Så. Då tänkte jag fortsätta på evighetsberättelsen. Har du inte hängt med men har ett intresse av att läsa allt (haha, som om någon, liksom...) så kan du klicka in här: #1 , #2 , #3 , #4 .
Så, vart var vi?
Jo, jag var alltså nu runt arton år och gravid igen. Barnet var på sätt och vis önskat, jag kan inte riktigt förklara det, men jag velade en massa fram och tillbaka och det gjorde väl J (Daniellas pappa alltså) också. Jag grubblade och vi diskuterade en massa. En insikt slog ned i mig: Hallå, jag är arton och har inte ens varit på puben! Ska jag nu binda mig till ytterligare en bebis? Jag kommer nog inte fixa det där, jag behöver lite mer tid att "leka av mig" och tack vare min mamma - och även J - så hade jag ju möjlighet att göra det en hel del ändå. Men med en bebis till så skulle ju allt förändras. Jag var inte beredd på detta, kände jag. Mitt och J's förhållande svajade också en hel del, så magkänslan fick avgöra det här. Och jag valde att göra en abort.Självklart var det ju ingen enkel grej och det enda stöd jag hade just då var min mamma. J vägrade ta sig ledig för att stötta mig under den jobbiga dagen, men mamma fanns där hela tiden. Får väl erkänna att jag faktiskt mådde skit efteråt... Jag hade ju bara varit egoistisk, eller?
Maten blev min tröst. Jag åt en massa. Jag åt mängder. Men var hemskt dålig på att kompensera, jag pallade varken att träna/motionera eller att kräkas. Så givetvis lade jag på mig vikt igen och ångesten i bröstet gick aldrig att stilla - mer än om jag drack alkohol eller rökade en spliff. Jag kämpade som ett djur för att inte visa några av mina känsor utåt, och kanske var det som mamma alltid sagt; att jag var "en utmärkt skådespelare". Förstod hon något, eller lyckades jag? Jag tror att ingen av oss faktiskt vet helt säkert... Som jag upplever det, så var det inte förrän senare under vuxenlivet som jag inte längre orkade bära på min falska fasad, utan allt rasade och det mesta kom fram. Jag kände mig bara så... fel.
Det var i vevan efter aborten som jag för första gången (av flera) anmälde mig till ViktVäktarna och trotsade min sociala fobi och gick dit. Nu var något tvunget att hända kände jag, jag ville ju leva hälsosamt egentligen. Jag minns det som igår när jag skrev in mig på VV. Då vägde jag in mig på 82 kg och jag tyckte det var en katastrof med tanke på att jag var så kort - och visst vägde jag sisådär tjugo kilo för mycket och det är ju trots allt en kraftig övervikt. Men ännu senare i livet så skulle jag komma att väga ännu mer och då längtade jag mig tillbaka till de där 82.
När man gick på ViktVäktarna så fick man räkna "points", det är säkert vida känt. Det där var ju dock bara en omskrivning av kalorier, men det var en rätt bra grej för mig då, som ännu inte lärt mig att räkna in- och utkalorier så att säga. Jag hade inte mycket koll på saken då. Tack vare de här "pointsen", vägningar av varje måltid och någorlunda koll på den motion jag skulle ha (mest för att kunna äta lite extra, vilket var helt tillåtet), så lyckades jag minsann att gå ner lite. Tror det var runt åtta kilo. Efter vart femte kilo så fick man en guldstjärna i sitt häfte och även ett vackert porslinsäpple som fortfaramde "pryder" min bokhylla, men som ändå konstant ger mig en påminnelse av mitt misslyckande stup i kvarten. För jag lyckades ju inte med de där fem kilona till tills nästa delmål...
Egentligen skulle även all dryck mätas, skrivas upp och räknas, och alkohol innehåller ju tyvärr en massa kalorier. Jag valde, dumt nog, att bortse från all dryck. Jag räknade den inte, utan drack som vanligt på helgerna (mestadels - ibland även under veckorna) för att döva min extrema orolighet i kroppen. Rökte ju också på ibland, men ännu lyckades jag hålla mig ifrån de lite "tyngre" drogerna. Men det var så otroligt mycket känslor som rasade inuti kroppen. Och allt det som jag kallar myror innanför huden eller kolsyra i skelettet, triggade stressen, den inre stressen som aldrig lämnade mig. Inte heller all vikt- och kroppsångest. Jag hatade mig själv och jag trivdes inte i mitt liv. Det enda ljuset som förgyllde mitt liv var min dotter. Hon fick mig att orka lite till. Och lite till. Funderade ofta på att lämna det jobbiga livet, få ro, få slippa alla demoner. Men än så länge var jag tillräckligt stark (?) för att fortsätta kämpa för min dotters skull. I min enfald så trodde jag att alkoholen gav mig styrka att orka mera. Och kanske gjorde den det? Det vet jag ju inte. Jag struntade hur som helst i att räkna de där fåniga kalorierna till min enda avslappning, men om jag ÅT så mycket som en enda points för mycket, så drabbades jag av svår ångest och var tvungen att kompensera. Antingen genom att kräkas, eller genom en satans massa motionerande. Det var ständig ångest och ständigt kaos inom mig. Och så även utom mig, familjelivet var ju inte alls som den "dröm" jag haft. Allt började rasa...
