sedan var dagens ambitioner förstörda och kvällen slutade med hetsätning givetvis.


Men kvällen bjöd på mys också. Vi lämnade helt enkelt teven avstängd och satte istället på lugnande musik. Sedan masserade jag Daniella, Kevin och Simon med lavendelolja och jag fick känna mig som en bra och omtänksam mamma och det behövde jag. De fick mellan 20-40 minuter vars och därefter hade jag skitont i min egen rygg. Så jag fick en liten massagestund sen också.


Det blev sent i säng igår av någon anledning. Och jag är astrött. Jag skriver det här med ett kisande öga och ett stängt. Helt puckat! Men jag ville ju ändå passa på att blogga när det är lite lugnt omkring mig, så ni får ta det för vad det är.


Vill tacka för era underbara kommentarer. Ni har övertygat mig om att inte lägga ner bloggen och ni har fanimej också lyckats med att inspirera mig att även skriva lite "djupare" inlägg än såhär. Fast just nu är det svårt att få tid att sitta vid datorn...

bloggens vara eller inte vara.

Jag känner mig som en IDIOT i alla inlägg jag skriver. När jag läser mina egna rader så inser jag att jag kan uppfattas som ett totalt uppfuckat pucko som inte fattar någonting. Jag är kanske efterbliven eller något, vad vet jag?


Känner nästan att det är jobbigt att skriva blogg när allt blir sådär urbota dumt, som till exempel föregående inlägg. Jag har ganska många läsare och det vill jag ju ha också. Men det känns som pressen ökar liksom och det blir allt svårare att få ner tankarna på pränt.


Men min blogg... jag vill verkligen ha den. Jag vill kunna skriva precis vad jag vill och hur ofta jag vill. Och jag ÄLSKAR varenda kotte som läser här och kommentarerna är alltid fina och tja... ni är så väldigt underbara allihop! (Så gå ingenstans!)



Det här är ju förmodligen bara en tillfällig känsla. En känsla av att det är jobbigt att blotta sig, även om det är just det som jag mest behöver.


Jag hoppas jag vågar fortsätta sätta ord på mina känslor, jag vill inte känna skam över det och jag vill inte låta bli att vara öppen. Den här bloggen blev ju på något sätt mitt liv och det känns jättekonstigt när orden inte infinner sig och när jag blir lite rädd för att skriva. Har funderat på en anonym eller en låst blogg... men nej, det är ju här jag vill vara - om jag ska vara någonstans alls.


Det känns nästan som en existentiell fråga om huruvida jag ska lägga ner bloggen eller inte.

min kropp och andra(s)

Det spelar egentligen ingen som helt roll om jag går ner fyrtio kilo. Jag kommer aldrig att bli fin ändå. Kroppen är full av bristningar och ärr och dessa lär inte försvinna. Dessutom kommer jag att ha fullt med överbliven hud, vilket kanske får mig att må ännu sämre? Det känns som om jag inte har någon framtid med det här. Hopplöst var ordet. 

Jag ångrar så hemskt mycket att jag skar mig och att jag tillät mig att gå upp så här mycket i vikt. Hur kunde det hända? Varför har inte jag tagit hand om mig? Det finns så många ”varför?” med det här problemet, jag blir bitter, avundsjuk, svartsjuk och otroligt ledsen. Och när det känns hopplöst så tenderar jag att ta hand om mig själv ännu sämre, för inget spelar ändå någon roll. Som skrivet: Jag kommer aldrig att bli fin i alla fall.
 
Tittar mycket på andra tjejer och kvinnor och jag jämför konstant mig själv med dessa. Och i jämförelse med vem som helst, så känner jag mig ändå äckligast och fulast – även om den jag ser är en gammal kvinna som stinker svett, har flottigt hår och beter sig högst olämpligt. Jag kommer på ”förklaringar” och ”ursäkter” till människan, typ ”Hon kanske har det jättejobbigt, eller är sjuk, så man måste förstå henne... Men JAG, jag har ingen ursäkt!”. Jag vet att det kanske inte alltid är sant, men det är tankar som förföljer mig. Denna konstanta jämförelse.
 
