våldtäkt.

OBS! Det här är en text om sexuella övergrepp.

Efter en god natts sömn så kändes det så oändligt mycket lättare att ta sig iväg till terapin än vad jag fasat för hela veckan. Sist mådde jag ju apa efter terapin, då snuddade vi vid känsliga ämnen som hände när jag bara var barnet. Det finns fortfarande mycket att tala om angående det, men idag hade jag siktat in mig på att försöka berätta om en annan händelse som inträffade i vuxen ålder. Jag vet vilket årtal detta skedde, men för att skydda andra så väljer jag att utesluta det, det känns ändå inte viktigt. Jag var vuxen, det räcker.

Jag var inne i min värsta missbruksperiod ever. Hasch och alkohol och piller fanns med i bilden varje dag. Utöver detta så knaprade jag en massa ecstasy och pundade tidvis, men oftast flera gånger i veckan.

Jag handlade oftast de lite "tyngre" grejerna i den Stora Staden och där lärde jag på så vis känna ett gäng grabbar som jag ibland festade med. Jag kände mig aldrig helt trygg, men drogerna fanns där och visst hade vi kul (?) - det var spännande (?) om inte annat. Man visste aldrig vad som skulle hända när man umgicks med dessa skumma typer, som ni nog förstår. Och hur det gick till i Stora Staden var helt annat än hur det gick till på min lilla ort. Jag fick se både det ena och det andra och uppleva saker som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna göra. Grabbarna var ju inte direkt hederliga och jag fanns med (men deltog förstås inte aktivt) när bilar stals, inbrott pågick, hur de blåste lite mer okända köpare men jag fick också se totalt avsaknad av empati. "En kompis har tagit överdos - vi drar", "Kan han inte stå på benen? Andas han knappt? Nähä, skit samma." Alltså, jag tyckte inte att detta var roligt ett endaste dugg. Det var mer mitt "behov" av droger än mitt behov av sällskap som förde mig samman med detta gäng. En speciell händelse ledde till att jag helt bröt kontakten med dessa idioter och det är den jag tänker berätta om nu.

Det skulle vara marknad på min ort. Jag ville ha droger och grabbarna ville komma och festa tillsammans med oss. Det hade aldrig tidigare hänt att de varit hemma hos mig, men nu kom de. Med massor av droger. I en stulen bil. Fullständigt påtända. Bara tanken på att de kört dit med en stulen bil som nu stod på parkeringsplatsen utanför mitt hus gjorde mig hur nojjig som helst. Men ett par E senare, så brydde jag mig inte nämnvärt. En viss känsla av otrygghet fanns väl med i bilden hela tiden, framför allt då grabbarna verkligen inte bar sig speciellt okej åt (vad hade jag förväntat mig?). Men jag fick mina droger och var taggad att gå ut och ha kul.

En av killarna, jag hade aldrig mött honom innan och minns inte ens vad han hette - men vi kan kalla honom för X för enkelhetens skull - var extra obehaglig. Det kändes inte bra i magtrakten att han var där hos mig (oss), men jag tryckte bort alla rationella tankar och känslor och bestämde mig för att flyta på i mitt extatiska E-tillstånd. Lite tjack på det också och jag mådde bra, liksom. Läget var okej trots denna killes närvaro - inbillade jag mig i alla fall.

Hur som helst, X råkade (?) spilla ner hela sin t-shirt och frågade mig om det fanns någon tvättstuga eller torkrum eller liknande där den kunde få torka tills vi var redo att ge oss iväg. Självklart fanns det det. I källaren av huset fanns tvättstuga med både torktumlare och torkrum. Denna fungerade också som skyddsrum. Givetvis ville jag hjälpa men jag ska inte hyckla genom att inte säga att det kändes mycket otryggt att gå ner med honom dit. Jag var den enda som hade nyckel och på så vis så utsatte jag mig väl för en risk. Att både han och jag var drogade ökade på risken ytterligare, men jag ville tro gott om honom. Han hade trots allt varit jävligt schysst (?) och bjudit mig på en massa droger, då fick jag vara lite schysst tillbaka förstås. Med facit i hand så inser jag dock att jag borde låtit min nyckel sitta kvar på utsidan av dörren, för där inne skulle inte någon kunnat varken höra eller se vad som pågick. Och det upptäckte ju han, till sin stora glädje, också.

Vi lade hans tröja i torktumlaren och sedan föreslog han att vi väl kunde pippa? Nehej nej, där uppe i lägenheten fanns min pojkvän! Jag sade att jag inte ville, men det godtogs inte riktigt. Han förde in mig i torkrummet med stor kraft, tryckte upp mig mot väggen och tog strypgrepp om min hals. Det här skulle liksom göras, punkt slut. Jag insåg min utsatthet. Inlåst i ett skyddsrum med en aggressiv och påtänd kille, så valde jag att inte göra speciellt mycket motstånd. Vem vet vad som hade kunnat hända annars? Förmodligen hade jag blivit fan så mycket mer skadad än vad jag blev.

Först blev jag tvungen att gå ner på knä och suga. Sedan placerade han mig på alla fyra, tog av mig kläderna och tog vad han skulle. Jag skrek inte, jag sade inte nej. Jag stängde av totalt och bara lät det hända. Han var grymt kåt, men led av "tjackballe" och för er som inte vet vad det innebär så kan jag berätta att detta händer så gott som de flesta killar som tryckt i sig en massa pund. Kuken vill inte stå speciellt länge och utlösningen låter vänta på sig - om den ens kommer. Självklart mycket frustrerande, men den som led av det mest var nog jag. För det tog tid. Tid. Tid. Tid. Jag vet inte hur länge jag blivit påsatt innan jag hörde att det bankades på dörren. Det var pojkvännen som fattade misstankar, det hade helt enkelt gått för lång tid för att bara slänga in en tröja i en torktumlare. Jag kände mig maktlös. För icke att detta stoppade X. Han skulle komma, så var det bra med det. Så han fortsatte och fortsatte. Jag trodde jag skulle spy av äckel.

