dom säger att den är bra.

Vi får väl se, ska börja kötta loss på den nu.


Men fatta vilken klump att släpa med sig om man ska åka nånstans?

sscchh...

Jag älskar musik, det gör jag verkligen. Men på äldre dar (haha, som jag säger - senaste tiden menar jag nog) så har jag mer och mer lärt mig att uppskatta tystnaden. Trodde aldrig jag skulle kunna säga så faktiskt.

Utan musik skulle jag inte kunna andas in. Fast ibland andas jag bättre ut igen när det är tyst omkring.

Allra bäst är den tystnad som omedelbart lägger sig när man lyssnat på typ rock på alldeles för hög volym i ett par timmar. Musiken rycker upp och man rycks med och kan dansa med dammsugarslangen eller häxkvasten om så önskas. Men när man stänger av så säger det bara

SCHWUUUMMMbbb

och så blir allt så stilla och rofyllt.

Det är då man ska lägga sig med en bok och läsa, har jag förstått.

Tänk vad jag lär mig.

/flummarn

ruta in.

Tänkte försöka att schema upp mina dagar, fixa ett rutnät över tillvaron som jag kan hålla fast vid, bara för att känna att jag gör något av min tid. Jag har försökt med sådana där fåniga scheman tidigare, men det har slutat med att jag helt enkelt inte följt dem, har tyckt att de varit just fåniga och varför gör jag bara inte saker som alla andra? Varför måste mitt liv tvingas fram? 

Men det vore ändå klokt tänkte jag, för som det är nu så gör jag inte mycket alls och det leder bara till att jag känner mig misslyckad. Nu blev jag dock inspirerad av en annan bloggare som tänkte typ samma "en timme i taget", jag minns inte vem det var? (läser du, så kommentera, så länkar jag om du vill!), hon tänkte ruta upp sina dagar i en timme åt gången.

Ett dygn har som ni kanske vet tjugofyra timmar. De flesta tycker det är för lite, jag anser att det är för mycket. I alla fall, jag sover cirka sex-sju, ibland åtta om jag har tur, timmar av dessa, kvar återstår alltså... hrmpf *räkna*... sjutton timmar om jag räknar sju timmars sömn. Hur fan fyller man upp dessa?

Tänkte att det jag vill få med är (utan inbördes ordning):

• Motionera/träna
• Läsa
• Skriva blogg, kanske påbörja en bok
• Jobba med mitt "hemliga projekt"
• Förnödenheter, så som att äta, handla, med mera
• Städa/plocka i ordning
• Vissa dagar åka iväg någonstans, umgås med vänner och sådant men då får jag avstå från övriga punkter här
• Ta hand om mig för övrigt, såsom duscha, fila fötter, hudvård, nagelvård and so on för att få känna mig fräsch
• Kanske meditera de dagar som lusten faller på
• Fixa lite med mitt andra "projekt" (fel ord), som har med min religion att göra
• Bara glo på film eller teve en stund

Vad behöver man mer?

(Helgerna tänker jag dock ta ledigt från det mesta!)

Plötsligt känns sjutton timmar ändå ganska snålt.

Vad skulle finnas med på ert schema? Har jag glömt något? Help me out, friends! Jag behöver typ ett liv.

nu kommer julkänslan.

Lillasyster.



Liam.



Jag och Simon.



Jag och storasyster.



Mellanfamiljen (alltså en unge saknas) - Daniella, jag, Liam och Simon.



Lillfamiljen (alltså två ungar saknas), jag behöver nog inte skriva ut namnen igen, ni ser ju vem vi är där.

Och jag är medveten om att bilderna TYVÄRR är suddiga, men det var ju inte jag som höll i kameran, haha!

Ett par bilder jag tog:









Det finns vissa saker som inte stämmer dock, som ger en smått jobbig känsla i bröstet, men jag försöker att fokusera på det roliga.

Det som saknas är min son Kevin.

Och min bror.

GOD JUL ALLIHOP!

Ja, jag har tecknat den själv. Fint va? Haha!

nu får man väl säga att det är jul,

fast bara lillejul.

Både igår och hittills idag så har jag varit på riktigt kasst humör. Eller vänta, lögn ju! Jag börjar om:

Igår var på många sätt en bra dag. Jag åkte till stan och shoppade och fikade och sånt helt själv. Det var ganska mysigt men jag fick väldigt ont i kroppen och blev väldigt trött. Så hela KVÄLLEN igår var jag på kasst humör och mådde mest skit.

Idag vaknade jag ur fruktanvärda mardrömmar och så var denna dagen typ förstörd. Tur att jag än så länge inte behövt vara social.

Det var meningen att jag och Simon tillsammans skulle handla mat, men underbar som han ju är så lät han mig stanna hemma och vila (eller så ville han bara slippa mitt humör, vem vet?).

Så nu försöker jag fixa till så att kvällen kan ge oss lite mys. Vila som i att sova, kan jag inte. Så jag laddar batterierna såhär:


Har precis påbörjat den boken och den verkar lovande!

Förresten, Simon fick julklapp av mig redan i onsdagskväll. Då var jag på mysigt humör. Ville dessutom att han skulle få den när vi var ensamma, jag visste att han skulle älska den men är inget han önskat, så det var alldeles speciellt liksom. Jag tyckte vi skulle ha den stunden själv, inte med en massa stök och ungar och papper, prassel, snören och tjo och tjim och halva släkten omkring.

Han blev så glad som jag trodde, lite synd ändå för annars hade jag behållit den själv.

Vad det var? Ni får tre bilder här, den första är lite väl ljus, men det var bara för att detaljerna skulle framträda bättre.








Man kan ha godis i den om man vill. Eller tända en brasa. Eller tja, vad man vill.

Men visst är den vacker?

Och nu försvann visst nästan hela vilostunden åt att blogga. Ska försöka hinna läsa ett kapitel nu innan pågarna kommer.

apropå föregående inlägg så är vi efter midnatt nu.

YAY nu är det TORSDAG! (Eller är det fredag?) *fniss*

Dan före dan före helst-skita-pengar-dan (och hoppas på diarré, typ). Det är TORSDAG, kors i taket!

