Jag har alltid katastroftankar, av olika slag och olika svårhetsgrad. Det här har korsat tankar, hjärta och själ idag:
På bussen: Aaaah, tänk om busschauffören somnar? Hur ska detta sluta? Jag kommer dö! *känner paniken*
På trottoaren: Fuck vad halt det är! Kommer ramla och bryta lårbenshalsen! *känner hur det knäcker*
Hemma i soffan: Är jag inte lite tjock i halsen? Allergisk reaktion? Kommer jag täppas igen totalt och inte längre kunna andas? Dö i min ensamhet? *rädd (vilket förstås gör det hela värre)*
Det här låter kanske fånigt. Men detta har framkallat ren dödsångest hos mig, bara idag. Jag ser hela händelseförloppen framför mig och tidningsrubriker och ambulanser och begravning och allt. Fånigt, kanske. Tyck det! Men jag vet att vi är många som lider av de här katastroftankar. Vill ni berätta om era?
3 som bryr sig:
Telefonen ringer, skyddat nummer:
"Nu är hon död. Jag vågar inte svara. Jag vågar inte INTE svara."
Tvångstankarna och katastroftankarna har av någon anledning både ökat och minskat för mej under årens lopp. Förr fick jag panik då jag hörde ett utryckningsfordon om jag inte visste exakt vart barnen var, t ex, eller se för mej hur den lille trillade och slog sönder sej, eller hur de blev påkörda av bilar (igen...), eller fick cancer eller...
De tankarna är numera sällsynta.
Nu rör det enbart dottern, men alltid med full kraft och alltid det allra värsta.
Kanske för att det ligger så nära till hands, kanske för att jag vet hur stor dödlighet denna förbannade sjukdom faktiskt har?
Har följt dig i nästan två år nu men inte kommenterat allt typ. Har inte bra svar på varför. Jag finner din historia och ditt liv gripande, och jag känner igen mig i det, som om att jag ibland varit påväg åt samma håll. Visst, jag är ung, ung som tusan, men jag har varit men om mycket. Lite för mycket. Jag har tröttnat på pundarlivet och söker mig nu istället mot en vuxet och eftertänksamt liv,men det är tufft. Känner igen mig så mycket i det du skriver, fast vi inte alls lever samma liv. Det jag egentligen vill komma fram till är att jag känner att du är en stor inspiration och jag tycker du är sjukt grym, du har kommit långt, väldigt långt! Keep up the good work (Y)
Min numero uno är att polisen skall komma och hämta mig och låsa in mig för något jag inte har gjort. Väldigt irriterande. Och plågsamt...
Skicka en kommentar