en ängel.

De flesta inom psykvården är rötägg och idioter utan någon som helst förståelse (se bland annat föregående inlägg, ett av många). Men det finns också ett fåtal som är raka motsatsen. Jag har träffat endast några stycken sådana; bland annat min DBT-individualterapeut jag hade under ett par år, någon enstaka skötare, ett par läkare samt ett par-tre stycken sjuksköterskor. Summan av dessa går att räkna ihop på två - kanske tre - händers fingrar, och då snackar vi om ett tidsspann om cirka femton år. Visst är det skrämmande? I alla fall...

En av dessa änglar mötte jag första gången inne på slutenvården där hon jobbade som sjuksköterska. Hon var aldrig ansvarig för mig - och det var en stor "sorg" - men hon fanns ändå där. Om hon kunde så tog hon alltid sig tid att prata en stund och en mer empatisk människa får man leta efter. Jag skrev om henne HÄR, under en av mina kaos-perioder. Ger ett litet citat från mig själv för er lata som inte orkar klicka in på länken:

Hon lade en hand på min axel. "Du är inte misslyckad. Du har bara ännu inte lärt dig hur du ska hantera din ångest, men det kommer du få hjälp med. Du är en bra människa, och du ska inte ta det här som ett misslyckande - för då anklagar du dig själv."

Därefter kramade hon om mig. Hårt och länge. Det var skönt, och jag tackade om och om igen för att hon nyligen uttryckt just precis det jag behövde höra just då. Jag var rörd ända in i benmärgen, hon fick mig att se saken från en annan synvinkel, hon fick mig att förstå att det är inte mitt fel. Hon sade det precis så: "Det är INTE ditt fel!". "Du har bara inte lärt dig. Än."

Hon förstod mig till fullo och jag älskade henne för det. Det var med motvilja som jag avslutade kramen och tassade ut på altanen och rökte. Om jag fått bestämma hade jag gärna stannat i hennes armar hur länge som helst, hon kändes så trygg och säker.

Så varför skriver jag om denna kvinna nu igen?

En parentes är på sin plats: Den där slutenvården där hon jobbade, lades ned och många av de som jobbade där fick flyttas över till öppenvården - öppenvården där jag gick i samtal, i DBT, fick medicinutdelningar med mera. Helen såg jag tyvärr inte mycket av, men jag undrade ofta vart hon nu befann sig. Jag träffade några andra, eller snarare ett par stycken, änglar som flyttats och det gjorde mig så glad. De kände ju mig! Så mycket som jag legat inne, så kunde de mitt liv nästan bättre än jag själv kunde! Jag möttes av glada tillrop och kramar och det, mina vänner, har förgyllt många av mina dåliga dagar. Jag säger det igen - änglar finns. Men jag ska inte snöa in på det, utan försöker hitta tillbaka till den röda tråden... hmm... var var jag..?

En dag fick jag veta att Helen hade drabbats av cancer. Det smärtade mig enormt. Sådant är otroligt tufft för mig att få höra, även om jag inte står personen ifråga så nära. Det där beskedet fick jag ju lååångt efter, alltså nästan ett par år efter (?), att jag senast träffat henne. Och eftersom hon inte synts till alls så var jag hundra procent säker på att jag aldrig mer skulle få se henne. Precis som med många andra, man möter dem ett par gånger under sitt liv, för att aldrig mer se dem igen. Men i tankarna finns de kvar.

En dag när jag åkte till öppenvården, så stod det plötsligt en kvinna framför mig. Hon var mager och hade en "sjal" runt huvudet. "Hej puff!", sade hon, men jag kopplade inte. Jag fattade inte vem det var, även om jag på något vis kände igen henne. Av en psykvän (vilket ord, sorry vännen!) så fick jag sedan höra att Helen var tillbaka! Och poletten föll ner - det var ju henne jag hade träffat! Självklart hade hon präglats av sin cancer och avmagrat och tappat hår och hela faderutten, det var inga tvivel alls på att det var hon jag hade mött. Jag skämdes som en hund över att jag inte hade känt igen henne, det kändes fruktansvärt. Och så undrade jag... när skulle jag nu stöta på henne i korridoren nästa gång? Men det hände ett par gånger och vi växlade ett par kramar och några ord, men inte mycket mer, hon var ju inte alls inblandad i min behandling, som just då var DBT.