Klockan är nu 01:35 och hör och häpna - jag som annars kryper ner i bingen vid 21-22 har fortfarande inte lagt mig! Har åkt till K-staden ikväll och när jag väl kom hit så ville jag ju umgås med särbon lite, så det blev visst lite sent. Nu har han lagt sig och sussar så tyst. Liam och katterna sover också. Det enda som hörs är tangentsnatter och fläkt från datorn.

Jag borde också sussa snart, men känner mig inte riktigt sovtrött. Trött är jag, men inte riktigt sömnig. Nu vill jag liksom läsa lite bloggar (368 olästa i readern, tyvärr kommer jag aldrig komma ikapp, så det blir att radera en hel del, men ändå... många) och sedan läsa klart min bok som jag bara har ett kapitel kvar av. Vi får väl se hur mycket jag orkar.

Hur som helst så ligger ju en torsdag framför en. Jag ska ut och se om jag kan hitta det lilla sista inför jul, annars finns inte så mycket planerat.

Nä, nu har jag inte mer ovettigt att skriva. Nu har klockan hunnit bli 01:40.

Hoppas ni sover gott.

torsdagsfeeling.

Det är onsdag idag. Onsdag idag. Bara onsdag idag. Men det är ju bara onsdag! Idag är det... onsdag justja. Det är onsdag idag. Imorgon är det torsdag. Men ja herregud det är ju bara onsdag än så länge. Bara onsdag idag. Dagen idag är en onsdag. Dan före dan imorgon, först imorgon, för idag är det bara onsdag.

ASSÅ, sådär har mitt huvud fått hålla på hela jävla dagen (onsdag idag jajustdetja), det har liksom inte riktigt gått in att det är just onsdag idag (nu höll jag på att skriva torsdag, vafan!)! Varför känner man såhär ibland? Det känns ju helt vrickat, och det är det ju också. Ur led är tiden, i alla fall för mig idag - så här på onsdagen före jul.

Det är ju för väl att den här dagen snart är SLUT, så det kan bli torsdag någongång!

Eller vem vet förresten, imorgon får jag kanske genomlida samma helsike - "det är torsdag idag, torsdag idag, torsdag idag".

Suck.

Men snart är julhelvetet över i alla fall.

phörvirrad puffan phunderar  - ur dagsform maybe?

julstämning? nä.

Julafton på lördag. Det känns helt overkligt. Året har gått alldeles för snabbt, alldeles nyss låg vi ju och solade på stranden till exempel. Och då är det lite svårt att känna det juligt.

Jag har försökt - julstjärnor och ljusstakar, en och annan tomte och en massa julmusik samt julklappsinköp och paketinslagning i massor. Men den där rätta stämningen infinner sig inte.

Inte blir det bättre av att jag inte har LUST att fira jul. Jag vill inte. vill bara tjura under täcket hela helgen. Nyår också för den delen. På julafton har vi planer som jag måste infria. Men nyår - då ska jag göra absolut ingenting. Kanske lägga mig redan vid 20, haha.

Det är bara så uttröttande med dessa helger.

Vad ska ni göra i jul och kan ni känna av någon julstämning?

bingo!

Tjohooo! Alltså, jag vågar kanske inte riktigt ropa HEJ än... Men vet ni?

Fick precis ett trevligt telefonsamtal. Från snuten.

Minns ni min nya iPhone som blev stulen i somras?

DEN ÄR ÅTERFUNNEN!

De har gripit en kille med x antal stöldgods, däribland min telefon! Den har hunnit bli lite sliten, sa polisen, men jag kommer få tillbaka den! Killen de tagit kan förvisso göra anspråk på den och då kan det visst bli en liten tvist. Men jag står som ägare och anmälare + att jag har både låda och kvitto, så vart skulle han komma med det?

Alltså, jag blir så glad!

Nu har jag ju förvisso skaffat mig en ny lur (och betalar således både för den gamla och den nya, men det verkar plötsligt vara lite mer värt det) men dottern behöver ju verkligen en ny telefon och önskar sig mest av allt just en iPhone! Så nu hoppas vi att vi snart får tillbaka den stulna, det var polisen nästan helt hundra på att vi skulle få.

Gladast är förstås Daniella! Hoppas det går snabbt nu, nu längtar jag efter ett nytt samtal från den trevliga snuten.

spegel spegel på väggen där.

Alla verkar göra det, i alla fall alla bloggare som vill visa en bild på sig själv men inte har någon medhjälpare till hands. Egopics kallas tydligen dessa bilder? Men fatta hur svårt det är! Hur lyckas ni att få med HELA er på bild?



Fast då o då lyckas det någorlunda:


Eller så skaffar man någon som hjälper och då kan man till och med posera lite "bättre"(?):



Snacka om ego-inlägg, haha. Hade kanske inte nåt vettigt att skriva just nu.

Förresten funderar jag på att göra om lite här i bloggen. Börjar tröttna på den här layouten. Och så vill jag ha en snygg header! Finns det nån duktig kreativ människa där ute som kan fixa en åt mig alldeles gratis? Förmodligen inte nej...

Men kanske kanske skulle ni sötingar kunna komma med förslag på förbättringar om jag ber snällt? Pleeeaseee och pussar, kramar och allt annat puttinutt till er!

note to self.

Den här flaskan ser ju verkligen tilltalande ut:


...men på MIG, med min hudtyp, så passade tvålen inte alls. Efter duschen stank jag svett och fick duscha om mig med en annan duschtvål. Hur fan kan man lukta illa direkt efter en dusch? Nej fy!

Betyg IG, utan möjlighet till nåd.

inlägg # 2556

Jag drömde att jag vaknade, kikade ut, och såg ett tunt vitt lager av snö på marken. Så när jag vaknade på riktigt var jag förstås tvungen att kolla ut, men nej, bara regn. Ännu har första snön inte landat här alltså. Jag gillar inte snö direkt, men det är ju alltid mysigt när det lyser upp lite. Och i mitten av december så vore det ju helt okej om hösten vore slut, liksom.

Igår glömde jag helt berätta att det var EN VECKA sedan min senaste cigg. Fan vad jag är bra! Ska erkänna att jag de två senaste dagarna varit extra röksugen. Men oj vad jag skulle förlora på att tända en cigg NU! Det vore ju förfärligt onödigt!

