gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #6

[Inte hängt med? - läs #1 , #2 , #3 , #4 och #5.]

Som sagt var så börjar mitt minne att svika mig nu, men jag vet säkert att hemmasituationen med min sambo J och vår dotter Daniella bara förvärrades mer och mer och att det var väldigt påfrestande. Jag försökte hålla en relativt okej fasad utåt, men innanför våra väggar så var ingenting lugnt och inom mig så var allt ett kaos. Mitt självhat och den starka känslan av att vilja straffa mig själv ökade och vid den här tidpunkten av mitt liv så var det maten (eller avsaknaden av den) som var det straff som jag tog till. Min allt större kärlek till alkoholen får stå för den delen av mig som försökte fly ifrån alla överväldigande känslor jag bar inom mig.

Jag pendlade nu mellan att 1) äta inget eller ytterst lite, 2) äta, men kräkas efteråt eller kompensera på annat sätt eller att 3) bara äta, äta, äta utan kompensation. Inget var någonsin lagom. Det var antingen för mycket, för lite eller åt helskotta för fel och skadligt. Det insåg jag inte då, men jag ser det tydligt i efterhand; jag var alltid extrem på ett eller annat vis. Jag ansåg aldrig någonsin att jag var värd något bra och sökte väl mer eller mindre upp problem för att få straffas. Men jag straffade ju aldrig bara mig själv eftersom jag aldrig var i balans - mitt temperament blev allt hetare efterhand som kroppen fick leka jojjo och själen åkte berg- och dalbana. Och temperamentet drabbade nog alla omkring mig. Om vi var ute och om jag kanske var var onykter så hamnade jag nästan alltid i bråk eller till och med slagsmål. Jag tröttade nog också ofta ut mina vänner och min familj med frågor om jag var fet, om jag såg tjock ut, hur kläderna satt på min stora kropp och så vidare - jag ville få höra hur fet och äcklig jag var, men det blev alltid en besvikelse när vännerna sade "men du är ju bara lite mullig".

När Daniella var i treårsåldern så flyttade vi vår lilla familj till en liten småstad där vi egentligen inte hade vare sig någonting eller någon. Såhär i efterhand så tror jag att den där flytten egentligen bara hade syftet att fly ifrån våra problem, men det lyckades inte alls utan istället så blev allt så mycket värre. J jobbade både dag och natt och jag kände mig övergiven och ensam. Värdelösare än någonsin var jag också, där gick jag ju hemma om dagarna och "gjorde ingenting" medan min sambo minsann slet i blod, svett och tårar för vår försörjning. Trots mina inre demoner så slet jag hårt för att ta hand om hem och dotter, men jag fick sällan eller aldrig bekräftelse på att jag gjorde ett bra jobb. Så jag sög åt mig av alla elaka kommentarer istället och sjönk ner i en depression. På nätet fann jag likasinnade, men jag vågade bara surfa på dessa depressions- och ångestsidor när ingen annan såg på. Det här var min hemlighet, det skulle hållas tyst om detta inför en viss människa som inte ens trodde på psykiska sjukdomar vid tillfället. Dessutom skämdes jag!

Jag gick bara hemma. Ingenting hände, mer än att jag stod i och fejjade i lägenheten (det var bäst att hålla i ordning), lekte med dottern, drog ner till stan och bara glodde rundor, försökte så ofta som möjligt att gå till Öppna Förskolan med Daniella då hon fick träffa andra barn. Även hon led nu. Från att ha haft släkt och vänner nära + gått hos dagmamma om dagarna, så var nu hennes liv innehållslöst. Barnen på gården retade henne och hennes mamma hade inte tillräckligt med energi för att fylla upp livet. Det var helt klart att hon heller inte mådde bra. Vilket ledde till att jag mådde ännu sämre, kände mig som en dålig förälder, som en dålig människa. Vi platsade inte in någonstans och ensamheten blev så påtaglig. Vi fick aldrig några vänner på den orten, men bodde tack och lov heller inte kvar så länge. Jag kämpade på med vikten. Försökte ViktVäktarna igen, minns jag, men inget fungerade på mig. Demonerna i huvudet var för starka, deras röster jagade mig vart jag än gick, jag fick aldrig ro och frid.... och nu började jag kalla det som hände strax under huden för "krypande myror" - en fruktansvärd fysisk känsla (som bottnar i det psykiska) som inte gick att bli kvitt. Jag var alltid stressad, men håglös, orkeslös, viljelös, slö, slapp och likgiltig. Förstår inte alls hur jag lyckades ta mig igenom den här perioden, men det gjorde jag. Kanske tack vare maten/godiset som var min enda tröst? Jag tröståt något fruktansvärt under en period och hade starka känslor av att vilja ha sönder mig, skada mig, kanske dö...

Ätstörningsmonstret växte sig allt starkare. Jag åt i princip ingenting dagtid, och om jag gjorde det så fick jag oftast extremt svår ångest och satte fingrarna i halsen. "Så långt ner som möjligt, bara pressa pressa pressa, det gör inget om hela halsen blir sårig, maten ska upp", typ. På kvällarna åt jag middag med familjen och då var jag ju utsvulten och tappade helt kontrollen över hur mycket jag fick i mig. Jag åt mig äckelmätt och mådde sedan piss, men eftersom jag redan slarvat, så var det ju kört; "nu kan jag lika gärna fortsätta äta, spelar ändå ingen roll". Så nästan varje kväll blev det ett besök i godisaffären och hetsandet fortsatte. Men när J var hemma, så vågade jag inte spy utifall att han skulle råka höra det - han hade blivit skitarg på mig! Så middag, godis, magkramper och ångestklump fick helt enkelt stanna i magen och slåss mot demonerna. "Imorgon ska jag skärpa mig", sade jag till mig själv varje kväll, det var sista tanken innan jag somnade, alltid alltid. Nästa dag började med svält, men slutade återigen med att jag tappade kontrollen. Konstigt jag blev fet? Nä.

Men då hände något som återigen lyste upp livet lite grann...

Fortsättning följer... (nä, det här kommer nog aldrig att ta slut, haha!)

(Förresten så kommer jag ändra rubriken på alla dessa inlägg till något som passar bättre, med tanke på att det handlar om så mycket mer än bara ätstörningen... Funderade på "Mitt liv fram till en Gastic Bypass" eller något... Snälla - ge något förslag!)