Dessutom kan jag måla upp en okänd persons hela liv i mitt inre. Det är kanske inget fel med det egentligen, men när det händer nästan omedvetet vid nästan varenda kotte man träffar, då blir det jobbigt att ha med sig i huvudet. Det blir något slags tvång och jag kan aldrig koncentrera mig på det jag borde eftersom jag flyr in i det här jämförelse/livshistorieberättadet hela tiden. Jag har liksom nog med dissociation ändå, att leva andras liv i huvudet skulle jag vilja slippa. Men hur gör man? Eller är det här ett normalt beteende? Gör alla såhär? 




Ibland får jag också för mig att alla andra gör likadant, fast lite tvärtom, och tittar på mig och tänker hur värdelös jag är (fast de flesta säkert skiter blanka fan i mig).
*****

Det lär komma fler inlägg med det här temat, idag, imorgon eller någon annan gång. Skulle nog behöva utveckla det. Vet att jag skrivit något liknande tidigare, och försökte hitta det inlägget, men misslyckades..

dags att hoppa i säng.

Det har varit en tuff dag.


Terapin var givande, men krävande och uttröttande. Jag kraschade när jag väl kom hem och Simon fick (återigen) rycka in och hjälpa mig.


Ledsen att jag inte orkat kommentera hos er, eller ens skrivit blogg själv. Det blir sådär ibland, liksom.


Jag ska lägga mig nu, och sova en hel natt tänkte jag - hoppas jag. Imorgon är det individualterapi och det kommer också kräva en del ork. För att inte snacka om all städning jag borde ta itu med som jag inte alls orkat de senaste dagarna.


Ska be om att få öka min Lamotrigindos igen. Tror det är den dossänkningen som sänker mig mer än jag klarar av just nu. Det kommer liksom jävligt lägligt...


Skriver mer om det nån annan gång. 


Puss på er!

ingen bra start på dagen.

Efter Liams julfest med Luciatåg igår kväll (foton kommer när vi fått rätt på digitalkameran/fittdatorn) så kom han i säng rätt sent. Själv kom jag också i säng relativt sent, om man ser till tiden jag skulle stiga upp idag. 21:45 låg jag till sängs och alarmet var ställt på 05. Jag måste ha god tid på mig om morgnarna, annars är hela min dag förstörd.


Men så vaknade Liam inatt och hade kissat i sängen, och sömnen var förstörd och min säng blev upptagen. Jag hamnade på soffan. Vaknade duktigt när klockan ringde ändå, men var så förtvivlat trött. Ställde om den till 05:30. Vaknade duktigt igen, men var fortfarande förtvivlat trött och tänkte att "en halvtimme till... jag hinner ändå" och ställde om till 06:00.


Vaknade klockan 07. Skit i helvete, klockfan verkar totalvägra att ringa klockan 06 - det är långt ifrån första gången det händer! (Så när ska jag lära mig?!)



Snabbt in i en dusch utan att tvätta håret och sedan på med kläder på både mig själv och lillfisen. Nu vill han öppna sina chokladkalendrar, sedan är det medicindags och tandborstning, ut i kylan, lämna på dagis, cykla till bussen, åka bussen och sedan försöka vara trevlig på terapin. I skrivande stund är klockan 07:36 och Liam ska vara på dagis klockan 08 - det tar tio minuter att cykla dit (och så får man ju räkna med att alla vinterkläder ska bylsas på också).



Jag är fortfarande förtvivlat trött och vill bara lägga mig igen. 


Och inte fan fick jag den startsträcka som jag behövde heller. Grr.


Jag kan inte hantera stress.

det finns trots allt små ljusglimtar.

Jag fattar inte vad som händer nu igen. Nu börjas det liksom - jag tappar sugen för att äta rätt, för att motionera, för att gå i terapi, för att umgås med folk, för att vara mamma, för att blogga... för ALLT.


Det har varit några händelserika dagar i alla fall och jag känner mig trött. Det bidrar förstås. Vet bara inte vad som krävs för att jag ska få energin tillbaka?


De senaste dagarnas höjdpunkter (får se på saker och ting lite positivt nu'rå):

• Att titta på Daniellas drillning och att hon äntligen fick sin medalj!
• Att jag äntligen fick träffa Diana och snacka massa skit.
• Att jag fick träffa morsan och syrran.
• Att se när Liam var med i dagisets luciatåg och att hans sång stundvis hördes över hela lokalen.
• Att jag fick se ett vackert Luciatåg, med ortens Lucia.
• Att jag har fått ett par mysiga massagestunder av Simon när jag behövt ångestlindring.