Annars då? Tja, det händer inte så mycket. Jag tar det mest lugnt, tar mig ut när jag måste men är lite rädd för världen - eller i alla fall för den här hålan. Så jag har tillåtit mig själv att mest sjunka bort i böckernas magi, det är något underbart som jag nyss upptäckt due to min medicinering, att jag äntligen kan fokusera och koncentrera mig nog för att fixa att läsa. Som jag längtat efter det och nu är det verklighet.

Måste lära känna mig själv på nytt känner jag. Hej identitetskris! Inte så allvarligt som det kan låta, det är mest att jag varje dag upptäcker något om mig själv som jag inte visste innan, då när jag inte kunde vara så klarsynt (?) som nu. Och så har jag större tillgång till mina känslor, både på gott och ont.

För första gången så ser jag ändå att jag kanske har en framtid. Det är en fin känsla.

gratis är gott.

Vill du mysa i biomörkret i vinter? MrDeal delar ut ett begränsat antal biobiljetter och det är först till kvarn som gäller!

trött.

Vaknade halv fem, nu försöker jag somna om igen men har inte direkt nån ro i kroppen. Vafan, ska man börja dagen nu?


Somnade åtminstone redan vid halv tio igår kväll så jag har väl fått mina timmar. Synd bara att jag drömt en massa mardrömmar...

Så, vad händer idag då?

vilken dag!

Ujujuj så rörigt och tokigt allting har varit idag. (Varning för långt inlägg.)

Det började med att jag skulle gå till psykmottagningen de öppnat på orten för att hämta mediciner. Jag gick dit redan vid kvart över åtta eller vad hon nu var, tänkte att de ju borde öppna vid åtta. Men nejdå, där var helt igenbommat. Så jag ringde till sköterskan som skulle dela medsen för att höra hur dags jag kunde gå tillbaka men det var förstås telefonsvarare. När jag kom hem igen så ringde hon och det visade sig att hon satt på IVA med sin pappa som blivit svårt sjuk och att hon alltså inte skulle jobba. En annan sköterska skulle dock sättas in istället, sade hon.

Jag provade att gå tillbaka igen vid halv tio-tio, men det var fortfarande igenbommat. Nu började jag få lite panik och började på riktigt känna att någonting var fel. Så jag ringde till psykmottagningen i den lilla staden och tantan jag snackade med sade att de inte hade hittat någon som kunde hoppa in och att det var många sjuka och så nu. Jag blev så jävla arg! På något jävla vis får de ju fixa det - jag behövde mina mediciner! Jag som patient ska inte behöva bli lidande!

Ett tag senare så hade jag min änglasköterska på luren. Hon har ju slutat på Carema nu och jobbar på en helt annan ort, men hon ställde ändå upp och hjälpte mig. Fasiken vad hon är underbar, hon har verkligen verkligen hjälpt mig igenom så mycket, alla mina framsteg de senaste veckorna kan vi tacka henne för! Jag var aningen upprörd och det förstod hon och återigen så uppmanade hon mig att anmäla, för det är inte okej det här, inte okej alls. Men jag vet inte om jag orkar med en sådan process. I alla fall så fixade hon biffen på bara en liten stund och plötsligt så hade jag recept inringda på Apoteket. Fantastiskt!

Så jag knallade iväg, nu var det mer än hög tid för mig att få i mig lunchmedicinen. Har nog förresten glömt att berätta för er att jag fått Concerta... det var i alla fall den ena medicinen jag behövde. Inga problem. Men de viktigaste att få ut direkt var ju mina Ritalin - och nog fan ställde det till problem. De hade inte den medicinen inne! Fy så irriterad jag var! Nu behövde jag ändå bege mig iväg till den lilla staden, nästa närmsta Apotek, för att hämta ut dessa. SUG!

Jag åkte så snart jag kunde, men var ändå inte framme förrän vid 15-tiden. En mycket god vän till mig var i samma stad just då, så jag bestämde mig för att överleva utan lunchmedicinen och passa på att träffa henne en stund istället för att bara rusa iväg. Sagt och gjort, vi träffades och tog en fika på sjukhuset, men tyvärr så blev det inte så länge. Alltid mysigt att träffa henne i alla fall, älskar dig gumman!

När vi sagt hejdå så knallade jag iväg till Apoteket, äntligen fick jag tag i mina mediciner! Men nu när jag ändå befann mig där och hade en stund kvar innan bussen skulle gå hem, så tänkte jag passa på att kika runt lite i stan. Besökte några butiker och fick tag i ett par julklappar, men nu är mina pengar typ slut tråkigt nog. I alla fall så skyndade jag nu iväg för att ta min buss när jag plötsligt ser en äldre man bara snubbla omkull och slå huvudet i marken och hamna mitt i en stor vattenpöl. En yngre man sprang genast fram och kollade läget, men han var för fan dum i huvudet för när den äldre snackade - sluddrade - och de inte förstod varandra, samt att den äldre var lite full och kanske aggressiv, så backade han och stack! Då gick jag fram, den äldre låg fortfarande på marken och kunde inte ta sig upp. Han var full som ett svin, men även fulla människor kan behöva (och ha rätt till) hjälp! Inte kunde han bara ligga kvar där i vattnet och spöregnet, han hade slagit huvudet och allt!

Farbrorn var rejält packad, sluddrade och var väldigt svår att förstå, men jag gav mig inte. Satte mig på huk hos honom, nära men inte så nära att han kunde nå mig helt, och började prata med honom. Han var svår att förstå men jag var envis, och när jag verkligen ansträngde mig så kunde jag höra ungefär vad han sade. Så kom det en tant och frågade om hon skulle ringa ambulans och det tyckte jag. Han klarade inte ens av att resa sig upp och vi visste ju inte hur pass illa han hade slagit sig. Han sade att han hade ont i huvudet och i nacken.

