lust att anmäla!

Nyårsafton idag! Hur trevligt som helst! Men så kom vi på, en knapp timme innan affären stängde, att vi nästan inte hade något speciellt festligt, något godis alltså... festlig mat hade vi verkligen!


Jag och Kevin klädde på oss och promenerade ner till Ica Kvantum. Där kör jag alltid med självscanningen eftersom jag inte pallar med köer. Då och då händer det ju att man får avstämning, att de vill kolla så att man verkligen scannat in alla varor och inte tjuvar liksom. Och självklart fick jag det idag, men det var ju inga problem - självklart så hade jag ju scannat in allt!

Men jag började plötsligt må väldigt dåligt. Jag kände mig kraftlös och fruktansvärt yr, svimfärdig helt enkelt. Jag sade det till kassörskan, för jag var säker på att jag skulle dimpa. "Ja, oj, jag ser det, vill du ha ett glas vatten?". Jag tackade och tog emot, men tyvärr så kunde det inte förhindra det som komma skulle:


ETT EPILEPSIANFALL!


När jag kvicknade till lite så var ambulansen där. Kevin var ledsen i ögat. Simon kom "rusande" med Liam i vagn - jag fattade ju direkt vad som hänt. Jag hade ganska ont i huvudet, var öm i kroppen och snurrig. Ambulanspersonalen som var där har jag träffat många gånger. I drogat tillstånd, oftast självmordsförsök. Men det är ju jäääkligt längesedan något sådant hände! Ändå tror jag att de lite tog för givet att det var en överdos eller what ever de nu trodde... 


För de var givetvis jäkligt hårda mot mig; "Har du druckit? Tagit piller? Du har din son med dig, du kan inte hålla på såhär!" Jag fick typ utskällning av dom! Ända tills då Simon dök upp och "bekräftade" att jag hade diagnosen epilepsi och att jag den senaste veckan slarvat med (läs: försökt klara mig utan) min medicin. Då blev sköterskorna mildare. Visst, en drink och ett par Jägermeister hade ju slunkit ner, men jag var långt ifrån påverkad av det.


Men polisen var visst inkopplad. "Om jag druckit och fick anfall med mina ungar med mig, så var de tvungna att kontakta polis" (????). Men tydligen så räckte det med att prata med en polisjävel på telefon. Där fick jag också en utskällning... hon måste trott att jag var en annan person: "Jag är så jäkla trött på dig - att du håller på såhär" och en massa sådant kläckte hon ur sig... HALLÅ, jag fick EP-ANFALL!!! Det kan jag inte rå för... jag är sjuk! Och jag har inte haft någon som helst kontakt med polisen, så hur de kunde vara trötta på mig, det undrar jag...?


Sedan ringde Kevins pappa. Och då fick jag en "utskällning" till. Fy fan vad ledsen jag var vid detta laget. Kände mig totalt överkörd och mosad. Inte nog med den jobbiga fysiska känslan, nu gav de mig dessutom en massa svår ångest och jag har jättesvårt att släppa den behandling jag fick! Det är så mycket ord jag fått höra... för saker jag inte kan rå för. Det känns för jäkligt! Och dessutom att det hände på ett ställe där jag är stamkund och väldigt välkänd! *pinsamt*


I alla fall så lyckades ambulansen avstyra polisen som faktiskt kom till Ica's parkering - antagligen för att i full färd förhöra (?) mig. För nu hade de väl insett vad problemet var, tror jag.


Förtjänade  jag den här behandlingen? Jag är så sjukt sugen på att anmäla dessa o-omtänksamma människor. Jag kunde ju inte hjälpa det som hände! Visst hade jag "slarvat" med medicineringen då, men de kan ju inte ta för givet att jag är full/påverkad/skadat mina barn på något sätt. IDIOTER!


Så less. 


Försöker släppa allt. Men känslorna är jobbiga. Det är nyår och jag vill vara glad. Istället så skäms jag och tar på mig en massa skuld. Fast det ska bli bra det här. Nu är det en och en halv timme kvar av 2010. Denna tiden ska vara bra. Och 2011 ska inledas bra! Jag vet... att jag inte gjort något fel idag (eller har jag?) - även om jag känner mig skyldig (men det gör jag alltid alltid alltid efter anfall!). Jag ska försöka att släppa detta nu. 


Men det maler i mig. Jag känner mig så kränkt och så liten. Kanske jag borde anmäla, jag vet inte. Det lär väl ändå inte leda till något. 


Jag avskyr både ambulans och polis mer och mer hela tiden. 


(Mitt inlägg om 2010 har blivit lite försenat. Jag hoppas att jag kan skriva klart det imorgon och posta. Just nu så får det vara klart med bloggande för det här året. GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!)

snurr!

Så mycket tankar. Oro. Rädsla. Den glädje jag emellanåt känner känns inte riktigt äkta. Just nu ligger en nykastrerad katt i mitt knä. Jag är inte känslolös, jag älskar honom så! Känns jobbigt att se honom svag och liten, klen och orolig. Men jag känner kärlek, och en viss glädje över att han väljer att ty sig till just mig. Till MIG!? Han älskar mig!


Fast... Egentligen så ville jag bara meddela att jag just nu kämpar på med att sammanfatta mitt 2010. Om vi har tur så lyckas jag och den som är  intresserad kan få läsa det imorgon. Sedan tampas jag med funderingar över 2011, vad jag vill och hur allt kommer utveckla sig, vad jag vågar hoppas på? Finns det ens hopp om ett bra år?


Som vanligt så blir jag depp vid den här tiden av året, då när ett år ska bli ett nytt.

dags att klippa kulorna!

De här söta små kattisarna kom till oss i början av december. De är födda 23 augusti, samma datum som jag. Namnen är många, för kärt barn har många namn och vi har svårt att bestämma oss. Men den fläckliga lilla saken där, han heter Nasse. Men kallas för Grisen eller Knorren eller Broren eller... ja, ni fattar! Den svarta heter kanske Pepsi, eller Sotis. Förmodligen Pepsi, det är vad barnen säger. Men för mig är han en taliban, "Talibanen", på grund av hans personlighet helt enkelt. Så vi svänger en del med namnen, men det är oviktigt.


Det är dock mycket som redan hunnit hända sedan de kom hit. Det visade sig att Nasse var sjuk, därför han varit så tillbakadragen, trött och kissat på andra ställen än lådan. Han hade någon luftrörsinfektion och Klamydia. Fick penicillin och vips ett par dagar därefter så var han nog mer taliban än Talibanen själv. 


Talibanen å andra sidan har blivit en stor katt redan! Mitt i juletider så ramlade kulorna ner och han började åma sig och ja fy som han höll igång. Kunde knappt hålla rumpan rätt, den föll åt sidan. Det kom droppar av urin och han snackade bra mycket mer än vanligt. Hela han har förändrats om man säger som så. Det märks att han inte längre är bebis! (Till skillnad från Grisen, som hela tiden - förmodligen pga sjukdom - legat lite efter i utvecklingen.)