Ska jag skriva upp allt negativt, så får jag skriva länge. Och det orkar jag inte. Jag har blivit en usel bloggare.


Imorgon är det terapi och jag har verkligen ingen lust alls. Det enda jag ser fram emot är att få träffa V och M, resten skiter jag i. Den här terapin leder ändå inte speciellt långt.


Nu har jag kramp i magen. Ätit för mycket skit, igen. Helvete.

så var Idol slut.

Vad gör man nu om fredagskvällarna då? Det kommer ju kännas helt tomt!


Det var en bra final. Calle rockade fett och Erik var som vanligt - rätt trist, men höll måttet . Jag velade länge mellan Calle och Erik. Men så tyckte jag att Erik är så himla kommersiell och precis samma typ som Kevin Borg som vann förra året. Så jag tyckte det skulle vara kanon om Calle vunnit. Jag röstade på honom också, för många gånger, för mycket pengar...


Calle blev alltså tvåa, men är glad ändå.


Och grattis till Erik såklart!

värdelös!

Förra veckan gick jag ner tre kilo (har sammanlagt gått ner tolv!) och var så stolt. Idag har jag nog förstört alltihop igen. Ni kan aldrig ens ana hur mycket jag har hetsätit! Tyvärr har jag ett vittne, Simon, och jag skäms så mycket inför honom - jag känner mig vidrig som trycker i mig mat och sedan hänger över toan och spyr flera gånger på en kväll, för att sedan kramas och gosa. Äckligt värre. Jag får för mig att han tycker jag är vidrig, men han säger att jag inte är det. Förstår inte hur han tänker!?


Som sagt. Jag har tryckt i mig mängder med mat, och mängder med choklad. Jag har spytt rejält tre gånger. Jag undrar hur det blir med viktminskningen nu? Tänker att "nu måste jag svälta i morgon", men logiken talar om för mig att det inte är rätt sätt. Jag måste liksom bara ta tag i det igen, gå vidare, låtsas som inget hänt. Men monsterna i huvudet, ni vet... De säger annat.


Jag är fet, äcklig och jag hatar mig själv så mycket just nu! Varför gjorde jag såhär? Var det värt det? NEJ NEJ NEJ!


Och nu måste jag skriva kedjeanalys på skiten med. Visa för terapeuten hur värdelös jag är och motvilligt visa upp vad jag gjort. Tanken har slagit mig att låtsas inför henne att inget sådant här har hänt, men då vet jag ju att jag inte heller kan få rätt hjälp och inte ta mig framåt.


Förutom vräk och kräk så har kvällen varit bra. Men jag slösade en massa pengar på att rösta på den som INTE vann Idol. Förstås. Förra veckan slösade jag pengar på en som blev utröstad. Nåja, Erik är trots allt bra och en värdig vinnare. Och sedan vet vi ju alla att det oftast är tvåan som lyckas bäst.


Snart sova. Trött som fan. Rädd för att vakna hungrig imorgon, jag vill verkligen aldrig mer äta! Fy fan.

luciafirande i skolan.

Nej, Daniella ska inte vara med i något Luciatåg. Men dagen till ära så ville hon ändå vara lite julig. Jag tycker hon blev så himla söt. (Tur är väl att kaxigheten inte fastnar på bild...)

sjuk och ynklig.

Jag blev dunderförkyld.


Extrem huvudvärk, täppt i näsan men snorig, ont från bihålorna, ljuskänslig, lock för öronen och allmäntillståndet är allt annat än bra. Jag är jättetrött och seg och matt och orkar ingenting, öm i hela kroppen.


Därav att jag inte bloggat.


För stunden känns allt bättre, så jag kanske återkommer imorgon.

skittisdag.

"Jag vaknade idag och så var denna dagen förstörd"


Tja, ganska exakt så känns det.


Terapin var skit, rent ut sagt - av flera olika anledningar. Som det känns just nu, så vill jag aldrig mer dit.


Sedan börjar jag bli sjuk igen, fysiskt.