Jag var den enda (!) som vågade att ta mig fram. Alla andra backade. Jag satt alltså där ensam (fast med åskådare förstås) med en full och förvirrad man och försökte luska ut hur han mådde plus att det blev en massa förvirrat snack. Till exempel att det var krig, att han var soldat, hur duktig han var på att slåss, att det var mitt i sommaren just nu, att han var kapten och hade varit ute på haven, att att att... allt. Han var också ganska aggressiv och ville starta slagsmål flera gånger. Han försökte slå till mig, men jag backade inte en millimeter (satt preeeciiis så att han inte nådde mig) utan fortsatte bara prata och lugna honom men ändå vara bestämd. Sedan försökte han ta tag om mig, han lyckades få fatt i min väska, men när jag inte gav mig alls och inte blev skrämd av honom, så gav han liksom upp det och började snacka gojja igen istället. Alltså, OJ, ni anar inte hur chockad jag är över mig själv... att jag kunde hålla mig lugn, att jag ens kunde prata med en full, sjuk/skadad, aggressiv människa...

Det förvånar mig dock, och gör mig aningen arg, att ingen kunde komma och hålla mig lite sällskap där framme/nere, hjälpa mig... Istället stod alla långt bakom mig och tittade på. Snubben VAR aggressiv och det sade jag till ett par i "publiken", men ingen kunde stötta mig där i min "roll". Nu klarade jag det bra, men så som jag fungerat förr så hade jag varit fullständigt LIVRÄDD. Nu var jag inte det, men fan vad jag irriterar mig på folk...

LÅÅÅÅNGT om länge så kom ambulansfan. Ni som känner mig eller följt mig här, vet att jag avskyr ambulanser. Jag har för många dåliga erfarenheter så så fort jag ser deras bilar eller personal så knyter det sig i magen. Men nu var det en situation där det inte var läge att bry sig om den där känslan. Men återigen så fick jag en dålig erfarenhet...

För det första; först NU vågade kärringen som hela tiden stått långt bakom mig (som var den som larmade) sig fram. Hon tog över allt snack med ambulansen trots att hon inte visste ett skit. Sedan upptäckte jag att jag träffat på de här ambulansmännen förr och är ganska säker på att de hämtat mig här efter en överdos. De var förstås lika sura som alltid. Jag försökte prata med dem båda, men blev ignorerad av båda. Jag tyckte kanske att det var viktigt att de fick veta hur han fallit, vart han haft ont, hur han betett sig, hur förvirrad han hade varit mer mera, men nä... de gav mig inte ens en blick. Och då undrar jag ju direkt om de kommer ihåg mig? Ska säga att jag var mer rädd när ambulansen kom än jag hade varit under hela tiden. Jävlar vad jag hatar dem, kan de inte överbevisa mig om att de är goda människor nångång? Eller är de bara avskum hela kåren? Vad jag sade kom alltså inte fram så som jag hade hoppats. Men det viktiga var att de efter en hel del kämpande till slut fick in snubben i ambulansen. Precis då kom polisen också, men de behövdes väl inte då.

Jag missade bussen jag hade tänkt att ta och hade en stund till på mig i spöregnet. Våt var jag innan incidenten med snubben, men därefter var jag dyngsur efter att ha suttit där hos honom. Så jag gick in
och ut ur några butiker igen, sedan efter ett tag så kunde jag äntligen ta bussen hem! Nu var jag trött, blöt, hungrig och smutsig. Allt har jag rådit bot på nu och planerar att komma tidigt i säng. Jag behöver verkligen sova och hoppas att ambulanskåren håller sig utanför mina (mar)drömmar.

Puh. Vad har ni gjort idag? Har det hänt något spännande?

så bra, så sant, så vackert.

Jag bryr mig inte om vem du arbetar med. Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar göra det ditt hjärta drömmer om

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du är villig att riskera allt för kärleken, för dina drömmar, för det äventyr det innebär att leva

Jag bryr mig inte om i vilken position planeterna står i förhållande till dina stjärnor. Jag vill veta om du känt sorg, om livets motgånger gjort dig öppen eller om du krympt ihop och slutit dig av rädsla för kommande smärta.

Jag vill veta om du kan nalkas smärtan, min eller din egen, utan att försöka gömma den, förminska den eller fixa den. Jag vill veta om du kan nalkas glädjen, min eller din egen, - om du kan dansa, vild av lycka som fyller dig ända ut i fingerspetsarna utan att bekymra dig om att vara försiktig eller realistisk och utan att tänka på vilka begränsningar det ligger i att vara människa.

Jag bryr mig inte om ifall historien du berättar är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv, om du kan uthärda anklagelser om svek utan att svika din egen själ. Jag vill veta om du kan vara trogen och därför pålitlig. Jag vill veta om du kan se skönhet även en grå dag.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt fylld av ångest och förtvivlan, då du är trött ända in i märgen, och ändå göra det som måste göras.

Jag bryr mig inte om med vem eller var du har studerat,. Jag vill veta vad som bygger upp dig inifrån när allt annat faller sönder. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du tycker om sällskapet som ensamheten bjuder.

Jag bryr mig inte om vem du känner eller hur det kommer sig att du är just här. Jag vill bara veta om du kan uthärda att stå mitt i elden med mig utan att rygga tillbaka. 

[Författare okänd, men den är hämtad hos rage blacout, 

som för övrigt är en bra och ärlig blogg av/om en fin människa.] 

lusse lelle.

Lucia idag, så mysigt. Jag har alltid älskat den här dagen, den här traditionen. Roligast av allt är när man får lussa själv, men den tiden är visst förbi för min del. Jag är nog för gammal för det där känns det som.


Elva nätter före jul. Det närmar sig med stormsteg...

PS: Kan man lussa i morgonrock?

här är jag.

Framkommen till Kstaden eftersom vi ska till BUP med minstingen imorgon och de liksom råkar bo här. Det är ju ett par timmars bussresa hit och var gång jag åker så får jag värk i kroppen, blir smått yr i kroppen och lite illamående i magen.

Så när vi nu äntligen kom hem till S, så behövde jag genast poppa värktabletter och ta en lugn stund. Perfekt tillfälle att ego-fota sig och leka med kameran alltså.



Vi vet förresten inte ens om vi kommer att kunna ta oss till BUP imorgon. Liam är nämligen inte riktigt kry, vet inte vad det är men han hade feber igår. Idag har han varit feberfri men slö och vi misstänker väl att han kommer få feber igen. Så jävla dumt tillfälle, vi skulle ju behöva komma iväg imorgon! Gah!