Efter bara en kort period som ViktVäktare så gav jag upp. Jag orkade inte. Det hände för mycket i livet, allt var kaos och jag tappade gnistan och började återigen att skita i allt och inte bry mig ett dugg om hälsan. Ätstörningsmonstrerna tyckte att VV tvingade i mig för mycket mat och jag minns att jag även blev aningen paranoid och trodde att den där "sekten" (haha!) bara ville få mig att äta äta äta - och fan ta dem för att de tvingade mig till det. Jag ville ju INTE äta. Ändock så visste jag långt inom mig att den här svälta-mig-själv-lusten bara skulle spåra ur och inte alls leda mig framåt, men jag var tvungen att försöka. Jag var inte värd att äta, så sade tankarna åt mig gång på gång. Jag ville ju bara vara smal som "alla" mina vänner, deras liv verkade vara så mycket lättare än mitt. Numera så vet jag att det där bara var en illusion, för trots att jag fortfarande är ätstörd så kan jag nu tänka relativt (mera i alla fall) rationellt - alla har vi våra problem liksom... Men det var ju det här att de elaka "rösterna" i huvudet ställde till hela mitt liv och jag kunde knappt fokusera på något annat. Jag gick ju nu på gymnasiet - men pallade bara en ynka termin -det var för mycket som hände inom mig och utanför mig. Självklart fick jag ju höra hur lat jag var, värdelös som inte ens klarade av att gå klart gymnasiet och bidra till ekonomin med det fattiga CSN-bidraget.
Vår familj var egentligen en katastrof vid det här laget, och jag kan tyärr inte gå in närmre på det mer än att vi var tvungna att fixa pengar på inte så värst lagliga sätt. Även detta innebar en väldigt stor stress för mig, jag var konstant rädd. Blev bland annat huvudmisstänkt i en härva av villainbrott, men eftersom jag inte var speciellt delaktig så klarade jag mig. Det var dock en stor chock den gång jag kom hem från skolan, låste upp dörren, och fann två män i min lägenhet. Fy vad rädd jag blev - tills de tog fram sina brickor och visade att de var civilpoliser och var i full färd med en husrannsakan. Sedan fick jag följa med dem till stationen för förhör och skit. Mer än såhär kan jag inte säga för att skydda andra inblandande. Men självklart var det en otrolig stressfaktor och jag hade jämt och ständigt ont i magen. Kanske ska tillägga att jag faktiskt blev frikänd.
För att återgå till vikten och ätstörningen, så mycket riktigt - hetsätningarna kom tillbaka och jag kände mig så vidrig. Jag avskydde mig själv så mycket att jag inte ens kan beskriva det med ord. Det var liksom bara ångest ångest och ångest, i princip dygnet runt. I perioder kräktes jag upp maten, men ibland sket jag i det för jag var inte annat värd än att vara fet och äcklig, trodde jag. Jag förtjänade helt enkelt inte ett bra och hälsosamt liv, jag ville mest förstöra mig själv. Ännu hellre dö. Ren tur att jag redan fått barn, hon fick mig att fortsätta leva, hon var min räddande stjärna!
Härefter börjar mitt minne svaja rejält och nu behöver jag återigen en paus för att få minnas. Så, jag kan inte göra så mycket annat än att dela upp i ett eller flera avsnitt till. Kanske kommer jag aldrig till poängen, men jag försöker. Det svåraste är ju att gå igenom allt som varit runt omkring, det som ledde mig till att misshandla mig själv så svårt som jag gjort länge med maten och sedan ännu mer med droger och självskadande i form av överdoseringar och rakblad och blod.
Tycker ni det är för jobbigt att jag delar upp det såhär? När allt är klart ska jag försöka sammanfatta allt i en kortare text. Ni ska också få se lite foto på min kropp genom tiderna, om intresse finnes.
2 som bryr sig:
Klart du ska skriva i din egen takt, och bara berätta det du vill berätta. Vi ställer inga krav. Det är DIN historia.
En stor kram!!
Håller med S. Och dessutom är det lättare att läsa när texten är uppdelad. Men jag ser gärna bilder, även om det inte är något krav.
Kram!
Skicka en kommentar