fucking förlamad.

Inte fysiskt förlamad, men det hade varit en bättre ursäkt för mig. Nej alltså, rent psykiskt så har jag hamnat i en period med mycket depression och ångest. Vissa dagar är lättare än andra, men överlag så mår jag inget vidare. Jag orkar ingenting, fast det finns så mycket jag borde.

Jag är, tro det eller ej!, inte en lat människa egentligen. Och jag känner inte riktigt till den här sidan av mig själv, även om jag som mest deprimerad självklart inte orkar som vanligt och inte bryr mig som vanligt. Men all ångest - åh, jag vet inte alls hur jag ska förklara - eller ilska eller ledsenhet (som jag försökt trycka undan) har på något sätt ofta fungerat som en drivkraft tidigare.

När jag blivit arg så har jag kunnat sätta igång med storstädning (som sällan blivit klar), smällt igen dörren och stuckit ut på promenad, eller liknande saker. Samma när jag varit ledsen då det ofta yttrat sig som ilska. Och samma med ångest egentligen, den ändrar form när den inte längre går att hantera och har då blivit ilska. Under panikångestattacker så har jag tappat allt i mig och utanför mig - sett svart - det har sett ut som om jag är arg har jag fått veta - och under många år så skadade jag mig själv under de tillstånden.

Låt oss bortse från väldigt djupa depressioner eller väldigt höga hypomanier (man är inte riktig sig själv i något av tillstånden, undrar om jag någonsin är det egentligen?); jag är inte lat. Jag gillar inte när saker står still. Jag vill inte vara still. Jag är rastlös. Jag kan ha många järn i elden och aldrig avsluta dem, men jag är igång. På gång. På väg.

Jag avskyr till exempel att ha stökigt och smutsigt hemma. Jag är inte pedant, men det ska se okej ut och man ska kunna andas utan att få dammråttor i näsan. När jag är mig själv så kan jag inte bara sitta och titta på stöket, för det gör mig illa till mods och ofta lite arg. Då tar jag itu med skiten och irritationen driver mig. Jag blir nämligen lätt irriterad över just det här. Att varken sambo (har ingen just nu, så ingen att skylla på, gah!) eller barn kan SE att det behövs diskas, eller att dammsugaren behöver dras fram. Nä, istället ligger den lotten på mig. Skulle sedan någon hjälpa till så blir jag lätt irriterad ändå, för jag märker att denna hjälpsamma person inte gör som JAG hade gjort, och inte är i närheten av så NOGGRANN som jag är. Helt orimligt, det vet jag ju!

Jag har bättrat mig mycket. Släppt taget. Jag kan välja bort städningen för att istället umgås. En stor del av familjen träffar jag till exempel bara på helgerna så numera har jag till exempel "förbjudit" mig själv att använda den dyrbara tiden till att städa. Diska, visst, men inte den där maniska städningen som jag hade förr, eller att jag lite grann kunde "utnyttja" att få hjälp med skiten när jag inte var ensam om den. Bestämde att så ska det inte vara. Jag städar under veckan istället (hmm, yeah?).

Nu har jag gjort en massa avstickare här och har nästan glömt vad jag skulle skriva. Det blev mycket fokus på städning, men det är bara exempel som ni förstår.

Jag skulle ju skriva om den här satans förlamande ångesten som slagit ner i mig. Jag orkar ingenting. Eller alltså, det värsta är att jag kan sitta rastlös i soffan och VILJA GÖRA NÅGOT (vadsomhelst jatack, typ), men istället sitter jag bara där och tänker "borde borde borde" och det får mig att känna mig värdelös. Jag vet ju att en dusch skulle både behövas och vara skönt, att jag skulle må bättre av att börja promenera igen, att jag behöver ha hem mat till skåpen, att jag hade trivts bättre här hemma om det varit renare. Men det händer ingenting! Jag FÅR det inte ens att hända! Jag fastnar i tankarna "borde borde borde" och det driver mig till vansinne. Och som jag sagt tidigare här; jag är ingen människa som bara slöar och gör ingenting - framför allt kan jag inte anse mig vara lat.

Men i en period nu så klassar jag mig verkligen som LAT. Ja, jag har väldigt mycket ångest och ja, jag behöver vila mycket, men nu går det för långt.

Kommer ju inte ens utanför dörren de flesta dagar! Och kudde och täcke finns i soffan så att jag bara kan ligga där och tycka synd om mig själv! Det låter kanske lite värre än vad det är... jag gör ju saker jag verkligen MÅSTE, men minsta lilla är ett berg att bestiga.

Idag måste jag verkligen ta mig till affären, jag måste handla. Bara tanken på det ger mig ångest och hjärtklappning. Jag känner mig inte trygg på den här orten, min sociala fobi som förut mest märkts när jag behövt prata med någon eller blir studerad eller så, har nu utvecklats till ren och skär social SKRÄCK. Jag vågar knappt gå ut. Alla här känner alla, typ, och jag känner mig uttittad, skrattad åt och snackad skit om. Det har ju hänt en del skit här och jag har bott här nu i 12 år, och även 3 år tidigare (flyttade tillbaka, hur dum får man bli!?), så de flesta känner till mig. Och allt som hänt... usch, jag ryser av obehag. I alla fall: Bara att gå och handla tar alltså emot. Jag kommer knappt iväg. Kommer inte ens ut på små promenader. Jag måste träna på detta! Jag kan inte isolera mig!

Om jag måste till affären, så måste jag först duscha för jag har svettats jättemycket. Och plötsligt blev allting ett så mycket större projekt och jag skjuter det framför mig. "Sen". Och då växer också "borde". Och känslan av att vara "lat" och "misslyckad". Och så blir det ångest. Sen börjar det om.

Den här förlamningen måste brytas på något sätt. Och jag vet ju någonstans inom mig att jag inte ska tänka så mycket - jag ska bara GÖRA, direkt! Inte sitta och vela, utan bara hoppa på uppgifterna och sedan känna mig bra för att jag faktiskt gjort något.

Känner mig så ensam också.  Den här helgen har varit hemsk. Men jag ska inte svamla runt mer, fasiken vad jag flummar, vet inte ens om någon hängt med eller om jag har skrivit vad jag tänkte.

Måste duscha. Ska bara se klart på teveprogrammet...