Nu är det dags att laga mat. Kan konstatera att det varit en bra helg! Vad har ni gjort och hur har ni haft det?

tredje adventus.

Något som irriterar mig så smått:

När fjärde advent, om en vecka alltså, infaller nästan en vecka före julafton. Här går man liksom alltid och säger till barnen att "när alla fyra ljusen är tända så är det jul". Det är ju typ lögn! Hur ska små barn liksom fatta?

Kan man inte bara blåsa bort regeln som säger att advent måstemåste vara just en söndag? Så kan man ju se till att fjärde ljuset tänds på dan före dan före dopparedan eller något sådant?

Jag vet, löjligt fjantigt fånigt att irritera sig över. Men jag behövde något att blogga om bara.

om självskadebeteende.

Det här blir andra långa inlägget idag. Hoppas ni hänger med.

Jag fick en enkät av en bloggläsare för sisådär en vecka, en och en halv kanske, sedan. Tjejen som skickade den - nämner henne inte vid namn, vet inte om hon vill det - håller på med ett skolarbete om självskador. Hon frågade om jag kunde svara på frågorna eftersom jag är så öppen i bloggen och självklart hjälper jag till. Tack för att du är intresserad av detta och för att du hjälper till att sprida kunskap om det här tabu't, tjejen! Det behövs mycket kunskap därute och jag tar gärna del i detta.

Tänkte publicera allt här, jag tror att det finns intresse hon fler därute. So, here goes:

Självskadebeteende

• Varför skar du dig?

Jag har alltid lidit av ångest som psykiskt gav panik och fysiskt verkligen kändes som “myror under huden” och/eller “kolsyra i skelettet”. När ångesten blev så kraftig så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Om jag ska försöka förklara varför jag skar mig lite förenklat, så måste jag nästan svara att jag behövde släppa ut min ångest någonstans, frigöra dessa myror eller låta skelettet spruta. Min inre smärta var röd. Blodröd. Och den behövde komma ut någonstans.

• Kan du beskriva känslan du fick efter du hade skurit dig?

Det blev en omedelbar lättnad, ett sätt att överleva. Att släppa ut allt det som kröp i kroppen blev en överlevnadsstrategi, utan mycket blod så hade jag inte haft någon kontroll över min panik. Jag behövde ha kontroll över något i mitt liv och det här var det enda sättet jag visste. Tyvärr var lättnaden inte långvarig. Snart kom ångesten över att jag skurit mig, när jag insåg att det som nyss hänt var att jag tappat just kontrollen, att veta att jag nu skulle få ännu fler ärr, att jag nu behövde dölja, gömma och ljuga ännu mer för alla... Så ångesten var snart tillbaka, men när paniken slog ner så tappade jag alla koncept och skar mig igen. Och sådär gick det runt, runt, runt. Jag har också missbrukat en del så jag vet vad missbruk och beroende innebär. Jag kan inte säga annat än att jag blev beroende av rakblad och att det verkligen är att likna vid ett missbruk. Att skada mig själv, eller droga för den delen, var ett sätt att överleva - hur sjukt och ologiskt det än låter.
   

• Hur reagerade omgivningen när de fick veta?

Alla blev grymt chockade. De kunde inte tro att jag - just JAG - gjorde något sådant. Jag tror att de blev väldigt rädda och oroliga. Det var inte lätt att se mig sådan där, det förstår jag. Jag sårade väldigt många människor under den här långa perioden. Jag var inget annat än en lögnare och svikare. Det enda jag kunde tänka på var rakblad och droger, jag sket i det mesta andra. “Jag tänker ändå dö, så jag bryr mig inte om något”, var min melodi. Hade konstant självmordsplaner och såg inget ljus alls i tunneln. Jag brydde mig liksom inte om någonting.

• Vilken hjälp fick du?

Långt om länge - alldeles försent - så fick jag börja i DBT, Dialektisk BeteendeTerapi, som innebar både gruppterapi och individualterapi. Jag hamnade i en skön grupp och fick en underbar terapeut, och även om jag många många gånger avskydde terapin, så skulle jag ljuga om jag sade att den inte hjälpte mig alls. Under perioder så missbrukade jag ändå, även rakblad, men efterhand som tiden gick så lärde jag mig mer och mer att hantera mina impulser. Så småningom så släppte jag rakbladen - de hjälpte inte längre.

• På vilket sätt kunde utomstående hjälpa dig?

Som klychan säger: bara genom att finnas där. Det fanns inget de kunde göra för att hindra mig från att skada mig själv, men genom att inte vika från min sida så kunde jag känna trygghet på ett sätt som jag inte hade kunnat utan deras stöd. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Enkelt sagt så kände jag alltid att jag var välkommen, att jag måste betyda något (även om jag helst inte ville tro det) för mina närstående, att jag hade något att kämpa för, bara jag fann min inre glöd. Och det gjorde jag så småningom, även om det tog väldigt många år.

• Hur upplevde du hjälpen som du fick av vården? Positivt / negativt.

Sedan jag började valsa runt inom psyk så har jag stött på väldigt mycket, mestadels negativt, tyvärr.  
Negativt var att ingen såg mig som människa. Jag var ett problem, en patient som behövde tystas. Jag var min sjukdom och har stött på många negativa attityder mot “sådana som mig” (läs: patienter med borderline). Alla mediciner de har tryckt i mig. Bara för att jag ska hålla tyst och inte klaga. Jag har provat en oändlig lista med mediciner som inte har hjälpt. De spädde snarare på det missbruk som jag också tampades med. Nyligen fick jag veta varför inga mediciner hjälpt, och det är pga att jag har en neuropsykiatrisk sjukdom (ADHD) och ingen borderline och då kommer vi osökt in på att det inte utreds ordentligt vad man har för problem/sjukdom. Kommer man in som självskadande tjej så får man stämpeln borderline. Och som borderline så kan man inte räkna med rätt bemötande och behandling. Det är min erfarenhet, och tyvärr många andras och det har kostat mig hela min vuxentid; det är många många stulna år som jag aldrig får tillbaka.
Positivt är väl de få guldkorn man har träffat. Det är få människor jag har stött på som verkligen brytt sig, men de finns. Nyligen så fick jag enorm hjälp av en sjuksköterska, hon tog av sin egen privattid till och med för att kunna hjälpa mig. Hon är en ängel, underbar. Att jag till slut fick min DBT är ju också positivt, men att det tog flera år är under all kritik (ytterligare negativt alltså)! Tyvärr så kan jag inte komma på mer positivt just nu...