Nu får jag ta en liten parentes igen, innan jag kommer till poängen - hoppas ni hakar på!?

I tisdags så åkte jag iväg till Lilla Staden för att träffa V. Vi hade inte setts på säkert ett halvår, så det var ett mycket kärt återseende och trots att jag mådde så dåligt psykiskt, så hade vi ett par underbara timmar tillsammans. Vi åkte bland annat till stranden för att fika och snacka lite och det var hur mysigt som helst. När vi satt där så berättade jag om min panikångest och att jag funderade lite på att åka till "vår" psykmottagning för att se om det fanns en läkare att träffa rent akut (trots att jag hade varit på en annan psykakut kvällen innan, det har jag nog inte hunnit berätta om än...hmm, förlåt om allt blir lite rörigt!). Sagt och gjort, hon följde med mig dit. Men se nä, där fanns inte någon jourläkare eller någonting, man kunde inte vända sig dit akut! SJUKT! Vi fick sätta oss ner och vänta på en sköterska...

Det tog en stund, men så dök hon upp. HELEN! Hon slog sig ner hos mig, i korridoren förvisso (men jag tror inte det fanns varken tid eller utrymme för en akutpatient), och pratade med mig. En liten stund fick jag ösa ur mig en massa frustration och hon var lika empatisk och förstående som alltid. Om hon bara visste vad det betydde just då! Hon var nog uppriktigt oroad för mig och min situation, så hon gav mig minsann sitt direktnummer. Det visade sig att de under morgondagen (som alltså var igår) skulle bege sig till min ort för att ställa i ordning en ny psykmottagning! Här? Wow! Hon ville att jag skulle ringa henne under onsdagen, jag förstod inte riktigt varför egentligen, men blev glad över erbjudandet.

Igår tog jag då mod till mig och ringde henne. Jag berättade om allt som nu hänt med min terapeut och allt och hon gav mig namnet på psyks enhetschef och sade åt mig att ringa och klaga (också en annan historia, som jag hoppas att jag orkar berätta om i ett annat inlägg), men mest lyssnade hon på mig. Dessutom mer eller mindre BAD hon mig om att komma dit och titta på deras nya mottagning "du kanske kan hjälpa oss att bära lite bråte och sådär", skämtade hon. Jag visste inte hur pass mycket hon menade allvar, men när vi pratade en gång till lite senare så sade hon det igen "kom hit, puff!". Så jag tog mod till mig och traskade dit.

Inte mycket var i ordning där, men jag kunde se att en mysig mottagning höll på att ta form. De (H och en annan sjuksköterska) visade mig runt överallt och allt däremellan så pratade vi. Och innan jag gick så slog vi oss ner en stund i all röra... och pratade ännu mer! Trots att de verkligen inte hade tid, det var skitmycket att göra på stället. Jag kände mig PRIVILEGIERAD! "Du är vår första patient här, det ska vi alltid minnas", sade de båda, haha!


Hon gjorde det igen! Sådant som inte många andra skulle göra, sådant man aldrig vågar förvänta sig av någon (speciellt inte inom psyk!) - det gjorde hon! Jag kände mig så välkomnad... och jag fick så omtänksamma ord... och varma kramar... förståelse... utan att hon för den delen utstrålade "åååh vad det är synd om dig"-skit, för sådant gillar jag inte! Hon är bara så...  

...jag finner inte ord, som ni kanske förstår...

(Dessutom lovade hon mig att kika igenom psykologernas väntelista, för att kunna ge mig ett ungefärligt svar på hur länge jag behöver vänta på min ADHD-utredning. Så, imorgon, fredag, kommer hon att ringa och jag får återigen en chans att höra denna underbara kvinnas röst.)

Tänk så annorlunda vår värld kunnat se ut om det fanns fler sådana här änglar. Jag tappar ofta tron på mänskligheten, men när allt är som mörkast så blir jag oftast påmind (och det tåls att sägas mer än tusen gånger) om att

ÄNGLAR FINNS!

Har du träffat en ängel någon gång? (Säg ja, annars blir jag ledsen!)