Nu, alldeles nyss, så gick Simon och Pepsi iväg. Dags att klippa bort kulorna hos veterinären! Nasse får vänta med sitt sådana ingrepp, dels för att han helt enkelt (som sagt) inte är könsmogen än, men också för att han står under behandling. Det lär väl säkerligen inte dröja så värst länge innan det är hans tur också, det trodde i alla fall inte veterinären. Så ja...


Kanske, kan vi snart, börja skönja en framtid med... normala (?) katter? 


Just nu står grisen och skriker... undrar om det är för att brorsan gick iväg. Bäst jag kollar!

stök.

Ett stort, eller nej TVÅ stora, blåmärken på min vänsterarm vittnar om en alltför väl tilltagen fylla. Så kan det gå. 


Den här julen, åh vilken slapphet! Det är inte mycket som blivit gjort, det mesta bara "nöjen" om man kan kalla det så. Inget roligt egentligen, men heller inget nödvändigt, egentligen bara ingenting. Lägenheten skvallrar om detta, verkligen. Egentligen orkar jag inte ha det såhär omkring mig, men jag befinner mig i ett (icke övergående? - känns det som!) tillstånd av letargi. Kämpar för att hitta vilja, lust och ork att göra något över huvud taget - t ex försöka träffa folk, åka iväg, komma ifrån, långt ifrån helst. Misstrivs inte bara här på orten, utan också i min lägenhet, i min smuts, i min kropp, med mitt inre. Det fina som byggdes upp är nedlortat igen och säg ni att jag kommit långt det här året, spelar det någon roll om jag nu återvänder och faller tillbaka påstår ni?


Kan ändå inte påstå att jag är deprimerad. Det är bara så mycket som gnager. Jag har en del ångest och den tar sig så fysiska uttryck. Jag är så trött, men känner myrorna konstant. Alkohol botar en stund, min hjärna vill ha mer, kroppen hungrar efter tyngre. Måste hela tiden påminna mig själv om resan som jag knappt minns, hur jag kom hit och vart jag kom ifrån. Det där livet som ibland känns så lockande är inte värt det pris man får betala. Jag vet ju det. Så många minnen jag vill radera, som kommer plåga mig resten av livet. Kommer jag någonsin att kunna leva fullt ut, kommer jag kunna njuta av livet, leva och inte bara överleva, inte bara existera utan också kunna känna glädje pulsera i mitt blodomlopp?


Mörka tankar och tvivel om relationer, vet inte vart jag har folk längre. Känner mig sviken av så många men det kan mycket väl hända att svikaren är jag själv. Jag sviker nog andra och jag sviker garanterat mig själv. Ont i nacken, jag försöker hålla huvudet högt, näsan ovanför vattenytan - låter så bildligt men känns så bokstavligt - och jag spänns åt, dras åt, skruvas fast, allt mer. Huvudet vill hela tiden tappas åt sidan, som om jag håller på att somna men rycker till i dödsstöten och det är just där och då - på endast en tusendels sekund - som jag påminns om varför jag ens gör det här;

De tre (fem!) växande, ovärderliga, liv som berikar mitt liv, 

men som jag i mitt tillstånd nog försummar mest just nu.

teflingor.

Lägg extra märke till snöflingan här nu då. Och bortse från min torra hand!

Pepparkakste. Inköpt i en liten butik i Ystad för ett par veckor sedan. Jag trodde det skulle smaka bajs - jag menar, egentligen är jag inte så värst förtjust i pepparkakor! Men jag blev mycket positivt förvånad, det kan jag berätta! Jättemumsegott är det, underbart... och det smakar jul. Julefrid.


Men jag har grubblat på en sak sedan inköpet... Vad är de små vita "snöflingorna" i teet för något? Är det bara för att se snyggt ut (det är ju URGULLIGT!) eller... tja? Gissa åt mig?


Simon provsmakade en, men kunde väl inte avgöra. "Nån krydda" (no kidding!). Men men men. Det var liksom inget ASDYRT te heller, så man kan (vill) ju inte riktigt tro att de gjort sådär fint bara för finhetens skull? Eller?


Äsch. Jag är nog bara dum, som vanligt.

julen 2010.

En punktig sammanfattning av lillejul, julafton och juldag:

• Första året som gastric bypassopererad. Åt mindre, men som vanligt mer än vad man med en så liten magsäck borde kunna (blev något fel under min op?). 
• Min julmat bestod av skinka och kokt potatis. Samt kavring och kokt ägg. På juldagen orkade vi bara fixa pizza, rester gjorde mig något äcklad. Pizza gjorde mig förvisso illamående...
• Jag har intagit godis, men inte lika mycket som jag vanligtvis brukar klämma i mig om jularna.
• Jag har druckit alkohol. Bra mycket mer än jag brukar göra om jularna.
• Jag fick tre paket av tomten, är tacksam över allt. Ytterligare en julklapp väntas...
• Det var förresten jag som fick agera tomte. Vet inte hur jag/vi lyckades parera kommentaren "men det är ju mamma som är tomten", men på något sätt så glömde (?) han bort den tanken igen.
• Lillejul hemma hos syrran, med resten av vår yttepyttiga "släkt". En del spänningar i familjen... hmm... jobbigt.
• Julafton hemma. Bara jag, Simon, Liam och morsan. Hund och katter.
• Snö, snö och mera snö. Iskallt. Pulkaåkning på juldagen, men det var inte så värst kul då vi frös - till och med Liam.
• Inte suttit så mycket vid datorn = över 500 blogginlägg som väntades på att läsas. Nu 50 kvar och har inte uppdaterat feeden sedan julafton. Men framåt går det i alla fall! Förlåt att jag inte hunnit kommentera hos er!
• Jag har varit väldigt mycket ledsen också, inombords. Inte mycket jag vill prata om egentligen, men saker som gör ont. Saker jag borde ta upp med terapeuten. Men känslor jag skäms över, fast jag vet att jag inte borde. 
• Enorm trötthet, konstant. Illamående. Kryp i kroppen. Känner mig konstant sjuk. Har varit tvungen att akutvila flera gånger.

Det måste ha varit mitt livs mest spännande jul. Och härmed är den i det här huset officiellt avslutad, även om granen (världens snyggaste, haha!) och stjärnorna i fönstret får var kvar året ut.


Hujeda mig. Fuck this life.

blogg på papper?