Och psykiskt... ja, det tänker jag inte ens snacka om.


Äntligen är den här dagen slut.


(Jag orkar verkligen inte skriva mer än såhär just nu, även om jag skulle behöva. Vi hörs imorgon istället.)

det är så fint av honom!

Jag hann knappt trycka på knappen "publicera" efter att jag skrivit mitt förra inlägg, om hur ont jag har i höfterna idag och om hur jag inte visste hur jag skulle klara av att tvätta (bor på tredje våningen, tvättstuga i källaren) förrän Simon ringde och erbjöd sig att hjälpa mig. Jag är så mycket mer tacksam än vad ord kan förmedla och vet inte hur jag nånsin ska kunna gengälda allt han gjort för mig genom åren.


Simon... Tack för att du finns, och för att du är en sådan fin människa som ställer upp i vått och torrt!


(Jag har inte behövt att springa i trapporna en enda gång, det är guld värt när man har så ont!)

jag är alldeles för envis!

Som jag skrev i förra inlägget, så hade jag fruktansvärt ont i höfterna i morse. Först kunde jag knappt stå på benen, men eftersom smärtan ebbade ut lite grann så bestämde jag mig för att träna i alla fall. Det var svårt och det gjorde verkligen jätteont, men jag struntade blanka fan i smärtan och kämpade på ändå. Jag trodde att det skulle gå över med lite rörelse, men jag hade ju tokfel förstås. 


Istället så förvärrades alltihop och jag klarade knappt av att gå hem. Väl hemma så duschade jag först, men satt sedan och latade mig rätt länge framför datorn. Fick vid lunchtid i mig ett par knäckemackor och fick vrålångest förstås. Så jag bestämde mig för en promenad. Nu hade jag ju ändå suttit ett tag, så det borde funka, tänkte jag - och det gick ju. Jag klarade av att promenera i femtio minuter, men bara av ren envishet. För jag hade sablans ont, det kändes som om jag skulle klyvas på mitten liksom. När jag väl nådde fram till porten så klarade jag knappt av att ta mig upp för de tre våningarna, trappan är verkligen döden för höfterna!


Nu har jag kommit in och sitter och vilar en stund. Men jag fasar för kvällen - jag har nämligen tvättstugan! Det betyder en jävla massa springande i trappan och en massa kånkande på tvätt. Jag vet inte hur jag ska fixa det.


Vafan, jag är trettioett och känner mig som nittio. Är det meningen att det ska vara såhär?

värk och ångest.

Idag vaknade jag med så ont i höfterna att jag knappt kunde stå på benen. Jag har överansträngt mig. Promenerat för mycket. Min vikt är en för stor belastning för min kropp, så jag får ju ont när jag rör mig - och efteråt. Men att jag skulle få SÅ ont trodde jag inte. Det kändes som en kniv satt i vardera höft, och i den ena höften var det värst, där vreds kniven omkring i stora cirklar och strålade ut värk genom benen och ända ner till fötterna. Fruktansvärt! Men jag kom upp. Alldeles för tidigt. Var så trött men kunde inte somna om.


Jag har redan ångest över dagens mathållning och motion. Försöker reda upp i huvudet vad som ska ätas och när, men mitt inre skriker att jag inte är förtjänt av någon mat; "Se dig i spegeln, ditt jävla svullo!". Men jag ska försöka äta bättre idag än igår - lite mer regelbundet och nyttigare (fast jag har inte så mycket nyttigheter hemma, lider brist på grönsaker och frukt!). Eller nej... vafan, ångest!


Ska i alla fall träna idag. Det blev ingen morgonpromenad eftersom jag hade så ont, men nu har jag varit vaken ett par timmar och har stretchat upp mig, så det känns i alla fall lite bättre nu. Således har jag absolut ingen ursäkt till att inte träna. Jag ska dit, no matter what! Förbränna kalorier och lyfta skrot är ju aldrig fel. Jag vet att jag borde måste äta innan, men vad ska jag äta? Jag har ingen aptit, allt känns äckligt! Tittar i kylen och skafferiet men blir spyfärdig. Ser bara min spegelbild framför mig. Det här är så sjukt, så sjukt. Jag vill bara vara normal och kunna äta vettigt och motionera lagom. Men i sådana här perioder går det inte.