• Kände du att vården tog dig på allvar?

Nej. Nej. Nej. Som sagt så fanns det guldkorn som verkligen brydde sig, men det är sällan man stöter på dem. För övrigt är det ingen som tar borderline-patienter på allvar. Vi är bara ute efter uppmärksamhet, det är därför vi skär oss. Som sagt; vården har stulit många år av mig. Det var först när jag fick DBT som någon faktiskt tog mig på allvar och förstod mig. Jag har då aldrig varit ute efter uppmärksamhet, den ville jag helst slippa - något som vården (utom DBT’n som sagt) vägrade att inse.

• Tycker du att det finns några ändringar i vården som behöver göras?

Ja. De yrkesverksamma borde få ännu mer utbildning vad gäller självskador. De behöver förstå vad som driver en människa till att ta till sådana destruktiva metoder och de behöver inse vad de kan göra för att hjälpa oss. Vården borde också göra ordentliga utredningar innan en diagnos sätts och sluta gissa sig till vad patienten lider av, det kan bespara både vården och patienten många år.

Så... nu undrar jag om fler kan hjälpa till? Tillsammans kanske vi kan göra skillnad.

give me a B give me an U give me a P

in action. [suddig bild tagen i oktober]

Det här trollet alltså. Lik mamma men söt ändå. Lite osnällt så kan man kalla honom för DAMP-barnet, full av stirr, ofokus, bus, trots, vrål... Störig that is too say. Underbar men aningen jobbig. Man får sår i öronen så fort han är i närheten. Kanske inte bokstavligt, men ni fattar. Han är många gånger (läs: alltid) bara för mycket. Hur mycket vi än älskar honom så blir tillvaron en aning frustrerande.

Vi (läs: Simon) kontaktade BUP. Först blev det en intervju över telefon. Poängen man skulle uppnå för att räknas som "riskfall" för ADHD var över 50. Vår pojke kvalade in på över 70 poäng och då dröjde det inte länge förrän vi fick en tid. Vi trodde inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, men den där intervjun gjordes för bara nån vecka sedan och nu har vi tid redan på måndag.

Jag är lite nervös utan att veta varför. Vi behöver hjälp oavsett om han lider av ADHD eller ej, vi måste åtminstone få hjälp med att hantera honom. Och det kan vi säkert få ifrån BUP när utredningen är klar. Givetvis önskar jag inte att han mår dåligt eller att han har ADHD, men något är det. Så nu tvingas min son att genomgå den här utredningen som jag önskar att han hade sluppit. Samtidigt så vill vi ju fånga upp grabben i god tid, vi vill inte att han ska berövas sin barndom på grund av en diagnos i grunden men som ingen upptäckt.

Därför hoppas jag ändå på den här utredningen, att den ska visa vad som är fel, och att vi i så fall kan börja medicinera eller vilka än metoderna är, vet inte hur det fungerar när det gäller ungar.. Nej, jag vill inte trycka i honom medicin egentligen, men vad ska man göra? Han mår heller inte bra av det här, jag tror inte att han vill vara så "jobbig". För ett tag sedan så hade han uttryckt sig ungefär såhär till Simon: "Min hjärna är dum. Jo, det är den. Den är dum. Den vill att jag ska slå dig och mamma". Jag kände direkt att det kanske inte är så en sexåring ska känna. Så då får BUP rycka in, vad annars gör man?

Jag tror jag är nervös för att problemen inte ska tas på allvar. Att de inte riktigt ska lyssna när jag som mamma verkligen vill ha förståelse. Dessutom har jag själv ADHD, och kanske Simon också. Det ligger alltså i generna. Därför vet jag vad skiten kan ställa till med och gossen ska inte behöva gå igenom det där utan hjälp. Som föräldrar måste vi också ha hjälp med honom, som sagt. Har han inte ADHD så kan vi ändå få hjälp för att vara så bra föräldrar som möjligt, få tips råd vägledning. Så att vi alla kan få en fungerande tillvaro. Vi vill finnas till för Liam, inte bara bli frustrerade och irriterade för att han alltid är så extremt uppe i varv. Alltså - vi kan för fan inte ens föra ett normalt samtal. Ljudnivån är alltid alltid på topp... det blir jobbigt när det pågår under dygnets alla vakna timmar.

Igår berättade skolan att de märkt av problemen där med. Han är uppe i varv, lyssnar inte, lyder inte. På ett sätt så känns det skönt att även de reagerat. På ett annat så känns det sorgligt. Han måste fixa skolan. I många många år till. Kanske kan en diagnos och rätt hjälp fungera. Det är min förhoppning i alla fall.

skit då.

Hade skrivit ett inlägg med flera bilder, men så bestämde mitt bloggprogram på telefonen sig för att strula. Och inte fan att det funkade med omstarter eller nåt. Det handlade om min perfekta fredagskväll.

Men nu är jag sur.

judge Judy.

Sänds på 7:an just nu.

Det finns säkert många som tycker att den där kärringen är häftig.

Men fy fan vad jag tycker illa om henne!

Varför i helvete tittar jag på den här sörjan?

Har ni sett programmet? Vad anser ni om tanten?

det kostar på att ligga på topp.

Aldrig ska det vara helt hundra. När man känner sig frisk(are) i psyket och lyckas känna gnistan inombords... nog fan börjar man då istället att känna sig fysiskt sjuk?

Jag har inte lust nu, att känna mig tung och trött och megaförkyld och hostig och rosslig och huvudvärkig och ha sådan här fruktansvärd smärta i hela kroppen.

Ännu är jag dock inte slagen, kanske tar jag bara ut förlusten i förskott. Jag börjar dock känna mig väldigt förkyld och har jävligt ont överallt, men jag ligger inte direkt och kvider i feber. Jag sitter mest och gnäller och orkar inte göra nåt.

Luften gick ur så att säga, efter en väldigt aktiv halvvecka.