Funkar om man sitter på bussen, vilket jag gjorde Lille Julafton. Men inte förrän idag kom jag mig för att skriva in den i bloggen också. Några dagar försenat om man säger så. Skitsamma, here goes:


23 december 2010


Jag har tappat bort min klocka. Den är seriöst helt borta! Spännet hade väl sett sina sista dagar, så det kanske inte är så konstigt egentligen. Men det är jobbigt. Jag vill kunna slå en snabb blick på väggen eller armen och få svar på vart i tiden jag befinner mig. Jag känner mig naken och vilse utan tiden, utan klockan. Bussens klocka visar just nu 10:33, men jag vet att det är helt fel. Får plocka fram mobilen ur alla lager med vinterkläder och klydda med knapplåset i en evighet bara för att kolla klockan liksom. Hon är 15:21 just nu.


Jag sitter alltså på bussen. På väg till Malmö. Vi ska fira jul med släkten och tyvärr så var vi en person för mycket för bilen. Självklart så offrade jag mig för barnens skull och för att det är så mycket lugnare & skönare med space och tystnad och tog bussen. Men det är snökaos ute, men mycket förseningar och inställda turer så jag hoppas jag kommer hela vägen fram.

Jag går och tyngs av så mycket skuld och skam. Jag borde ta upp det med terapeuten nästa gång. Det känns liksom som att jag verkligen sabbat Simons liv (för att ta ett exempel). Om man ser allt från början liksom. Och barnens liv, herregud - vad har jag gjort? Jag är egentligen en väldigt dålig människa. Och inte verkar jag bättra på mig! Söker jag problem? Satans jävla dramaqueen? *Och jag undrar om alla mina känslor och tankar är adekvata liksom. Något proffs måste svara! Ärligt!*


Nu tänker jag väldigt negativa tankar jag och jag ju faktiskt iväg och fira jul nu! Bad bad! Ska istället försöka tänka på den unga vuxna/kvinnan som packade ihop en feting till snöboll och kastade på bussen när vi körde igenom *pip*. Såg så roligt ut! Busigt!

Nu sitter jag och håller på att somna, jag som snart är framme vid bussbyte! Bäst att skriva, skriva, skriva. Har hänt ett antal gånger senaste tiden att jag missat mina hållplatser för att jag somnat. Om jag kunde förstå denna massiva trötthet!? Är ju trött jämt och ständigt. Ont i magen, speciellt vänster sida och det gör ont ända bak i ryggen (detta har blivit lite bättre sedan detta skrevs). Jag skiter alldeles svart. Visst, jag har tagit två jäkla järntabletter de senaste dagarna, men inte kan väl det påverka så mycket? (Svar: tydligen, det här problemet försvann när jag låtit bli järnet ett par dagar). Håller på att somna fast jag skriver (svårt att tyda vad jag skrivit här, hmm...) Jaja... Just det, kramper och illamående när jag ätit (pågående), men det kanske lika gärna kan bero på att jag käkar för mkt?


Maten stör mig. Måste man ha den? Jag kan liksom aldrig vara lagom och jag kan inte följa en diet. Vad är det med mig? Allt jag äter - eller inte äter - ger mig ångest. Svår ångest. Det här är ingen lek (ähum, äsch... jag ser verkligen inte vad jag skriver här... får be Simon tyda...) Fan vad fet och äcklig jag känner mig måste det stå!


I stora staden nu. Tänka på snöbollskvinnan var det ju! Stort smile nu, på med masken!


Nu ska det firas jul med släkt och massa mat...


Först en buss till bara.

det här blir min julklapp till er:

Våra sötaste små kittens in action!

G O D  J U L !

dan före dan.

Förra inlägget var kanske inte så klipskt skrivet. Men jag var ung vid tillfället för den beskrivna händelsen. Och jag har (nästan) sonat mina brott nu. 


Så du butiksinnehavare som vill anställa mig - nu eller i framtiden - till dig säger jag bara: SE MÄNNISKAN!


Äh.

Day 30 – One last moment.

Mitt sista inlägg i den här utmaningen. Jag ska skriva om ytterligare ett ögonblick som inträffat i mitt liv. Det är inte det lättaste, men det här gången valde jag att berätta om en pinsam grej, men jag bjussar på det.


*****


Jag stegar sakta mot de automatiska glasdörrarna och känner ett välbekant sug i magen, men försöker låtsas som ingenting. Men i samma sekund som jag kommit så pass nära att dörrarna öppnas, så känner jag hur någon knackar bestämt på min axel. Jag vänder mig om. En man med utländskt ursprung och knacklig svenska håller upp sitt ID-kort och jag fattar direkt.


- Har du glömt att betala för något?


F A N .


*****


Alla inlägg i utmaningen "30 dagar" hittar ni HÄR.

Day 29 – Your aspirations.

Jag väljer att skriva såhär:

Mina ambitioner är att överleva varje dag.

Day 28 – Something that you miss.

Jag saknar ärligheten mellan mig och Daniella.

Jag saknar flera olika vänner. 
Fattar inte vad som hände med dessa vänskaper.

Jag saknar ett socialt liv.

Jag saknar att få vara barnledig. 
(Tänk att till exempel kunna julhandla utan ungar.) 

Jag saknar min pappa.

Jag saknar min familj så som den en gång såg ut.

Jag saknar pengar.

Det finns så mycket som jag saknar. Det här är bara ett litet axplock.

Tidigare inlägg i utmaningen hittar ni här.

Day 27 – Your favorite place.

www.


EDIT: Det här var kanske lite luddigt och svårtolkat. Jag var inte full eller så, jag vimsade inte med bokstäverna, utan det ska verkligen stå bara www. Ni vet väl vad det betyder? WORLD WIDE WEB. Internet. Japp, det är nog min favoritplats. Kanske...

besvikelse i juletid.

Det finns ingenting som gör mig lika illa, lika ledsen och lika uppgiven som när någon ljuger mig rakt upp i ansiktet gång på gång. Och dessutom försäkrar att h*n absolut absolut absolut inte ljuger. Det är visst bara jag som inte litar på h*n.


Mmm. Nu behöver jag inte ens tveka längre. Och jag är så förbaskat besviken. Det känns som att jag försöker ge allt. Men ingenting räcker till ändå. 


Sanningen, oavsett hur hård den är, är den jag hade uppskattat bäst.


Någon kommer känna sig träffad av det här. Till dig kan jag bara säga att jag bara förväntar mig att du alltid ska göra det bästa du kan. Och tala sanning för mig. 


Är jag inte värd ens det? Vad är jag då värd i dina ögon?


Spott i ansiktet?

så här är det.

Det är ingen bra morgon idag (men det blir säkert bättre framåt lunch hoppas jag).

