så ja såå jaa, lugn och fin nu.

Har sovit dåligt de typ två senaste timmarna av den här natten. (Får komma ihåg att jämföra för mig själv att jag för ett tag sedan sov kanske max två timmar per natt, så det här är egentligen rena lyxen.)

Vaknade med ofantlig värk i hela kroppen och med ett humör som Tor måste ha levererat. Jag är så makalöst irriterad så jag minns inte när senast jag kände såhär. Jag vill bara slå sparka banka döda, det kryper i kroppen och jag blir smått galen.

Nu har jag fixat te. Och svalt mediciner. Så hoppas jag på snar bot.

Vet inte om irritationen kan komma ifrån mitt besök hos samtalskontakten igår, även om jag helst inte vill erkänna det. Han är en sådan där överpositiv jäkel och det är väl bra att någon inte drar ner en liksom. Men samtidigt så kan även det bli för mycket. Och sedan snackar han mest om sig själv, faktiskt. Hur positiv han är och hur viktigt det är. Börja varje morgon med "tjolahopp tjolahej, se sig i spegeln, säga 'hörrdu, du är en reko typ, inte perfekt men du duger. Nu gör vi något bra av den här dagen för allt är så jävla bra' "och höra hur det knastrar av liv i venerna. Det kanske fungerar, vad vet jag. Försöker snacka lite ångest med honom men får höra att det där lider vi alla av då och då och det är bara att ge fingret åt de där känslorna, ruska av sig och rycka upp sig. Sluta med mina mediciner borde jag göra, eller i alla fall Lyrica, benso och sömnmedicin och det vill jag också. Men Lyrica är helt vidrigt att sluta med och jag berättade att jag knappt orkade med det på grund av allt det fysiska det ställer till, rent psykiskt är jag bara glad om jag blir av med skiten. Då pekade han på huvudet och säger att det är där allt sitter och att det bara är att fatta ett beslut. Ungefär så. Helt seriöst. Ibland lyckas han inspirera mig, men det händer också (som igår) att det får mig att känna mig smått osedd eller oförstådd, missuppfattad.

Tänkte inte så mycket på det där igår, jag försöker att suga åt mig hans positiva energi; han har följt mig i så otroligt många år och jag tycker ju om honom. Men det finns ändå där, den där känslan av att han kanske inte förstår. Han har levt i typ femtio bast och sett både det ena och det andra och jag vet ju att han haft sina jävla demoner att tampas med. Och mest har han jobbat med missbrukare. Trodde han skulle kunna bemöta mig på ett mer förstående sätt. Det lättsamma är säkert bra att höra, men jag är där av anledningar jag vill prata om, och jag vill inte att dessa viftas bort varje gång. Borde ta upp det med honom om jag vågar.

Och värsta av allt var nog att han trott att jag kommit dit påverkad, "kanske rökt en feting?", förra gången jag var där. Say what? Han trodde på mig när jag nekade till detta, men jag trodde inte ens att han skulle komma på tanken. Jag har ju varit nykter där varje gång och han som jobbat så mycket med den problematiken borde kunna se skillnad. Han har dessutom varit med mig under svåra missbruksperioder. Well, well.

En annan irritationsfaktor är att jag i ett par tre veckors tid jagat min läkare. Eller min fd sköterska har jagat honom, lämnat meddelande efter meddelande om att han ska ringa mig. Han har fortfarande inte ringt. Tydligen så är han oerhört stressad och virrig, men det är ingen ursäkt hur länge som helst. Jag måste måste måste få tag i snubben. Idag är han på mottagningen på min ort, så jag ska bänka mig där nere tills jag kan få ett par minuter av honom. Måste få rätt på mina mediciner och få nya utskrivna.

Så jag har väl anledningar att känna mig smått irriterad, men det borde ju ha kommit igår, det borde inte ha följt med mig till drömmar och sedan till nästföljande dag, jag vill inte vakna såhär. Och det är längesedan som sagt, vaknar för det mesta på gott humör numer. Jag blir förstås irriterad över att jag är irriterad med. Blir förvånad över vilken kraft det finns i de där känslorna och känner hur det suger kraft ur mig. Skärpning!

Bara genom att skriva det här så har jag kanaliserat lite av det där negativa, mörka, svarta. Varför skulle jag lägga ner bloggen om den kan hjälpa mig såhär? Nä. Jag kanske inte uppdaterar lika ofta, men det är bra att ha någonstans att skriva av sig.

Nu tror jag dessutom att medicinerna börjar hjälpa. Och det känns som om Panodilen tar det värsta av min jävla fibromyalgivärk (som kan förvärras av det psykiska). Nu känns det bara som om jag har två höga berg att bestiga idag:

- få tag i min soc-kärring (ska prata med henne ang att Daniella kommer börja få lön* - hon har fått ett jobb!)
- få tag i min läkare

Känns lite jobbigt, men måste göras.

*Apropå Daniella och hennes jobb (som simlärare). När hon var på god väg att få sommarjobb i somras så frågade jag socialen om de på något sätt kommer att räkna in hennes pengar. Det skulle "prövas individuellt". Är det samma sak med ett extraknäck på fritiden? Och hallå, hon är sexton år, inte försörjningsskyldig på något sätt - inte kan de väl dra hennes pengar? Fan vad jag lackar ur då! (Kanske ytterligare en orsak till irritation, jag har laddat inför det här samtalet och kunna argumentera för min sak.)

Nåväl. En ny dag har börjat. Jag kanske skulle prova med den där spegeln i alla fall.