gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #3.

Okej. Nu har jag väntat alldeles för länge med att fortsätta berätta om det här, men jag skyller det på att jag inte mått något vidare.

Läs #1 och #2 om ni är nya här och vill hänga med i storyn.

---

Under sista terminen av högstadiet, så hade jag blivit tillsammans med en kille, J. Jag var ju inte oskuld på något sätt och vis, så för mig var det liksom helt okej att pippa loss som femtonåring. Jag hade, som ni vet, fått besked om att jag skulle börja Vård och Omsorg på gymnasiet, skolstart augusti 1994. I juli (eller var det kanske juni?) det året så upptäckte jag till min fasa att mensen var försenad. När jag gått nån vecka och oroat mig - vi hade ju haft oskyddat sex - så släppte jag bomben för mamma. Hon sprang genast iväg och köpte ett graviditetstest som vi tog där hemma. Testet bekräftade min oro, jag var gravid.

Där satt jag nu, inte ens fyllda sexton, och var gravid. Vad skulle jag nu ta mig till? Mamma var helt underbar. Hon blev inte det minsta arg, hon fanns där och stöttade mig. Skadan var ju redan skedd och nu fanns inget mer att göra än att bestämma sig - och oavsett vad jag ville, så lovade hon att alltid finnas där. Ett löfte som hon också höll.

Ni förstår ju att jag valde att behålla barnet. Jag grät och klappade mig på magen, det låg en levande varelse i mig, hur skulle jag någonsin kunna... nä, jag kunde inte ta bort det. Jag och J hade bara varit ett par i en månad, tror jag, men vi älskade varandra (?) och jag visste (tror jag hade lite fel, men det är en annan historia) att han skulle bli en bra pappa. När jag berättade för honom så blev han överlycklig och vi var båda så stolta. Jag började alltså aldrig gymnasiet efter den sommaren.

Under graviditeten så hörde jag ofta att jag skulle "äta för två". Och själv kände jag att what the fuck, nu kommer jag ändå bli tjock, ungefär. Så nu fanns ingen tanke på bantning alls. Jag brydde mig inte, för det spelade ingen roll. Därför åt jag också för två. Nej, nu ljög jag, jag åt åtminstone för fyra. Dessutom fick jag cravings, och det var ju inga sunda sådana. Gräddfil var en sak, för att ta ett exempel (det där får jag höra för än idag, "gräddfil av allt", haha!). Det skulle jag ha hela tiden, jag kunde äta det till det mesta, alla varma maträtter behövde denna kalla delikatess som tillbehör. Problemet var ju att jag inte hade det som tillbehör, det var snarare hälften av måltiden bestod av gräddfil - fett i mängder. Jag släppte också all kontroll över antalet mackor och mängden godis. Jag skulle ju bli mamma, jag skulle ändå bli tjock.

Ångesten försvann dock inte, jag hade ångest och var livrädd för det mesta. Jag visste ju dessutom att jag inte var hälsosam och jag var rädd för att inte "bara" bli gravidtjock, utan även fläskig och fet. Motion fanns ju heller inte på kartan; jag skulle ju vara försiktig med min kropp, hur jag rörde mig, ja allt, för att inte tappa barnet. Folks uppmaningar om att jag skulle ta det lugnt fungerade som en utmärkt ursäkt, precis som "ät-för-två-tänket". Hetsätningarna var på något sätt okej - det var ju inget att bry sig om nu tycktes det - men inom mig så växte oron i takt med magen. Med facit i hand så var ju oron inte obefogad, men varför stoppade jag inte mig själv? Jag kände ju att något var fel!

Jag hade inte många fysiska gravidkrämpor. Och psykiskt så kände jag mig ju väldigt vuxen, men ångesten som jag tydligen alltid lyckats dölja för andra, den bestod. Under graviditeten så flyttade vi till en annan ort. Jag och J bodde hemma hos mamma och bestämde att det skulle vara så åtminstone under första året med barnet. Det funkade någorlunda, men var ändå jobbigt. Egentligen så ville vi ju ha vårt eget, men jag var ju inte ens myndig, så det här verkade vara bästa lösningen.

I maj 1995 så föddes min underbara dotter. Under graviditeten hade jag lagt på mig makalösa 36 kg, men nu spelade ingenting någon roll. Under en kort period där, så slapp jag ifrån kroppsångesten, nu skulle jag väl ändå tappa allt igen och jag var ju mamma, så det gjorde väl inget om jag var lite tjock. Ungen betydde mer än min egen kropp - precis som sig bör, alltså. Jag hade inte ens fyllt sjutton! Det är svårt att tänka sig nu när jag tittar på min lilla dotter, sexton år gammal, att hon skulle vara mamma!? Hon är ju fortfarande bara barnet, tänk att jag i hennes ålder gick igenom allt det här med graviditet, förlossning och bebis - nä, det är otänkbart!

I augusti samma år (1995) så fyllde jag sjutton. Jag var en mycket stolt mamma och det mesta fungerade - tack vare min egen mamma. Hon var med hela vägen - under graviditeten, under förlossningen, hela bebistiden och ända fram tills nu när min unge snart äntrar vuxenvärlden. (TACK MAMMA!) Det var guld värt för mig och nu vet jag ju att jag knappast fixat biffen utan hennes stöd. J var visst en underbar pappa (då), men hans och mitt förhållande utvecklades kanske inte som önskat. Även det är en annan historia, men jag kan i alla fall nämna att vi var ett par i åtta långa svåra år och hann sedan få ett barn till innan vi slutligen separerade.

Som mamma släppte jag allt. Det var bara mitt barn som spelade någon roll. Matångesten återkom under Daniellas första levnadsår tyvärr, men det var väl bara fånigt och inget att bry sig om, som mamma så var det okej att äta äta äta äta och äta - trodde jag. Men en dag så insåg jag att det inte fungerade längre; jag kunde inte bara inte äta vettigt utan jag tappade all kontroll - det vaknade för mycket ångest i mig. Nu skulle jag ta tag i det här, en gång för alla.

Jag tror det var år 1997 som jag första gången vände mig till ViktVäktarna. Då var jag inte ens nitton, men vägde 82 jävla kilogram. Jag hade bortsett från att väga mig sedan graviditeten och nu kom sanningen som en chock. Jag kanske ska tillägga att jag bara är 158 cm lång (kort).

---

För att inte det här inlägget ska bli för långt, så delar jag upp storyn ännu en gång. Det här handlade inte så mycket om min ätstörning, men mer om det kommer ni få läsa om i #4, för jag var ännu långt ifrån fri. Mitt skeva förhållande till mat tog rejäl fart igen och om jag inte lidit av det förr, så började jag göra det nu.

Stay tuned...

(Jag tänkte också leta upp lite foton att visa, från mellanstadiet och framåt. Som visar hur jag faktiskt såg ut. Detta kommer också i ett eget inlägg som förmodligen kommer heta något i stil med "gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? *FOTON*", eller något sådant. Har ni en bättre rubrik så please hojta till, för rubriker är verkligen en av mina svagheter!)