• Min mage är i totalt uppror och jag har ägnat en stor del av morgonen på toa. Intresseklubben antecknar?
• Den svarta söta lilla jävla talibankatten har retat mig flera gånger idag, minst två... 1) genom att springa mot mig bakifrån med sats utav helvete, hoppa upp och köra sylvassa klor från fyra tassar rakt in i min rygg och 2) ta sats ända ute från hallen, tvärsa hela köket i världsrekordfart, hoppa upp på mina gardiner och klättra upp för dessa med sina sylvassa klor. 
• Jag skulle ha tränat denna morgon. Eller i alla fall morgonpromenerat. Nu hinner jag icke. Det är en dusch som väntar, sedan affären.
• Jag har en massa (själv?)(katt?)sprickor på flera av mina fingertoppar. Det handikappar mitt liv. Svårt att skriva på tangentbordet och satan i gatan att det gör ont när man diskar eller duschar. Och min pekplatta godtar inte rörelser med plåsterfinger vilket gör att jag måste tänka en hel gång extra för att få muspekaren dit jag vill.
• Jag borde, men varken vill, hinner eller orkar städa. Slå in julklapp måste jag i alla fall!

Men annars så är läget bra - hur mår ni?


(var tvungen att gnälla ur mig lite, sorry!)

Day 26 – Your fears.

Nu ska jag skriva om mina rädslor. Det skulle jag gjort redan i tisdags egentligen, det blev lite typ - Amen nej, är det torsdag idag? här alldeles nyss. Min 30dagarsutmaning verkar ta lite mer än 30 dagar. Nu var jag tvungen att gå tillbaka och se när jag skrev något i den kategorin senaste och det var ju på Luciadagen, det vill säga i måndags. Jaja, så kan det gå!


Jag kan omöjligt skriva om ALLA mina rädslor. Projekt omöjligt. Jag är en väldigt rädd person. Men vi gör ett urval:


Självmordsbombare. Förlora mina nära & kära, speciellt mina barn. Trånga utrymmen, t ex hissar. Flyga. Getingar. Naturkatastrofer. Människor. Sociala sammanhang. Vissa hundar. Krig. Istappar på taken. Is på gatan. Is i frysen. Svimma offentligt. Operationer. Ringa telefonsamtal. Ugnen. Döden. OCH ALLT ONT MAN HÖR OM PÅ NYHETERNA & EFTERLYST (Det ni, det pallar jag inte räkna upp även om det är de värsta sakerna!).


Nej, det här var verkligen ingen upplyftande utmaningsdag. Nu lär jag väl få dubbelt upp av mina annars dagliga katastroftankar idag.


Men finaste Karolina kommer i alla fall. Nice. Fast jag är lite rädd att min mage ska fortsätta bråka. Då blir det nog både jordbävning och gasutsläppskatastrof när hon är här... (apropå att vara rädd). *fniss*


Nu dusch.

please help!

Skicka mig era JUL-playlister på Spotify! 


Eller tipsa bara om bra jullåtar! 


Jag är helt tom på idéer och typ dör snart...

hittat.

Nämnde ju i gårdagens utmaning att jag skulle försöka hitta foton på mig när jag fick vara Lucia för första gången. Jag hittade ett par stycken. Kvaliteten kunde varit bättre, men jag har alltså fotat med min mobil rakt på gamla pappersfoton. Så ha överseende. 

Speciellt fin var jag ju inte, men det bjussar jag på. Klicka för större bild.

Sedan är det ju så att det förmodligen inte finns något intresse hos er läsare att se den här fåniga bilden. Men det är kul för mig att ha det här i bloggen.


Nu är Lucia över för i år. Och snart är det jul.

och apropå Lucia.

Lucia i kyrkan.

Igår tog jag med mig Liam till kyrkan. Kors i taket att JAG gick till kyrkan! Men jag intalade mig själv att det "bara är en lokal" och jag är inte där för den kristna gudens skull liksom. Jag är där för att få lite julstämning, och sanningen är att jag älskar Lucia. Egentligen så är det inte förrän den 13 december som jag lyckas känna lite att "åååh, snart är det juuuul". (Fattar inte varför jag ens bryr mig om julen. Visst väcks det känslor, men jag vet ju att det positiva jag känner snart förvandlas till ångest... menmen...).


Det var ett jättevackert Luciatåg med en jättevacker Lucia. Och sången var underbar, det var jättefint. Jag ångrar inte en sekund att jag gick dit. Möjligtvis för att jag i så fall höll på att förfrysa på vägen dit och vägen hem. Men jag överlevde!


Jo... jag älskar ju Lucia - kristet eller ej, så är det en enorm stämningshöjare. Jag älskar sång - har alltid sjungit i kör eller solo tills jag tappade sugen för X antal år sedan då jag blev sjuk. Ända tills dess så har jag också medverkat i Luciatåg i stort sett varje år. Jag tycker om att gå Lucia. Men kanske börjar man bli lite gammal för sånt när man är 32?


I alla fall. Morsan och syrran är här på besök. Och när Dani kom hem från skolan så hade hon med sig en Luciakrona (som är mammas från början, men som skolan nu hade lånat) och jag blev så sugen på att lussa! Så jag och syrran och Daniella fick värsta impulsen. Vi smet iväg och satte på oss Lucialinnen. Läderskärp kring midjan. Gröna ljus i kronan och röda ljus i händerna. Tärnorna fick vara halvt om halvt tomtar med tomteluvor. Och sedan tågade vi ut i köket och sjöng för mamma, Simon och Liam. Så nu har jag minsann gått Lucia i år. Wonderful!

Pilla, Dani är Lucia, och så jag. I full färd med att sjunga! :)

Day 25 – A first.

Idag är det Lucia. Och utmaningen lyder "En första.". 


Jag minns självklart inte allra första gången jag gick med i ett Luciatåg, sådant sysslar man ju med redan på dagis liksom. Och sedan vet jag att vi barn genom alla (?) år har lussat för våra föräldrar där hemma, men första minnet av det ligger höljt i dunkel.


Det första Luciatåget jag kommer att tänka på om jag försöker minnas, är det från andra klass. Vi gick med klassen och jag fick inte vara Lucia och det irriterade mig (Lucian hade rättvist nog lottats fram)! Jag hade längre hår än Lucian, jag var smalare och jag kunde sjunga - det kunde inte hon! Åh, vad less jag var... eller mest avundsjuk förstås. Tjejen som var Lucia hade inte alla hästar hemma heller, det var hur tydligt som helst. Senare hamnade hon också i OBS-klass och så. Och så haltade hon, det ska ju inte en Lucia göra heller!?

***Här vill jag betona att jag växt ifrån sådana här fåniga fördomar, men att det var så jag kände då***

Vi var några i klassen som faktiskt kunde sjunga, det var vi som på fritiden sjöng i kör. Vi gjorde vad vi kunde så att säga, men falsktonerna överröstade oss och jag vet att det gjorde mig ledsen. Det liksom förstörde min Luciastämning. Haha, ja, man var ju allt ett litet barn. Som vuxen tycker man ju bara att det där falskklingande hos barnakörer är något fruktansvärt gulligt! Men det var svårt att se det så då.


