gnälledag.

Klockan är 0:47 just nu när jag börjar skriva det här. Jag har inte precis vaknat, hör och häpna, jag har inte ens lagt mig än! Och lägg då till i beräkningen att jag är allt annat än frisk.

Dygnet som nyss har passerat har varit årets gnälligaste dag so far (jaja, bara den sjätte januari, jag vet). Alltså. Ja. Jag har mått konstigt. Är superförkyld och har mycket - very very - konstig kroppstemperatur.

Jag har kallsvettats makalöst. Och det skummaste är att jag mest KALLsvettats om händer och fötter. Iskall har jag varit, men ändå klibbig av svett. Resten av kroppen har minst sagt VARMsvettats (emellanåt inte armar och överkropp dock, ännu mer skumt) och luktat... illa. Svett i mängder, särskilt i ljumskarna och under armarna. (Jag ska ha mens, så har lite flytningar. Svett + flytningar = håll för näsan när du drar ner trosorna. Har varit tvungen att skölja av mig/tvätta flera gånger idag, örk för lukter där nerifrån!)

Svettas, vara varm, frysa. Iskall om händer och fötter. "Ååååh, jag svettas, men fan vad jag fryser om mina händer, väääärm mig älskling" - gnäll från morgon till kväll numero ett.

"Jag har ont på ena sidan halsen när jag sväljer, öööö, bröööl" - gnäll från morgon till kväll numero två.

"Aaaaj, öööeee, mitt munsår sprack, det blöder, ge mig papper äääälskling!" - gnäll från... eeh, en stund på dagen numero tre. (Jag har extrem fobi för blod i munnen, klarar inte det, så jag blir lätt panikslagen av en sådan "bagatell".)

"Usch, jag är inte frisk alls" - gnäll från morgon till kväll numero fyra.

"Fan vad jag snörvlar, får snyta mig hela tiden, pallar inte!" - gnäll från morgon till kväll numero fem.

Lägg därtill en massa klagomål om allt och inget, det är lite av min persona liksom även om idag varit smått extremt.

Vi var egentligen bjudna till min systersons kalas ikväll, men fick utebli. För att jag inte är frisk. Visst, ingen bakterie, men virus är illa nog för min syster som ska opereras om tre veckor. Hon "ville" helst att vi träffas en annan dag eftersom jag är så... snörvlig. Vill inte utsätta sig, och det förstår jag. Men det känns lite sisådär eftersom vi ändå träffas så sällan. Nåja.

Idag har det - trots allt jävla gnällande från husets kärring - varit lite fredagsmys (uff, gillar inte det där sliskiga ordet egentligen). Att jag fortfarande är vaken beror på att jag och älsklingen sett på film, "Änglar och demoner", och den var fan riktigt bra. Men nu känner jag mig inte bara ofrisk utan även jävligt sliten. Jag brukar typ nästan aldrig vara vaken såhär sent, brukar vara helt utslagen runt 22. Ibland är det mysigt att sitta uppe lite längre och vi satt här och höll om varandra och blev fängslade av filmen, så trots egentlig sjukkänsla så har det känts som jag blivit lite omhändertagen, blivit myst med liksom, omhållen. Men han tycker allt alldeles för lite synd om mig.

Jag brukar vara den som stiger upp först i huset och liksom diskar och tar hand om Liam när han kommer upp. Men imorgon, då jävlar, har jag bestämt att JAG ska få sovmorgon. Det behöver jag. (Hur mycket tror ni att det kommer hålla? Kommer garanterat vakna senast 07 medan älskling inte är riktigt medveten om livet förrän framåt 10 eller så. Men försöka ska jag!)

Ja, gnälledagen är slut och jag hoppas att imorgon blir en bättre dag.

Hoj och godnatt.