Är stolt över min tolv kilos viktnedgång. Samtidigt så är jag livrädd. Jag har lyckats såhär förut, minus tio-tjugo kilo, sedan har det vänt tillbaka igen. Till passivitet och hetsätning och många kilos viktuppgång på köpet. Det händer i mina depressiva perioder när jag skiter i allt, och jag vill INTE hamna där igen. Jag vill hålla mig ovanför vattenytan nu, men tänk om jag sjunker?


Är just nu i en mixad period. Mycket energi, lite aptit, höga ambitioner, men mycket ångest och enorma katastroftankar. Vet inte hur man kommer ur det och får balans..? Vet ni?

matdagbok.

Vi pratar ganska mycket om mina matproblem i individualterapin just nu. Jag pendlar ju, som ni vet, mellan att äta väldigt, väldigt lite till att hetsäta och totalt tappa kontrollen. Jag och terapeuten skrev ett litet matschema, som jag just då tyckte var okej - även om jag helst inte vill äta alls. Det viktigaste är tydligen att jag äter lite, men regelbundet, för på så sätt kan jag minska hetsätningen och kanske undvika att hamna med huvudet över toalettstolen till slut. Detta vet jag ju sedan länge, jag kan liksom allt i teorin, men jag klarar ändå inte av att genomföra hälsosamma val i praktiken. 


Hjärnan är uppdelad i minst två-tre delar, och de bråkar jämt och ständigt. Det är slagsmål konstant, och det mesta handlar förstås om vikten och maten. Jag blir helt galen. Det finns ju en liten hjärna mitt emellan, tror jag, som vet precis hur allt borde gå till, men den delen är så svag så den hörs inte bland allt annat skrik där inne.


Nu svamlar jag istället för att komma till saken. Suck.


Jag har, istället för matschemat som jag och terapeuten skrev, börjat skriva matdagbok. Jag skriver upp precis allt jag stoppar i munnen, och vad för motion jag fått. Jag skriver också vad jag tänker inför dagen och vad jag tänker när dagen är slut. Detta ger ganska bra översikt och det är nog bra att se allt i skrift. Jag ska maila min dagbok till terapeuten så hon får se hur jag egentligen äter.


Just för att jag skriver detta så försöker jag att vara duktig. Jag vill ju inte visa upp vad som helst! Men det går inte så bra ändå... Så fort jag ser vad jag stoppat i mig så får jag ångest, hur lite det än må vara som jag har ätit. Och när dagen är slut och jag kikar på matdagboken, så somnar jag med ångest i bröstet. Tack och lov att jag har insomningstabletter!


Jag tänkte visa upp min matdagbok för er, men självklart bara den jag skrivit idag. Att delge en hel vecka känns ju skumt, det blir ju hur långt som helst då. Men dagens... ja, den ser ut såhär (och jag har MEGAÅNGEST!)

SÖNDAG 6/12

Tankar inför dagen:Jag borde äta nyttigare idag än igår. Det är så jobbigt nu med pengar, så kan ju inte köpa hem en massa frukt & grönt. Men jag måste åtminstone hålla mig långt borta från sötsaker. Och så vill jag röra på mig mycket mer!

Mat:

09:15 En liten/normal (?) portion fil och Special-K

12:30 Ett choklad (Japp, 240kcal!) → ångest! (svek mig själv igen!)

13:30 Två skivor knäckebröd med ost & marmelad + en lös skiva ost = KATASTROF! (Jag åt ju choklad nyss! - hetsätarvarning idag, känner jag, sugen på allt!)

16:45 1½ potatis, ½ kotlett, brunsås, kokta grönsaker

100 g majsbollar! → ångest, ångest... (MÅSTE kompensera!)

Dryck:

Lightsaft, te, Pepsi Max

Motion:

45 min promenad (förmiddag/efter frukost)

20 min promenad, affären (eftermiddag)

30 min promenad, med *namn*(eftermiddag)

1 h 10 min promenad, tvångsmässig (efter middagen/kväll)

Hur ser det ut i era ögon? Jag VET att chokladen är så jävla onödig. De andra dagarna har jag kunnat stå emot godsaker bättre, men idag var det svårt på grund av ångest. Har rört mig mer som kompensation i alla fall. 