En annan sak som gjorde mig upprörd var att någon var sjuk. Och då skulle vi plötsligt ändra ordning i ledet och jag hamnade - självklart - bredvid en av de mest extrema falsksjungarna (förutom Lucian, hon var nog värst). Åh, jag var så ledsen. Och faktiskt blev det bråk. Föräldrarna samlades i matsalen, utanför stod Luciatåget i kris. Men till slut var det dags.


Jag stegade tillsammans med Luciatåget in i matsalen. Jag sjöng så högt jag bara kunde, för jag ville höras och läggas märke till. Och kanske kunde jag överrösta de falska... Men nej. Lucian gick inte att överösta, inte ens med en hel skolklass i ryggen. En sak till gick fel. Lucian skulle läsa en vers, men läser fel. Då utbrister hon högt och tydligt: "Nej, oooj, det blev feeel!". Vad arg jag var. Om JAG hade varit Lucia så hade jag inte klantat mig. Och JAG - JAG hade minsann bara hittat vägen tillbaka till texten jag skulle läsa vidare utan att någon ens hade märkt det (hej storhetsvansinne...). Hur kunde hon göra sådär, om hon bara fortsatt så hade ju ingen ens märkt att hon läste fel!?


Jag var faktiskt lättad när Luciatåget var slut. Jag skämdes och jag var bestämd på att jag aldrig mer ville lussa med tondöva klasskamrater. Jag ville bara lussa med kören, eller med människor som kunde sjunga. Så blev det förstås inte. Det blev mer lussefirande genom skoltiden och jag blev aldrig sådär upprörd igen. Jag hade faktiskt bara roligt, jag har alltid älskat att lussa!


I alla fall så tror jag att det var såhär ett av mina första Luciatåg gick till. Åtminstone var det det hemskaste jag deltagit i. Vi har till och med haft det förevigat på videofilm, men jag tror inte det finns kvar - tack och lov! (Så då var det alltså inte heller förevigat, haha...)


Sedan så minns jag en massa andra Luciatåg förstås. Jag har varit med i många. Vackra och stämningsfulla, de flesta i alla fall. Ett minne som är starkare än de andra är när jag var Lucia för första gången. Då var jag i och för sig 18 bast, så det vore konstigt om det inte mindes. (Jag ska se om jag kan hitta foto på det sen, det vore kul!)


Som sagt så har jag dåligt minne. Men vissa händelser stannar för evigt kvar i huvudet. Nu har ni fått höra om ytterligare ett av dessa!

Och dagens utmaning är klar.

Day 24 – Something that makes you cry.

Som jag tidigare sagt så gråter jag sällan. Inombords så kan jag vara hur liten som helst, gråta och hulka som ett barn. Men det är sällan som jag verkligen får lätta mina ögon, sällan som jag bryter ihop så det syns på utsidan. Jag vet inte varför det är såhär, förr kunde jag gråta för vad som helst liksom. Men nu... sällan, mycket sällan. Och det är, tro det eller ej, ganska jobbigt. Man behöver gråta ibland, efter en syndaflod av tårar så brukar det lätta i bröstet. Som det är nu, så får jag inte utlopp för några negativa känslor alls. Därmed blir det också svårt att få plats med positiva känslor.


Det tog alltså ett tag för mig att komma på vad jag skulle skriva om - någonting som får mig att gråta? Inombords så gråter jag över väldans mycket, men jag tror att utmaningen syftar på just tårar, så jag väljer att svara NYÅRSAFTON. Det slår sällan fel. När tolvslaget infinner sig, så fylls jag av bitterljuva känslor som liksom bara exploderar fram. Jag kan inte värja mig mot varken glädjetårar eller sorgtårar.

Jag gråter av glädje och lättnad. Äntligen är året slut. Jag överlevde ett till, och tänk så mycket som har hänt! Strax innan tolvslaget så försöker jag minnas. Trots dåligt minne så finns det ju vissa saker som fastnar - tyvärr oftast de negativa. Och vid det högtidliga tolvslaget, när "Happy New Year" strömmar ur högtalarna (tradition hos oss!) så gråter jag. Nästan som ett barn. Senast så bröt jag ihop och hamnade full och svag på golvet, känslorna tog över min kropp. Men med lite help from my family så reser jag mig. Jag omfokuserar och tänker på året som komma skall. Det finns många önskningar, många löften, mycket hopp. "Det här året ska bli bättre än det som nyss passerat", är ord som jag alltid uttalar. Men det är likadant varje nyår, så uppenbarligen så kommer jag inte så långt. 

Och så är det. Jag stampar på samma lilla fläck, år efter år av mitt liv rinner som sand mellan mina fingrar. Jag är 32 och har inte uppnått någonting (jo, barnen, men för övrigt!). Ilska och sorg finns i överflöd och jag har svårt att tro att livet kommer bli bättre. Men hoppet finns. Alltid.


"För mitt hopp är en skadskjuten kråka... och jag är ett springande barn..."

alla goda ting är tre?

...och idag så är det alltså tredje advent. Cheezies vad tiden flyter iväg, helt otroligt. Imorgon är det Lucia, snart är det jul och kort därefter så är 2010 slut. Vart tog året vägen? Jag begriper inte!


Igår glömde jag skriva på utmaningen, vilket skulle handla om något som får mig att gråta. Jag ska väl inte säga att jag glömde det, jag finurlade och tänkte och hade mig hela dagen på vad jag skulle skriva. Men så kom så mycket annat i vägen och plötsligt så var det kväll och jag var trött. För den delen så hade jag fortfarande inte kommit på vad som får mig att gråta. Jag har nämligen väldigt väldigt svårt för att gråta, det är sällan det rinner några tårar ner för mina kinder, oavsett hur ledsen jag kan vara. Vilket ibland är frustrerande. Under natten så har min hjärna i alla fall kommit på vad jag ska skriva om, så det blir ett inlägg sedan.


Idag har jag tvingat ut mig själv på morgonpromenad. Men oj vilket väglag! Det gick knappt att gå. Ungefär såhär såg det ut (och jag trodde jag skulle halka och dö flera gånger!):

Is, is, is med lite frysta fotspår, toppat med lite pudersnö. Inget bra recept.

 Det blev bara en halvtimmes promenad, sedan var jag trött på att jag inte kunde gå så snabbt som jag ville. Känner mig väldigt missnöjd över mig själv... Visst, en halvtimme är en halvtimme. Men jag borde gått mer! Nåja, när Simon har vaknat och ätit frukost, så ska vi köra ett-två pass Zumba och sedan lyfta lite skrot. Så, träning får jag i alla fall.


Har en katt i knät. Ibland är han så störig.

knappt tre timmars sömn.