Jag återkommer när jag har något vettigt, eller ovettigt, att säga.

dålig uppdatering.

Jag vet, jag vet, ni liiiiider av min bloggtorka, jag ser att ni törstar ihjäl, jag vet att ni uppdaterar femton gånger varje förmiddag och minst lika många på eftermiddagen och ni gråter varenda gång ni besviket inser att jag inte skrivit något. Jag vet. Jävligt dålig stil av mig. Räcker ett förlåt? Finns det ens några ursäkter?

Men det är ju såhär att jag haft fullt upp. I det verkliga livet, ni vet. Det finns ett sådant har jag fått erfara de senaste dagarna. Dessvärre så ser jag ju att ni inte upptäckt det, inte än. Ni uppdaterar lika flitigt som vanligt. Ni suktar efter mina kommentarer, men jag bara sviker och sviker. Skummar igenom era ord men klickar vidare, ni är så många. Fan, men jag måste till och med radera några av er, poff poff off you go, see you later och jada jada.

Jag hör ju själv. Ingenting kan få den skada jag åsamkat förlåten. Men det är redan skett, mina vänner, nu måste vi blicka framåt. Jag suger helt enkelt fetmaballe, deal with it or die.

Inte ens sarkasm passar mig.

Ha en fin dag, ett vackert liv. Jag ska bli bättre vad gäller uppdateringen, jag lovar. Fäll inga tårar. C ya!

glasögonorm.

Jag kan bara inte vänja mig! Jag har haft glasögon länge nu. Jag får inte vara i trafiken utan och det är stört omöjligt att läsa texten på teven utan. Ändå använder jag glasögonen för lite. Jag vet att jag behöver dem men jag tycker det är skitjobbigt att ha dem på. De är ivägen helt enkelt.


Jag måste ha dem. Måste vänja mig. Måste acceptera att jag ser skitdåligt. Men...men men men. Äsch.

"måndag gör jag ingenting,...

...ingenting, ingenting"

Kan ni sången? Flitigt lyssnad på och sjungen på när man var liten. Måndagar är lata enligt visan. Det har även min dag varit idag. Vad har jag gjort, låt se... Har läst en del. Diskat en gång. Varit i affären en snabb sväng. Men det bästa idag var ju besöket jag fick av Johanna och hennes bebbe. Alldeles för längesedan som vi sågs, men jag insåg väl inte riktigt hur mycket jag saknat henne förrän vi satt här och snackade. Nu hoppas jag att vi kan hålla vänskapen levande, men jag vet inte om hon litar på mig, hon verkar tro att jag inte vill ses? Visst har vi haft några duster, men jag har inte sett det som så allvarligt att jag aldrig mer skulle vilja träffa henne, nope! Och idag kändes det hur bra som helst, så det så.

Klockan är bara 16:30. Känns trögt. Långsamt. Tycker det ska bli kväll nu så man kan lägga sig och avsluta den här dagen. Sedan imorgon så ska jag iväg till min nya samtalskontakt. Han är ny i det avseendet, men har jobbat inom psyk's väggar i så otroligt många år, jag lärde först känna honom på slutenvården och sedan på öppenpsyk. Vi morsar alltid på varandra och periodvis så har han delat mediciner åt mig. Men ren och skär samtalskontakt har han inte varit och jag vet inte om jag kommer fortsätta att gå hos honom eller bli vidareslussad, men imorgon ska jag i alla fall dit.

godmorrn!

Jag är trött, som ni ser. Ändå har jag sovit i sju timmar. Var så trött igår att jag slocknade på soffan och där brukar jag inte kunna sova så bra, så länge. Men det gick tydligen det med.

Idag ska jag till farbror fys-doktorn. Det dök bara upp en tid för ett par veckor sedan, utan att jag bett om det. Det lär handla om min värk och hans tveksamhet till att skriva ut painkillers till mig. Får se hur det går. Någon som vet om Tramadol funkar tillsammans med Ritalin?

Annars? Har ni sovit gott? Vad ska ni göra i helgen?

tack.

Jag fick så fina kommentarer på förra inlägget. Det är verkligen bud på lite länkkärlek/bloggkärlek nu. Jag vill visa er vad mina läsare skrivit, och jag länkar till dem som har en egen blogg. Jag är så tacksam för att jag har er! Världens bästa läsare är vad ni är!

Here goes:

Regnnatt skrev:

Jag blir väldigt glad för din skull. Du är du, oavsett vilken "etikett" någon sätter på dig, men med en diagnos behöver du inte bära detta själv, inte få för dig att allt som går fel är på grund av dig. Skönt! Klart att du känner oro inför framtiden, så är det säkert för de flesta av oss när vi tar nya kliv vilket är vad du gör nu. Du fixar det! Jag har sagt det 100-tals gånger, säger det igen, en människa som kan skriva så som du gör, se sig själv och återberätta, hon fixar det. Du har något speciellt. Var rädd om det. Största kramen <3!

  S skrev:

Jag ska inte säga till dig att du inte får vara bitter, du har saker att vara bitter över. Det är verkligen konstigt hur lättvindigt psykiatrin kan behandla diagnosticeringen (jag har på 12 år aldrig blivit ordentligt utredd för någonting). Men så härligt att du äntligen träffat rätt, och har möjlighet att få hjälp som hjälper. Du är ju skärpt, utan tvekan, och nu kanske du förhoppningsvis får möjlighet att helt utnyttja dina förmågor. Jag ska hålla tummar och tår för att omställningen ska gå så smidigt som möjligt. Att du har tusen känslor inför det hela är nog normalt när det gäller något så stort. Men jag tror på dig.

Kramen!

idacecilia skrev:

Har kikat in här ett antal gånger nu under en tid och ville bara säga att jag verkligen tycker om din blogg. Jag beundrar din ärlighet i dina inlägg och tack vare dig kan jag känna mig lite mindre ensam i mörkret, tacktack!

Jenny skrev:

Vad glad jag blir för din skull!!
Det tog 28 år innan jag fick rätt diagnos, fick istället en massa piller, blev inlagd på psyk osv. När jag väl fick min diagnos (Asperger) så öppnades en ny värld. ÄNTLIGEN var det någon som märkte att jag hade ett avvikande sätt och faktiskt tog tag i det (jag blev bara kallad jobbig som liten, gjorde sen revolt i tonåren och hamnade snett).

