Klicka för att läsa om ni inte hängt med: #1 , #2 , #3 ! Där hittar ni början på det här inlägget.
Med kille och bebis så fick jag väl nu klassas som vuxen. Innan Daniellas ettårsdag så separerade jag och J för första gången. Han flyttade till en egen lägenhet medan jag bodde kvar hemma hos mamma ett tag till. Jag och J kunde dock inte riktigt släppa varandra utan träffades i princip dagligen i alla fall. Och nu dröjde det inte länge förrän morsan hjälpte mig att skaffa en egen lägenhet, en fin tvåa. Vid sjutton års ålder var jag alltså ensamstående förälder, men livet funkade ändå ganska okej ett kort tag, förutom med...
maten!
Mat och godis fyllde den enorma tomhetskänslan inombords och dessutom så kunde jag, genom att äta, stilla min inre rastlöshet - jag hade ju något att göra medan jag proppade käften full av diverse skit. Jag visste att det var fel, tänkte en bulle ska ska ska räcka, denna gången så ska jag vara stark och stå emot, men det gick liksom inte att stoppa mig själv. En inre kraft tog över och impulsen att äta för mycket/hetsa var ett faktum.
Jag såg på mina vänner, under den här tiden hade jag faktiskt rätt många... de åt på ett helt annorlunda sätt; lugnt, sansat och i lagom mängd. Dessutom kunde de även sitta kvar en lång stund efter att hungern/suget var stillat - trots att det fanns mat/fika/godis kvar rakt framför deras ögon!? Själv stressade jag i mig maten och fick i mig alldeles för mycket under alldeles för kort tid, sedan skyndade jag iväg från bordet så fort som möjligt då jag var så rastlös/stressad och fylld av ångest och ånger över vad jag ätit... Varför var jag inte som "alla" andra? Jag fick förstås i mig på tok för många kalorier... och jag gick upp i vikt.
Jag och J flyttade ihop igen, i min tvåa, ganska så snart. Nu var vi två föräldrar till en bedårande liten dotter (jo, två föräldrar hade hon ju alltid haft, men jag menar sammanboende), men J jobbade mest både dag och natt och själv började jag i gymnasiet. Jag var rädd för att återigen bli mobbad eller utstött på grund av övervikten, men jag fick faktiskt vänner - de tyckte det var lite häftigt att jag, som så ung, hade barn, lägenhet och hela faderuttan. Men det var inte alls häftigt, jag mådde mest pest och pina, även om jag utåt sätt visade upp en glad, sprallig, kreativ och ibland lite stöddig fasad. En riktigt festprissa var jag också och återgick väl till att bli den så kallade "helgalkoholisten" som jag varit redan under högstadietiden.
Jag trodde att mat, alkohol och droger, hjälpte mig att fylla tomrummet och stilla rastlösheten, men insåg inte att jag misslyckades och istället skapade mig ännu fler problem. Jag ville mest "komma ifrån", slippa känna och kunna slappna av. Nu lyckades jag under korta perioder också att "halvsvälta" mig själv, dvs jag åt bara när någon som kunde misstänka något var närvarande. Då tog jag små portioner och förklarade att jag bantade; vilket självklart godtogs eftersom jag, utan tvekan, faktiskt var överviktig. Ingen visste vilken ångest jag kände och att jag då tog till andra metoder än mat för att försöka må bra. Varje gång jag lyckades att stå emot frestelsen att äta, så kunde jag känna mig "stark" och "duktig". Men jag lurade mig själv, det enda jag gjorde var att stå som min egen fångvaktare och spä på fetmaångesten; så fet och äcklig som jag är, så är det bara rätt åt mig om jag är hungrig. Jag straffade helt enkelt mig själv.
Livssituationen var påfrestande och avhjälpte knappast ångesten inombords. Jag försökte plugga, ta hand om barnet och sambon, städa, handla... - ja, allt sådant som hör till vuxenlivet - och däremellan så träffade jag vänner, söp och åt inget/hetsåt + kräktes. Nu var jag cirka arton år och fick tampas med sådant som mina jämnåriga kompisar fortfarande undkom. Det var också nu som mitt och J's förhållande började gå mot branten. Egentligen var det väl inget konstigt, kan jag se i efterhand, då våra liv var ytterst pressade. Han var förvisso sju år äldre än mig, men som ett försök att försörja oss genom att jobba så mycket som möjligt, så var han också helt slutkörd. Båda våras hetsiga temperament började synas mer och mer och det ledde till bråk nästan dagligen. Och gymnasiet lämnade jag efter bara en termin eftersom jag inte orkade, men jag anklagade mig själv hårt för detta och kände mig totalt misslyckad...
Som denna artonåring så blev jag återigen gravid...
...och fortsättning följer...
[förlåt för att detta blir mitt livs roman, men jag tror att man måste veta en del av omständigheterna kring ätstörningen för att kunna förstå]
2 som bryr sig:
Jag tycker det är bra att du skriver så utförligt. Ibland behövs det för att en ska kunna förstå. Dessutom skriver du bra och det är skönt att läsa dina texter.
Men sikken resa du har gjort (gör)!
Kram!
Jag kommer underfund med så mycket själv när jag tvingar mig igenom minnen jag inte visste att jag hade. Får det till att make sence på något vis. Det är jobbigare än jag trodde att gå igenom allt såhär. Det verkar som att jag skriver väldigt utförligt, och visst gör jag det till viss del. Men ändå utesluter jag mycket, väldigt mycket smärtsamt som jag måste se förbi just nu...
Tack och kram!
Skicka en kommentar