Vaknade 03:30. Jag är så irriterat trött nu. Hela natten (morgonen) har bara känts så himla frustrerande, jag har haft ångest och bara velat sova. Och tro mig, jag har försökt flertalet gånger men utan resultat.


Hur länge orkar man hålla på såhär?


Tänk om, åååh ljuvliga tanke... om man en endaste lördagsmorgon (eller vilken dag som helst för den delen!) kunde fått sova till... typ 08? För mycket begärt? Så jävla tydligen.

Inte ens efter såhär många vakentimmar kan jag känna att jag skulle ha ro nog att lägga mig och somna lite till. Det är inte utan att jag flera gånger funderat på att ta en sömntablett och döda bort ett par timmar av den här annars alldeles för långa dagen. 

*trött. huvudvärk. irriterad. kryyyyp. gah!*


EDIT: Vid 08 stod jag inte ut längre. Jag tog mig en insomningstablett och gömde mig under täcket i sovrummet. Såg till att stänga dörren så att ingen katt skulle kunna trampa runt på mig och störa. Och jag somnade, sååå gott! Sov typ en och en halv timme - eller nästan på två - och kände mig som en ny människa efteråt. Åh, dessa älskade och hatade små pills!

Day 23 – Something that makes you feel better.

Vad som får mig att må bättre?

Högaktuellt: Julte (jul-te). "Lustiga Vara", med smak av bland annat saffran.

Det får mig att må lite bättre och jag önskar att påsen aldrig tar slut.

TACK KAROLINA, som bjöd på just detta te när jag hälsade på henne (första gången vi träffades, mys!). Och som sedan var så hemskt gullig och köpte med sig hem till mig härom dagen. Jag fick det i julklapp, fast meningen var att hon bara skulle lägga ut för det (det finns ingen affär som säljer löste i den här värdelösa byn jag bor i).

Day 22 – Something that upsets you.

Det finns mycket här i världen som gör mig upprörd. Väldigt mycket faktiskt. Tänk allt det uppenbara (pedofili, krig, idioti med mera) och addera femtio miljoner saker till. Eller jag kanske inte blir just upprörd, men jag kan bli väldans irriterad, om det är ett mer rättvisande ord.


Idag blev jag väldigt upprörd efter maten. Jag ska börja plocka av bordet för att kunna diska, när jag upptäcker att det är en massa (nåja... allt är ju relativt) disk i diskhon redan! AAAH! Diskade jag inte innan vi lagade mat? För att ni ska förstå min frustration, så kan jag berätta att jag diskat typ sex gånger idag, och det utan att överdriva. Och så möts jag av det därade, och ja. Skitdisken fick ju helt sonika vänta på köksbordet medan jag diskade den ännu skitigare (?) disken och när nästan hela berget var bortarbetat, så sjönk min irritation. Jag sparade det allra sista till Simon. Bara för att jag älskar honom...


Jag etiketterade det här skräpinlägget under INGENTING VIKTIGT, så har ni ett huns om hur stor plats den här händelsen kommer ta i mitt liv. Nä, just det.


Tidigare inlägg i utmaningen hittar ni här. 

Day 21 – Another moment.

Jag ställer mig på vågen. Puh, den här veckan har jag inte gått upp något. Ett par hekto, men den här vägningen görs kvällstid istället för morgontid som annars. Så, jag måste i princip stå på ungefär samma siffra som sist. Lättnad.


Simon ställer sig på vågen. Och det är SENSATION! Han väger MER än mig, fyra kilo mer! Det har aldrig tidigare hänt.


Och just i det ögonblicket så känner jag en otrolig stolthet spridas i bröstet. Jag vet inte vems skull jag är mest glad för, men jag är överlycklig för bådas fantastiska prestation.


Han är man och tjugofem centimeter längre än mig. Klart han ska väga mer. Dock så har jag har lidit av svår fetma och han har varit på tok för mager. Nu kämpar vi båda - han tränar för att gå upp i vikt och jag för att gå ner. Och se, det funkar!

Bild från i somras, när vi ännu inte gått om varandra i vikt.

Det där ögonblicket inträffade igår eftermiddag/kväll och jag har fortfarande svårt att tro det. Men jag är så stolt, mest över honom. Mitt känns liksom som fusk...

ja.

Nu skulle jag ju blogga. Men seriöst - jag har varit vaken sedan 04 i morse (tacka kattf*n för det!), en huvudvärk drabbade mig plötsligt från ovan och dessutom fick jag nyss en liten släng av dumping (japp... har fuskat med sötslisk igen) i form av hjärtklappning och svettningar. Utmaningen får vänta tills imorgon.


Så tänkte jag då gå och borsta tänderna. Men då kom en svart liten kissekatt och lade sig i mitt knä.


Har man hjärta?


Blaj...

Day 20 – This month.

December. Julmånad.


Vad kan man säga?


Snö. Kallt. Adventsstjärnor, stakar, mörker, levande ljus. Pulka. Paradisaskar och annat godis. Viktuppgång. Matångest. Pengakris. Julte. Lussekatter. Julskinka. Tö, slask, plask. Is, halka, ramla. Nyårsafton, raketer, rädsla. Saknad. Rött, grönt, gran, glitter. Chokladkalender, pepparkakor. Uppvisningar, Luciatåg. Julskyltning. Julklapp. Tomte. 


Nä. Orkar inte tänka mer. Det är dags att sussilura!


(December 2010: Vi fick våra älskade kisekatter!)

Tidigare inlägg i utmaningen.

[insert title]

Igår eftermiddag åkte Simon och Liam hem, för Liam har sin Sportskola på måndagskvällar.


Igår. Jag var inte ensam. Två kattbebisar som kräver sitt. Och en tonåring och hennes vänner. Egentligen ingen ensamhet att tala om alltså. Och jag som egentligen inte är så jäkla social av mig brukar tycka att det är helt okej.


Men jag vet inte. Igår när de for... så föll jag isär. Det var likadant förra veckan. Jag bara tappar greppet om allt, tappar bort mig själv, har ingen koll på varken tid eller rum. Irrar runt och vet inte vad jag ska göra, känner mig rent förvirrad.


Varför? För bara någon vecka sedan så kunde jag "njuta" av ensamhet, att vara hemma hela dagarna helt helt helt ensam. Nu var jag inte ens ensam, men kände mig otroligt övergiven. Förstår mig inte på mig själv. Men det är ganska uppenbart att jag inte är hypoman längre. Inte heller helt deprimerad, men allt börjar tappa färg och jag är lite rädd för att det plötsligt ska bli ruskigt grått eller skrämmande svart. Det kanske förklarar saken?