Usch, det ser så illa ut att se det på pränt. *skäms*


Jag är så jävla fet att jag mår ILLA!

gottis?

 

Liam ska prompt ha sådana här halsband när vi köper lösgodis. Men - han inser inte att det är godis, hur mycket jag än berättar för honom att det är ätbart och väldigt gott.

"Nej, det är mitt halsband" är det enda man får till svar.

Han tycker alltså att dessa är jättefina och vill endast ha dem som prydnad. Det är lite gulligt, men hur får man honom att förstå att det faktiskt ÄR godis? Ni ska veta att det är väldigt svårt att övertyga en fyraåring om saker och ting.

Det här är ju inte direkt en världsgåta eller något hyperviktigt. Men jag tycker det är hemskt gulligt att han värnar så fint om sitt godis. Eller så vill han bara inte att det ska ta slut?

idag.

Lussekatts bak, med en inhyrd unge. Mysigt.

Kladdkaksbak.



Långpromenad på egen hand.


Ute så ungarna fick cykla lite och vi lekte tjuv och polis. Blev mycket springa.


Lagat och ätit middag. Äckel. (Har inte ätit mycket alls idag, det är något fel på aptiten. Eller så talar demonerna för högt.)


Diskat flera gånger om.


Busat med lillkillen en massa.



Spelat Uno.


Myst framför teven.


Spelat ett barnspel. Mysigt.


Nu är jag sjukt trött. Det blir nog sängen snart.


Imorgon tar min barnvecka slut (frånsett Daniella) och då ska jag försöka skriva ett mer innehållsrikt inlägg. Om motivationen infinner sig.


Idag har jag i alla fall uppfyllt min roll som mamma så gott det går. Det känns bra. Men kroppen har fruktansvärt ont, och psyket är inte så stabilt som jag vill påskina.

surt, tycker puffan.

Resultatet från gårdagens Idol chockade mig verkligen. När Jidhe läste upp Erik som första att hänga löst, så tappade jag hakan. Jag har hela tiden varit helt säker på att duellen skulle stå mellan Tove och Calle. Och i sådant fall ansåg jag att Tove faktiskt skulle ha en stor, fet chans att komma till final i Globen. Nu stod alltså duellen mellan Tove och Erik istället och utgången var ganska självklar. Båda två är stjärnor i mina ögon, men Tove är min favorit. Rent musikaliskt ligger dock Erik ett steg före och förtjänar nog att kamma hem alltihop. Han är en grym sångare, punkt.


Jag väntade väldigt spänt på resultatet, jag kunde inte låta bli att hoppas på Tove. Men precis som man visste, så var det Erik som gick till final. Jag kan ju ändå säga att jag gjorde mitt bästa för att behålla Tove - det kostade nog några slantar. Tycker också väldigt synd om henne, för juryns låtval var ju fruktansvärt orättvist. Hon hade det tufft, jättetufft, men kämpade kanonbra.



Nu känns Idol lite tomt och meningslöst nästan, så fånig jag är! Jag blev lite sur. I mina ögon så var ju finalisterna klara och en final mellan Calle och Erik känns inte alls lika spännande som Erik vs Tove, av någon anledning. Men jag är STOLT över Tove. 17 år gammal, med starquality som få, och trea i Idol. Hon är fantastisk även om sången tidvis brister en aning. 


Men fan alltså. Fan. Söta, rara lilla Tove. Stackarn att snubbla såhär på mållinjen.


Hon hade förtjänat en plats i Globen. Kanske inte att vinna hela skiten. Men en finalplats skulle hon ju haft.



(Fast hon kommer nog att bli stor ändå. Det tror jag allt.)

sovmorgon!

Yes, idag fick man sova till klockan sju - utan avbrott till och med. Det är verkligen lyx i mina ögon. Och himmel vilket helt annat humör man kan vakna på när man sovit bra. Det finns till och med LUST att städa, det ni!

tipptapp tipptapp.

Vaknade vid midnatt av att någon kom tassande, kröp upp i min säng, lade sig intill mig. Jag anade oråd och lade försiktigt en hand på pojkens rygg och mina farhågor besannades omedelbart. Han var blöt. Och tydligen så tyckte han att hans egen säng var för blöt att ligga kvar i, så han tänkte lite försiktigt sådär utnyttja att mammas säng var torr. Fuling, huh!?



