gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #1

Jag har fått frågan många gånger, ungefär såhär: Varför tog man inte itu med din ätstörning innan du fick operationen? alternativt/samt: Varför får du inte hjälp att hantera din ätstörning efter operationen? Jag tycker att det är i princip samma fråga men jag tolkar det såhär:

Varför utför man en gastric bypass på en ätstörd människa?

Och nu är då tanken att jag ska försöka besvara detta, vad jag anser och hur allt ser ut utiifrån mitt perspektiv. Det blir svårt, men jag ska göra vad jag kan, för jag tror att det verkligen finns ett intresse av det här (?). Jag kommer här berätta om nästan hela min historia med ätstörningar. Det kommer bli väldans långt, så därför delar jag upp det i olika inlägg. När #2 kommer vågar jag dock inte svara på.

---

För hemskt många år sedan (typ år 2000.. hmm, kan det stämma?) så hade jag en mängd olika psykiska diagnoser; social fobi, generaliserat ångestsyndrom, OCD, panikångest, missbruksproblematik (ingen "diagnos", men det stod där i min journal), ätstörning UNS + att det känns som att jag glömt något. Efter några inläggningar på slutenvården, så sattes dock diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det också kallas. Plötsligt, bara efter vårdpersonalens observationer, så hade jag alltså nu en personlighetsstörning. Jag accepterade detta för då uppfyllde jag nästan alla diagnoskriterier, alla utom en tror jag. När den diagnosen var satt, så "ströks" de andra, för alla kunde placeras in under just borderline, tyckte läkaren.

(Ätstörning UNS, betyder "ätstörning utan närmare specifikation", för er som inte vet.)

Redan i mellanstadiet bantade jag i perioder - tog till och med bantningstabletter som tolvåring. Sista tiden av mellanstadiet var jag faktiskt rätt fet för min ålder. I sjätte klass vägde jag in mig på 72 kg och det glömmer jag aldrig, men det är en annan historia som jag kanske berättar om senare. Jag blev väldigt mobbad i skolan och hela den här mellanstadietiden var ganska traumatisk för mig. Det som jag fick ta då, sitter fortfarande kvar inuti mig, det ekar liksom och går inte att glömma. Fy vad dåligt jag mådde.

Jag kände mig som världens ensammaste människa, och även den fetaste och fulaste. Jag lekte med "småungarna" på gården ibland när jag bara behövde komma ut från lägenheten, och det var uppskattat av dem - men jag ville ju ha kamrater i min egen ålder. Tydligen så var jag inte värd det.

På hemmafronten så var det också mycket problem de här åren. Mamma och pappa skildes och det var väldigt mycket bråk hemma. Jag älskade min mamma (och självklart pappa med, men då var jag mest arg och ledsen på honom) så jävla mycket, jag avskydde att se henne ledsen. Jag tror hon kände/känner likadant för mig (det gör man ju för sina barn!) och när man känner sådär så vill man liksom inte belasta personen med ännu fler problem. Hon redan har så mycket att bära och jag led med henne. Därför höll jag allt inom mig. Vågade inte berätta att jag var mobbad, jag visste att manna skulle blivit ledsen då. Och arg, fast inte på mig. Hon skulle gjort allt för mig där och då, men hon hade ju redan så mycket problem tyckte jag, jag ville inte ge henne flera. (Förlåt mamma, för att jag inte släppte in dig...)

Det var här jag började missbruka maten, tror jag. Jag åt för att trösta mig själv, för att försöka fylla ett tomrum inom mig, för att ha något att göra då jag konstant var rastlös (låter vansinnigt), ja jag TRÖSTÅT helt enkelt. Ibland använde jag också maten som ett straff mot mig själv...

Mat och godis och mackor (åh, det var nog min största last) i mängder - det var mina vänner det. De fanns liksom alltid där. Varje gång jag hade tröstätit så drabbades jag dock av svår ångest, som jag kämpade med att inte visa. Mamma märkte ju att jag åt väldigt mycket och vi talade om det vid ett par tillfällen, att jag kanske borde tänka på vad jag åt, men jag var ju aldrig fullkomligt ärlig eller öppen. Det var liksom svar som "amen, det är ju sååå gott, jag kan bara inte låta bli", när det snarare skulle ha låtit såhär: "Mamma, min kropp ger mig svår ÅNGEST och jag blir mobbad för den i skolan. Jag mår jättedåligt över över min vikt och så fort jag äter minsta lilla så får jag ångest och kan inte kontrollera det! Hjälp!", typ. Nu som vuxen så tror jag faktiskt att mamma hade uppskattat det, trots sina egna problem, för hon gjorde/gör verkligen ALLT för sina barn!

I och för sig så kom vi slutligen till en punkt då det inte gick inte att dölja längre (men jag förminskade alltid min ångest och mitt dåligmående), och om jag minns rätt så hade vi också ett par allvarligare samtal om det här i slutet av mellanstadiet. Då hade jag redan varit mobbad länge. Vi satte vårt hopp till "bantningspiller" som egentligen bara var kapslar med fibrer som skulle svälla i magsäcken - alltså inget farligt ens för en tolvåring (?). Tror inte jag tog dessa så länge, för de gav inget - eller väldigt lite - resultat och jag gav upp lite grann.

Efter cirka två års tröstätning så vägde jag alltså in mig på 72 kg under skolundersökningen i slutet av sjätte klass, som jag berättade lite längre upp i det här inlägget. Det var en chock! Nu började jag på allvar tröttna på livet och ville mest dö, men inte ens detta berättade jag för någon.

Summa summarum så anser jag att mina ätstörningar började redan på mellanstadiet i tio-, tolvårsåldern.

När jag började högstadiet skulle allt förändras ganska drastiskt. Det kan ni läsa om i del #2 - HÄR.