Katterna är mysiga! Den vita har Daniella döpt till Nasse för hon tycker att han liknar en gris. Det är hennes katt och den tyr sig till henne och finns oftast någonstans på hennes rum. Han är busig, men vill ofta ha egen tid och få ligga och lata sig. Är kelen, men inte värst social utan lite tillbakadragen och "blyg". Jag har ännu inte knutit an till honom men det kommer...


Den svarta har fått namnet.... äh... jag vet inte, men kanske Bagheera. Eller Sotis? Har även funderat på Fjant, Fjunis, Pepsi och Gos. Liam tycker att han ska heta Svart. Det lutar åt Sotis i alla fall, men än så länge så råkar det nästan alltid bli "den vita" eller "den svarta". 


Den svarta är i alla fall den keligaste katt jag nånsin mött tror jag. Och otroligt social. Vill hela tiden ha närhet, ligga i knät eller vira sig runt min arm. Han slänger sig på rygg och blottar både mage och hals. Totalt orädd är han! Det är min katt och han tyr sig till mig hela tiden. Jag får typ inte en lugn stund. Just nu ligger han i mitt knä. Han trampar och trampar och tror att jag är hans mamma, och klorna är ute för han har ännu inte lärt sig att dra in dem ordentligt, och så trampar han på i sin tro att det ska komma mjölk ur mitt knä. Men se, nej. Nu när jag lärt mig att detta beteende är en del av min katt så har jag helt sonika en kudde i knät. Jag har inte råd att han trampar sönder mina kläder. Det där trampandet är ju gulligt (?) och medfött. Inget man kan träna bort. Men han ska banne mig lära sig att hålla klorna i styr!


Mr Svart lät mig inte direkt få sovmorgon idag. Vid 04 vaknade jag första gången av hans spinnande. Han låg på mig, på min arm. Ett tag senare vaknar jag av att han trampar runt på mig, försöker väcka mig, kanske hungrig? Men nejejdu söta lilla kiise, det funkar inte att trampa runt på matte mitt i natten för att få uppmärksamhet/bus/kel/mat. Det ska du inte få lära dig. Så matte låg tålmodigt kvar. Somnade lite av och an, men du var envis. Jag låg där och var kissnödig och tänkte att "nej, han ska inte få mig att stiga upp, inte lära honom att det funkar!". Så jag höll mig ända till 06:30 eller något. Då passade jag på när han för några sekunder hade lämnat min säng. Ha! Där fick han!


Men han är så underbar. Förutom att han luktar bajs. Det är min katt och det är en sak som är skum. Redan när vi tittade på katterna som nyfödda, så sade jag att den svarta ska vara min. Och Dani sade samma sak: "Ja, den svarta får vara din, i alla fall om han ska heta Pepsi!". Ja. då var det bestämt. Och vad händer när de kommer till oss? Haha, DE har valt OSS. Vi hade inte mycket till val om man säger som så. Pepsi valde mig och det är väl allt lite märkligt!? Nu har jag förvirrat er nog med Fjants alla namn, så jag bjuder på en bild istället, håller käften och går äntligen och möter Simon och Liam vid bussen!

Bilden tog så lång tid att ladda upp att jag redan hunnit möta Simon. Och när jag kommer hem så upptäcker jag att det var ju inte ens denna bilden jag skulle visa, utan den här: 

So long kalsong.

19 – Something you regret.

Kan vara triggande, skriver om självskador!

Jag är tretton år gammal. Ångesten sprutar ur bröstet och jag vet inte vart jag ska bli av. Det kryper under huden - myror? spindlar? - HJÄLP! Med ett verktyg, i det här fallet en stiftpenna, så började jag karva. Jag ville gå sönder, jag ville se BLOD, jag ville slippa krypet under skinnet, jag stod bara inte ut. Jag karvade och karvade och karvade. Det kom inte mycket till blod, verktyget var inte tillräckligt effektivt. Men ändå hade jag fått ont och det var en lättnad i sig, jag var bestraffad! Och när tårarna torkat och jag kikar på mitt "verk" på min vad, så står där G n R. Guns And Roses. Favoritbandet just då.


Alltså jag var tretton. Men det här var ju värsta fjortisbeteendet! Men det insåg jag inte då, jag förstod fanimej inte vad i helvete jag sysslade med (förlåt alla svordomar, men jag blir så upprörd!), jag fattade inte att jag SKADADE mig själv och min kropp. Allt jag ville ha var ett lugn i bröstet. En lättnad. Precis en sådan jag fick den där dagen när jag var tretton. Så ville jag känna igen, och igen och igen.


Nu sitter jag här, 32 år gammal och vis som en häxa. Jag har ärr över hela kroppen. Armarna. Benen. Magen. Bröstet. Den där stiftpennan jag använde mig av första gången, blev bara vassare hela tiden och slutade förstås med sylvassa rakblad. "KICKEN" jagar mig fortfarande (eller jagar jag den?). Men att just skära mig själv känns så otroligt långt borta... Har verkligen JAG gjort det där?


Det finns otroligt många saker i mitt liv som jag ångrar (jag kommer dö bitter), men den här dumheten var ju dummare än något annat. Det här kommer jag få bära med mig resten av mitt liv.


Jag skäms. Fan.

Day 18 – Your favorite birthday.

Som framgår av mitt förra inlägg i utmaningen så har jag inget vidare minne. Att utse en favoritfödelsedag är nästan omöjligt. Förlåt att jag är så fruktansvärt tråkig. 


Jag ger mig på några gissningar:


Kanske när jag fyllde 15? För att jag äntligen fick ligga! (fast det var förvisso redan gjort...)
Eller när jag blev 18? Kroooogen ju! (också redan gjort, men ändå)
Nä, det måste nästan varit när jag blev 20..? Bolaget hägrade nog mer än något annat (alkisen talar)!


Fast å andra sidan. När jag fyllde 30, så fick jag en upplevelse i födelsedagspresent av min underbara lillasyster - Jesus Christ Superstar med Ola Salo. Jag fick vänta ett halvår, men det var väl värt det. Det är nog min favoritfödelsedagspresent i alla fall!

dessa söta kattungar behöver namnas!

Tvillingarna, födda 23/8 2010 (min födelsedag!).

Den svarta är min, den andra Daniellas.

Vi diskuterar namn. Min svarta är som en panter och det blir nog namnet Bagheera till den. Men den andre? Vi vill ju gärna att deras namn ska gå i tema, och Disney är en favorit förstås. Daniella tycker att den svart-vita emellanåt ser ut som en gris och funderar därför på att döpa den till Nasse.


Men vi kan inte bestämma oss!


Någon som har nån tanke, nån idé, nåt förslag? (de är båda hanar)


HJÄLP!

sådärja!

Nu har tvillingkatterna anlänt! De är våra och de är bedårande och otroligt busiga. Det här ska bli så spännande!

Foton kommer sedan när de lyckats vara stilla så många tusendels sekunder som det tar att ta en bild.