Han har inte kissat i sängen på ett bra tag. Så jag tänkte göra som Simon föreslagit - låta bli att lyfta upp honom innan man själv lägger sig på kvällen och låta honom kissa en sista gång. Misstag, misstag. Och som extra retfaktor så blev han alldeles nybadad och ren igår och sängkläderna blev bytta bara härom dagen. Typiskt! Ännu mer typiskt är att han kröp upp i MIN säng, alldeles blöt! Vill jag ha kvar de sängkläderna nu? NEJ! Två uppsättningar sängkläder behöver alltså tvättas och jag har inte tvättid förrän på måndag, vafan!


I alla fall. Jag tycker det är jättemysigt att gosa med ungarna. Men jag kunde faktiskt inte ligga kvar där inatt med en blöt pojke hos mig. Så jag tassade upp till soffan - med torra och nyligenrenbäddade sängkläder. Det tog ett tag innan jag kunde somna om, så nattsömnen blev rejält avbruten. Och innan klockan var noll fem trettio, så hörde jag de där tassande stegen igen. Åhnej, jag är så trött!


Nu har jag precis vaknat till liv, har varit som en zombie hela morgonen. Är frustrerad och irriterad idag, för det stinker piss i hela lägenheten. Ingen bra start på dagen. 


Funderade ett tag på att strunta i träningen idag. Jag skulle behöva få sova ett par timmar istället, ta det lite lugnt. Men ju fler minuter som tickar förbi, ju mer sugen blir jag - på att träna alltså. Jag kommer förmodligen cykla dit, bara jag inte blir så illamående av trötthet som jag var tidigare idag. Visst behövs vila, men träningen behövs också. Och jag tränar ju trots allt bara två gånger i veckan.


Ångesten är redan på plats idag, men jag tror det beror mycket på den stress jag konstant känner. Extra mycket stress är det förstås de veckorna som Liam är här.


Yesyes, bara att ta itu med resten av dagen.

[DBT] - identifiera känslan och tillåta den?

Det gick ganska bra hos terapeuten idag. Jag fick inte sagt saker som jag tänkte säga och ville prata om, men det kanske ändå inte var läge just idag. Istället pratade vi om mina veckokort, färdigheter, hemläxa och en kedjeanalys jag gjort.


I kedjeanalysen framkom det att jag hade agerat på den sekundära känslan vid en händelse som framkallade starka känslor. Den primära känslan var sorg. Den sekundära känslan var avsky, och det var den som ledde fram till problembeteendet. När vi gått igenom kedjan så stod det ganska så klart att om jag bara identifierat känslan sorg redan vid den utlösande händelsen, och tillåtit mig att känna så, så hade förmodligen utgången blivit en annan.


Problemet är att jag har väldigt svårt att tillåta mig att känna sorg, för när jag känner mig ledsen så blir jag genast dömande mot mig själv; "vafan känner jag nu så här för?" (sekundär känsla blir ilska), "jag har inte rätt att känna såhär" (sekundär känsla blir skam/skuld) eller "jag förtjänar att må såhär" (sekundär känsla blir avsky) och så vidare. Det här går alldeles automatiskt och därför måste jag lära mig att känna igen sorgen och stoppa där liksom.


Terapeuten menar att jag måste observera och beskriva känslan för att kunna tillåta den; "Jag är ledsen för ditten eller datten, men det är okej" och agera utifrån det. Men. Jag har en föreställning om att ifall jag skulle tillåta sorgen så skulle den bli svår att hantera, och att jag då tappar kontrollen helt. Därför stänger jag ner den känslan och *vooops* så är den sekundära känslan ett faktum och jag kanske riskerar en destruktiv utgång. Så vilket jag än gör så känns det som om jag inte har någon kontroll. Men jag vet ju att hon har rätt, terapeuten. Jag behöver få lov att känna mig ledsen och jag behöver lära mig att det inte är något farligt - det är värre att tränga undan sina känslor. "Känslorna tar vägen någon annanstans om de inte får komma ut", sade hon.