Långt om länge kände han sig klar. Jag minns inte om han kom eller inte och varför skulle jag ens bry mig? Jag ville bara ut! Så det blev att klä på sig och sedan lämna tvättstugan för att möta en mycket upprörd och ledsen pojkvän. Han var säker på att jag hade varit otrogen. Och så kände väl jag med. Jag hade svikit honom, tyckte jag och kunde knappt se honom i ögonen. X lovade att berätta för honom om hur "villig" JAG hade varit om jag nämnde vad som hänt. Jag var tyst och skämdes röven av mig. Dessutom kände jag mig så äcklig och smutsig och ganska så jäkla sårig "där nere".

Det blev mer droger, allt för att slippa känna, men jag var konstant rädd. Vi drog oss trots allt ner till marknaden men jag hade allt annat än kul. Det som skulle vara en kul kväll/natt blev ju katastrofal. Jag hade nu tryckt i mig så mycket droger att det inte gick att undvika att se. Även människor som inte kände till mitt missbruk frågade "vad i helvete jag hade gjort!?". Det var mitt minsta problem just då. Jag sket i vilket och ville fortsätta trycka droger. Var tvungen att fråga X om jag kunde få eller få köpa mer och han drog med mig bort på en lite mer avskiljd plats än där vi satt. Livrädd var jag, men också desperat. Han krävde utbyte. En avsugning skulle han ha för att "hjälpa" mig, men då vände jag på klacken och återvände till resten av sällskapet. Han äcklade mig något enormt och jag var verkligen jätterädd. Efter det här är minnena mycket luddiga.

Grabbgänget skulle förstås övernatta. Så länge jag höll ihop med min pojkvän och alla andra, så var jag ändå relativt trygg. Bara jag inte var med honom ensam igen, så skulle jag i alla fall överleva. Det jag mådde sämst över just då var att jag hade bedragit min pojkvän, det förtjänade han verkligen inte. I efterhand har jag fått veta att han insåg ganska snabbt att jag inte haft någon avsikt att skada honom, men jag vågade fortfarande inte berätta.

Dagen efter, eller kanske påföljande dag så bad jag honom åka hem. Jag låg i mest i soffan, totalt slutkörd och fortfarande rädd för att möta hans blick. Och för att slippa prata om skiten och slippa bryta ihop inför honom så ville jag bara att han skulle dra. Jag ville bara vara ensam. Så han åkte alltså hem tidigare än planerat och jag var så ledsen, så liten.

Jag vet inte när det var jag tog mod till mig och berättade för pojkvännen vad som hade hänt. "Misstänkte det", blev hans svar om jag inte missminner mig och sedan försäkrade han mig om att det inte var mitt fel och att han definitivt inte såg det som otrohet. Men jag kunde inte känna samma övertygelse, jag har tampats med skuldkänslor ända sedan dess. För jag gjorde ju inte så mycket motstånd och nog måste man skrika, bita, slåss och säga nej för att det ska räknas som våldtäkt?

Ända fram tills idag, så är det bara den där pojkvännen, X och jag som vet vad som hände. Om jag inte råkat berätta det för någon i ett rejält packat tillstånd förstås, men det tror jag inte att jag gjort. Allt vart ju mitt fel!

Vi pratade om den här händelsen på terapin idag. Först nu, flera flera år senare så har jag insett att det som hände verkligen inte var mitt fel. Det skedde inte i samförstånd. När jag sade nej, blev jag hotad och fick ett strypgrepp runt halsen. Och jag var inlåst och chanslös. Terapeuten bekräftade mig idag - det här var en våldtäkt och jag hade inte kunnat göra så mycket annat än vad jag gjorde. Det spelar ingen roll hur påverkad jag än var, sade hon, för ingen har rätt att göra sådär ändå.

Efter så många år av skuld och skam, så fick jag av en professionell äntligen få höra det jag hoppats på. Jag var inte otrogen, jag svek ingen. Jag räddade bara mitt eget skinn så gott jag kunde. Hade jag visat mer motstånd än jag gjorde så hade mitt liv kunnat stå på spel.

Det var en otrolig lättnad att få höra att det inte var mitt fel det som hände och jag gick ifrån terapin med ett mycket lättat hjärta. Och nu tänker jag försöka sluta skämmas för det där, jag ska försöka släppa på alla skuldkänslor jag burit så länge. Därför vågar jag nu berätta det i bloggen, för det tror jag inte heller att jag gjort tidigare. Det var jobbigt att prata om, men nu är det gjort. Jag öppnade upp mig och fann stöd och bekräftelse.  Nu ska jag försöka fortsätta att prata om sådant här med min terapeut. Hon är helt underbar och jag känner att jag kan lita på henne.

Det här blev ett långt och självutlämnande inlägg. Jag hoppas att jag genom detta inte har upprört jobbiga känslor hos någon. Av den anledningen så varnade jag för innehållet innan jag började skriva.

Nu ska jag vila en stund (till).

Tack för att ni finns.

[EDIT: Det här får bli ett nytt inlägg i serien - som vilat för länge - "Mitt Liv som Psykfall och Missbrukare]