Sen 1½ år tillbaka har jag ett fungerande liv, rätt mediciner och...ja, det är faktiskt riktigt roligt att leva. Jag hoppas du får uppleva detsamma!!

Kram!

Och så dem jag inte kan länka till, men som självklart betyder lika mycket:

Anonym:

När jag fick min diagnos som 18 åring, och fick börja med Ritalin.
Då jag insåg allt jag plötsligt kunde göra, se ett tv program, jag kunde sitta och lösa lite korsord jag kunde börja tänka lite klarare
När jag insåg allt jag började kunna göra som jag aldrig innan kunnat, så blev jag deprimerad av någon anledning... Tills allt vände och jag kunde glädja mig åt mina nya saker som jag nu kunde..
Det var pusselbiten som alltid saknats..

Vi var visst inte så olika iaf P3.

lillfisen:

Alla ord är för små, men underbart ju!!!
Och så snabbt det gick :) bitterheten förstår jag mycket väl. Men jag har fått ro i sinnet. Jag kan inte ändra den dåliga vård jag fått, utan däremot glädjas åt att jag äntligen ser varför jag reagerar som jag gjort i livet.

Folk säger att man inte blir en annan person för att man får diagnos, och jag vet inte om de har rätt, bryr mig inte. För äntligen kan JAG se mig själv med förståelse och acceptans. Jag är ingen dålig människa, det fanns en orsak.

Smält nu beskedet och njut, det är inte kul att veta att man har en svår sjukdom, men det är bra mycket bättre än att irra runt i ovisshet. Önskar dig all lycka <3

Jag har inga svar till er. Jag är liksom... stum. Ni är alla fantastiska och ni får ta det här inlägget som tack för att ni tog er tid att kommentera. Underbara ord, som värmer varenda fiber av min kropp. Ni ger mig hopp!

Jag vill också tacka de som stöttat mig IRL dessa dagar: mamma, Simon och Karolina t ex. Som just i detta kaos lyssnat på mig och hejjat på mig. Fan var jag älskar er. Alla. Jag älskar er verkligen från djupet av mitt hjärta.

Tack. tack. tack.

Tack. Tack.

ny diagnos.

Igår gick jag med tunga steg till psykmottagningen för att träffa Helen och få delat medicin. Som jag skrev om igår, så var det alltså Helens sista dag på det här jobbet och det känns inget vidare, hon är den bästa i sitt slag. Jag köpte med mig en übersöt bukett som jag fick ihopsatt av blomsterhandeln här nere, och är det någonstans man ska köpa blommor så är det just där. De är så otroligt duktiga!

Sedan traskade jag snett över gatan till mottagningen och när jag mötte Helen där så fick hon buketten och hon verkade bli helt rörd. Själv höll jag på att gråta, men lyckades hejda mig och ta mig samman. Jag fick komma in på hennes rum, hon hade något att visa mig sade hon, och nog hade hon det. Hon satt nämligen med resultatet av QB-testet jag gjorde i måndags för att kolla om jag har ADHD eller inte. Resultatet var skrämmande och jag hamnade så smått i chocktillstånd. Det visade sig att jag har ADHD - tveklöst. Jag har grav ADHD, så pass grav att jag hamnar bland de 1% av alla patienter med denna diagnos som har de "värsta" symtomen. Så satt jag där och tittade på alla diagram och försökte förstå. Det sjönk inte in. Visst var jag beredd på den här diagnosen, men att det var så illa - och så otroligt uppenbart - det visste jag inte.

Nu har det gått snart ett dygn och jag har försökt att smälta beskedet. Jag har pendlat mellan lättnad, oro, sorg och ilska. Lättnad för att äntligen vet vi vad felet varit i alla år och varför ingenting har kunnat hjälpa mig och att det nu finns behandling att få. Oro över vad framtiden nu kommer att innebära. Sorg över alla år jag förlorat när kampen egentligen var så "lätt" (fel ord?) att vinna och ilska över detsamma. Att vården inte sett det här tidigare gör mig ursinnig. De har stulit hela mitt vuxna liv (som barn och ungdom var jag "tyvärr" aldrig involverad med psyk) och vad gav dem rätt att göra så? Vem gav dem rätt att laborera med alla dessa mediciner, sätta alla dessa förmodade och förnedrande diagnoser - UTAN RÄTT UTREDNING? Och så tänker jag på alla dessa människor som måste gå igenom samma sak, för vi är många många. Det görs inga ordentliga utredningar, vilket jag tycker borde vara en av de första saker man gör när någon söker hjälp. Varför ska man behöva gå så länge och varför ska man SJÄLV behöva komma underfund med vilka diagnoser som stämmer in? Det är ju inte direkt så att man är professionell själv, de flesta har ingen utbildning i att kunna hitta sjukdomar bakom symtomen.  Ett enkelt screeningtest vore på plats redan i tidigt stadium och om det behövs fler utredningar. Då hade många fått hjälp så mycket tidigare och det hade både patienten och vårdapparaten och samhället i stort sparat på.

Jag ska försöka att inte titta så mycket bakåt, även om jag är smärtsamt bitter. Trots allt så är det ju bättre sent än aldrig och jag har fortfarande en framtid. Med rätt stöd och medicinering så kommer jag att kunna få det lika bra som vem som helst, jag kommer klara av att leva. Jag måste se framåt nu när de första stegen är tagna. Det är bara att fortsätta att gå.

Befinner mig dock fortfarande i chocktillstånd. Allt är rörigt i huvudet och känslor stormar inombords. Ni kan ju själv tänka er att från det att jag först påbörjade utredningen och fram tills diagnosen kunde ställas så har det tagit... cirka fyra veckor. Det är helt sjukt fort, tänk att det bara behövdes att få tag i rätt människa/människor för att bli tagen på allvar?

Jag är så tacksam. Mot Helen framför allt. Min klippa i stormen. Hon drog mig från orkanen ute till havs in till trygga land och nu vet jag att det bara är att gå gå gå. Framåt.

Resultat av QB-test. Klicka för större bild.