smärtperiod.

Vaknar varje morgon av ontontont i hela kroppen, särskilt i nacke och axlar vilket också gör att jag får extrem huvudvärk. Panodil hjälper föga och Ipren får jag inte ta. Jag har Tramadol jag skulle kunna ta, men efter alla krampanfall i direkt anslutning till intag av denna förrädiska medicin så har jag blivit helt livrädd för den. Jag, som då aldrig varit rädd för piller utan gärna knaprat i mig mängder i syfte att bli påverkad, har äntligen satt stopp för sådant som faktiskt gör mig sämre. Jag har alltid förnekat, förringat, och totalt struntat i snedtrippar och skit, för även om jag mår dåligt en gång - så kanske jag inte gör det nästa!? En enda positiv upplevelse av en drog/medicin och jag har inte gett mig förrän jag fått känna av den där känslan igen. En känsla som dock sällan återkommer - på gott och ont. För att återgå till ämnet så utesluter jag helst Tramadolen så långt det är möjligt. Även om den hjälper mot min smärta så mår jag för övrigt skitdåligt av den nu för tiden.

Helgen har passerat och den har inneburit en massa mys, men också mensvärk och migrän. Vi har äntligen gjort slag i saken och sett Matrix 1, 2 och 3. Ettan och tvåan blev en repris och även om jag kände igen vissa scener i trean, så är jag osäker på om jag sett den. I vilket fall som helst så kom jag inte ihåg den. Känner mig smått dum i huvudet, har svårt att förstå mig på den där filmen, tycker den är svårgreppad liksom. Så jag lyckades nog förstöra en del av vårt mys med att fråga, fråga och fråga Simon om det jag inte fattade. Men för en gångs skull så ville jag verkligen förstå den där filmen och jag är tacksam över att Simon förklarade samma sak om och om igen tills jag hängde med någorlunda. Synd om honom kanske och jag kände mig som en idiot! Är det fler än jag som har svårt för den filmen? Känns inte så, jag är väl bara trög.

Idag ska jag åka till K-staden. Imorgon förmiddag så ska vi nämligen till BUP med Liam. ADHD-utredning pågår för den som undrar. Jag vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss av utredningen och sedan resultatet, men vi vill att grabben ska få må bra och slippa samma helvete som både jag och Simon gått igenom hela livet. Lika bra att ta itu med det innan allt går åt helvete. Så trots värk och ångest, så måste jag hoppa på buss och tåg för att ta mig dit. Det tar två långa timmar och det är ingen dans på rosor när man knappt kan hålla huvudet uppe.

Tja, det var en liten uppdatering. Har inte så mycket att skriva om så det blev mest blaj.

Hur mår ni där ute? Haft en fin helg?