Day 17 – Your favorite memory.

Jag inser att jag ligger lite efter i den här utmaningen, så nu tar jag mig en liten kort stund och så kör vi på med "mitt favoritminne" (det är snyggare med engelskans särskrivning, eller?). Inom kort kommer jag kanske att kunna blogga normalt igen.


Okej, here goes;


Jag har inget minne. Minns inte från tolv till middag och det är hur sant som helst. Sedan finns det visst ett och annat guldkorn som fastnat lite lite grann. Som första barnets födelse, självklart. Andra barnets minns jag knappt - fast jag inte fick någon som helst smärtlindring som kan ha påverkat - och tredje barnets var bara en total katastrof.


Så om man bortser ifrån att jag inget minne har, så är nog Daniellas födelse my favorite memory. (Obs! Inte självaste förlossningen, huvvaluvva!, utan stunden då hon landade på bröstet förstås!).

Classic.

Day 16 – Your first kiss.

Min första kyss var tillsammans med en kille som vi kan kalla för A. Jag hade träffat honom via en tjejkompis (L) och trots att han inte hade något direkt utseende som jag fastade för, så hade han något annat som tilltalade mig. Fråga inte vad!


Jag har alltid varit en sådan som struntat fullständigt i hur vänner eller pojkvänner ser ut. Utseendet spelar verkligen ingen roll för min del, så enkelt är det bara.


I alla fall. Jag var tretton år gammal när jag började umgås med min tjejkompis L, hennes kille R samt A då. Grabbarna R och A var i sin tur bästa vänner, jag var väl egentligen den enda "nya" i gänget. Vi var ute en del och röjde och hittade på bus. Rökte, söp, vandaliserade och så vidare - så det var väl inte det bästa sällskapet jag hamnat i precis!


Jag och A blev "kära". För mig var det egentligen inte kärlek, utan mer en fråga om spänning på något sätt. Jag hade aldrig haft en riktig pojkvän, en sådan som man hånglar med, gosar med och... ja, sådär som kompisarna L & R, och alla andra för den delen, gjorde. Jag såg verkligen upp till L. Hon påverkade mig faktiskt väldigt mycket, det kan jag erkänna nu i vuxen ålder. Och inte påverkade hon mig mot det positiva hållet, nej, istället banade hon vägen för min negativa resa här i livet... Men det är en annan historia.


Jag svävar verkligen iväg. Första kyssen var det ja... och då syftar jag förstås på öppen-mun-kyss/tungkyss och inte bara pluttiga pussar, de räknas inte. Det hade man ju gjort många gånger, ända sedan lågstadiet typ.


Den här kvällen skulle vi se på film. Vi samlades allihop hemma hos R, han hade ett rum i källaren i sina föräldrars hus och där kunde vi umgås utan att någon såg eller hörde oss. Jag minns att vi såg på "Imse Vimse Spindel" eller vad tusan filmen nu heter. Jag tittade bort för det mesta, eller blundade. Jag och A höll handen och det pirrade i magen av nervositet. Det var spänningar mellan oss, och det var spänningar i luften. L och R hånglade mest hela tiden. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, men jag visste att "nu, nu är det dags".


Så vände jag bort huvudet från filmen och tittade på A. Då tog han chansen som han förmodligen suttit och väntat på. Han tog mitt ansikte i sina händer och lade hela sin öppna mun över min mun. Sedan räckte han ut tungan och körde runt runt runt! Jag hängde inte med, jag hade inte ens öppnat munnen än. Hans tänder nuddade mina läppar och jag ville bara springa därifrån, men istället så försökte jag, jag försökte verkligen. Båda våra munnar var nu öppna men min tunga hade då ingen chans. Hans "kyss" var hårdhänt och våldsam. Det var så förskräckligt äckligt minns jag, och minnesbilderna från otäcka och ofrivilliga kyssar poppade runt i mitt huvud. 


Ja, det var verkligen en förskräcklig kyss, men den bevisade i alla fall att vi nu var tillsammans, vi var ett par. På så sätt så var jag ju glad, men jag gjorde allt jag kunde för att undvika att vi skulle kyssas igen. Vi var dock inte tillsammans så länge, jag minns faktiskt inte hur lång tid det tog innan vi gjorde slut. Men jag vet att jag började umgås med annat folk och då rann all vårt umgänge ut i sanden. Jag och L blev värsta ovännerna och än idag när vi möts, så hälsar vi inte på varandra (så jädra omoget!).


A fick cancer. Han låg på sjukhus största delen av nian. Han blev dock friskförklarad då mot slutet, men när han kom tillbaka till skolan så fortsatte han att röka och supa. Jag sade typ "då får han ju skylla sig själv, om han är så dum att han röker när han precis haft cancer!", kommentarer som jag ångrade sedan. Jag var lite upprörd över det där, men vi var ju inte längre vänner i den bemärkelsen så jag hade ju ingen rätt att lägga mig i. Och för att vara helt ärlig så tänkte jag inte mer på saken. Förrän strax efter vi slutat nian då jag fick veta att hans aggressiva cancer var tillbaka... och bara en kort tid efter fick jag veta att han var död. Han dog femton år gammal i cancer. Min första kyss är död. Jag gick inte på begravningen, jag tyckte inte vi hade den relationen längre. Men jag kommer ju alltid att minnas honom. Trots att han var en dålig kyssare, så var han en mycket fin människa.


Hoppas du vilar i frid A.


Tidigare inlägg i utmaningen.

.

Jag trotsar det fruktansvärt intensiva snövädret och chansar på att bussarna håller sig på vägarna. Håll tummarna för mig, jag vill inte sluta någonstans i ödemarken i ett snöigt dike!

ont i magen, har jag idag.

Det började redan igår. Trodde det berodde på nervositet inför mötet med Karolina (som för övrigt gick hur strålande som helst - trevlig tjej!), men det verkar hålla i sig. Eller, det kommer till och från. Men ont har jag i alla fall. Hoppas det är mensen som är på intågande, så jag inte ska insjukna i någon konstig magsjukdom.


Igår var jag hemifrån hela dagen och när jag kom hem så var jag så trött, så trött. Så aj katten, men jag kom på att jag ju missade utmaningen som skulle handla om min första kyss! Känns som jag får försöka jobba ifatt lite idag... om jag orkar, känner mig inte alls i form.


Och ute snöar det, big time. Jäklarns vad det väller ner, ser knappt ut från fönsterna! Och jag som skulle bussa till K-stad idag, med en omväg ut på Österlen - det känns sådär kan jag säga. Framför allt som man hela tiden läser om bussar som åker av vägen kors och tvärs. Vågar man ge sig iväg tro?


Vet ni? Jag har kommit på att jag är så otroligt onödigt rädd för allting här i livet. Skärpning!