Men hur gör man? Hur ska jag 1) kunna hitta rätt känsla, 2) observera och beskriva UTAN att döma och 3) tillåta den? Det låter så enkelt när terapeuten lägger upp allt för mig och jag tror att jag fattar. Men när jag går därifrån så har jag tappat taget om det igen och kan inte omsätta det i praktiken. Det är svårt det här, som tusan.


Har ni några erfarenheter att dela med er?

jag vill inte...

...känna som jag gör när han tar i mig. Jag kan titta på honom, prata med honom, umgås med honom - men ändå gömma undan det jag innerst inne känner. Men jag kan inte förneka de känslor som uppstår när han ger mig en kram, eller håller min hand. Det går som stötar i mig - inte nödvändigtvis av attraktion, men av kärlek. Äkta kärlek och enorm saknad. Och jag vill aldrig att han släpper taget, för när jag blundar så är det magiskt. Men magin bryts när våra kroppar inte längre har kontakt och verkligheten slår ner som en bomb utan nåd, och plötsligt gör allting så ont.


Håll mig hårt. Låt mig blunda och släppa verkligheten. 


Säg att sanningen bara är en lögn.

stress.

Så har man precis hunnit hem och ställa av väskan och gå på dass. Nu är det dags att hämta upp lillkillen igen. Det blir en promenad dit och hem. Cykelsitsen är jävligt kall kan jag lova.


Och jag skriver bara strunt. Jaja.

vad är det med mig?

Vaknade med ångest. Och den bara tilltog. Det är svårt att hålla sig lugn med en bråkig fyraåring när man mår såhär. Allt går på nerverna, det kittlar i blodet. Och varje sak ska tydligen bråkas om denna morgon.


Det är inte lätt att få en liten stund att andas ut och låta ångesten dala. Istället byggs den på hela tiden. För en gångs skull ska det bli skönt och rofyllt att åka buss, det hoppas jag i alla fall. Där får man en liten stund att tänka. Bara det inte är för mycket folk... usch.



Nu är det dags för nästa fight - att få på ytterkläderna. Klockan tickar iväg och nu börjar det bli lite bråttom.


Håhåjaja.

sängen kallar.

Idag började en ny tjej på gruppterapin. Hon verkade jättetrevlig och jag fattar inte varför jag varit så nervös över att träffa henne. Men jag är ju å andra sidan nervös så fort det handlar om att träffa nya människor, och i en sådan här terapigrupp så är det självklart värre. Det gick dock jättebra och jag pustade ut redan efter presentationen. 


Jag fick dock en ångestattack där idag. Det började liksom så bra idag, rent psykiskt (allt annat gick typ fel i morse), men när det dukades fram fika under terapipausen så började det kännas jobbigt. Efter fikan, och fast jag inte åt någonting alls, så steg ångesten i taket. Det var inte förrän efter jag hämtat mig som jag insåg att den plötsliga ångesten berodde på mina matmonster och den inre dialog de förde i mitt huvud under hela pausen. I alla fall; under den där jobbiga stunden så var jag nära att springa ifrån samtalet flera gånger, men jag härdade (återigen) ut och efter ett tag så kändes ju allt bättre. Men det märktes att jag mådde dåligt, jag tappade totalt fokus, var allt annat än medvetet närvarande och klarade inte av att prata. Lite pinsamt sådär inför nya tjejen och allt, hon måste ju trott att jag var rent wacko (med rätta förvisso).


Efter terapin så drabbades jag av en extrem huvudvärk och trots värktabletter så har den envist klängt sig fast. Jag har fortfarande ont och börjar dessutom få ont i halsen. Jag hoppas verkligen att jag inte blir sjuk nu igen, det har jag varken tid eller lust till.


Liam har bråkat en del vid sänggåendet idag och jag blir så trött på alltsammans. En mamma med ångest, huvudvärk och halsont är INTE en mamma med gott tålamod. I alla fall inte om den mamman heter puffan. Men slutligen gick det bra, det tog ju "bara" en timme att ens få honom att ligga ordentligt, och nu sover han. (Tro mig, jag vet att en timme är en fis i rymden för många som nattar barn, men med Liam är vi bortskämda.)


Nu är jag så trött, så trött. Trots att klockan bara är 20:25 i skrivande stund, så ska jag se till att komma i säng. Det är terapi imorgon igen. Jag hoppas jag mår bättre då.