ångestångestångest.

Hade en helvetes dag igår. Den började väl egentligen ganska okej, men plötsligt blev jag så otroligt känslig och jag vet inte ens varför. Tårarna började falla utan förvarning, men jag fick torka ögonen och hålla tillbaka alla kaotiska känslor eftersom jag hade Kevin här.

Nu när jag tänker efter så kommer jag på varför jag var så känslig, eller vad som bidrog till det, och det var väl att Daniella valt att sova borta utan att fråga eller meddela mig alls, mitt oroliga mammahjärta fick messa henne klockan ett på natten (!) (men hon har lov i alla fall) för att fråga vart hon var. Fick ett svar som gjorde mig arg, mest för att hon inte hade frågat om lov och dessutom lämnat byn. Men vad skulle jag göra? Låg här hemma i soffan med Kevin sovandes bredvid mig, utan bil, inte ens körkort, inget. Och hon är ändå sexton så hon klarar sig liksom, och jag vet att den hon var med är en vän som vi känt i många många år. Men ändå, jag var ledsen över det hela. Bråket dagen innan som tydligen tog för hårt på henne, trots att hon bara missförstod mig... så pass att hon inte ens hörde av sig... eller kom hem. Jag menar bara väl, men allt blir så fel. Ofta är det ångesten som förstör. Jag blir irriterad över inget och det kommer ut fel. Och så är missförstånden ett faktum och... vi når inte varandra längre. Värdelös mamma, I am.

Sedan ringde en vän där på förmiddagen, tack K, men förlåt för mitt gnällande. Vi pratade mest allmänt till en början men kom sedan in på mina känslor och då kom tårarna igen och ångesten i bröstet var fruktansvärd och i princip ohanterbar. Jag torkade tårarna och gjorde allt för att trycka tillbaka mina känslor, men det är så mycket som jag skäms över, som jag gjort fel, som gör mig mindervärdig - saker jag inte kan berätta för någon alls, inte ens en nära vän som K. För att det är så in i helvetes fel. Och den vetskapen inuti mig tar sönder mig. Jag avskyr liksom mig själv och kommer på att det vore bättre om jag inte fanns, men nä jag är ju mamma, så kanske inte. Blir så less på dessa tankar. Och så har jag gått upp i vikt och det är skitjobbigt. Ätstörningstankar direkt. Inte äta, får inte äta, inte äta, inte äta. Är så svullen, ser gravid ut. Kommer aldrig att nå mitt mål eftersom jag inte kämpar för det precis. Det får mig att känna mig än mer misslyckad, jag är ju för fan till och med opererad och SKA INTE kunna äta så mycket som jag gör. Men jag kan för fan äta precis som innan op:en, så jag hamnar väl snart på mina 120 kg igen. Bajs.

Kevin åkte hem vid halv ett redan. Och då var tanken att jag skulle bege mig till storstaden och träffa K, fika och prata en massa, det är längesedan vi sågs. Men så fort jag kramat Kevin och dörren stängts igen, så krampade mitt bröst samman totalt. Hjärtat slog jättehårt och jättesnabbt och jag kunde knappt andas. Paniken var total! Tror aldrig jag känt så pass illa trots att jag lidit av panikångest i så många år. Så självklart var jag säker på att jag fick en hjärtinfarkt. Jag hade så ont i bröstet! Började hyperventilera eftersom jag knappt hann med att andas för att hjärtat slog så snabbt. Ringde till Simon, trots att jag visste att han satt i skolan och knappt hade tid för mig, och han tyckte jag skulle ringa 112. Nejnejnejje! Han pratade med mig, fick mig att kunna tänka lite, ta en lugnande, lägga mig, andas lugnare. Lät mig gråta och gnälla, lyssnade, förstod, tog sig till tid till mig. Och det tog ett tag, men sedan lugnade allt faktiskt ner sig. En timme senare, efter att Kevin gått, så somnade jag på soffan, totalt utmattad. Sov en timme och vaknade sedan av sms från dottern min. Insåg att det skulle vara omöjligt och inte lönt att åka till K då även om jag kände mig bättre. Ville inte utmana ödet. Och det var väl tur.

För självklart kom jag och Daniella inte överens, eller allt var kyligt i alla fall. Hon kom hem och gjorde sig i ordning, sedan stack hon. Vare sig ett "hej" eller ett "hejdå". Tack för den liksom. Så blev jag känslosam igen. Och alla tankar, borden, och sådant jag tänkt att göra, bidde inte av. Jag blev paralyserad av allt. Fastnade i soffan. Framför faktakanalen och stundvis datorn. Internet har förresten tappat sin tjusning, nog därför jag är aningen inaktiv här. I alla fall. Lägenheten är en katastrof men jag kunde inte ta mig för någonting... Och framåt kvällen så messade jag Daniella och hon tänkte sova borta skrev hon. Sedan bråkade vi en massa över sms och jag mådde piss. Fan jag vill bara att ungen ska ha det bra, men det lyckas jag visst inte med. Till slut kom vi i alla fall överens om att hon skulle komma hem imorgon (idag) och att vi då skulle lugnat oss och kramas... Längtar... Och hoppas innerligt att hon vill vara hemma lite i helgen.

Men natten nu då. Somnade sent för att vara jag, efter midnatt någon gång. Vaknade vid 02 och trodde det var morgon, men nähä. Pigg var jag men tvingade ner mig i sängen ändå och lyckades somna om. Drömde om en gammal vän, Tina, och oj vad jag saknar henne känner jag nu. Men i drömmen var vi väl kanske inte så förnuftiga. J var också hos mig och vi tre drog i oss tjack som Tina haft med sig (vet inte ens om hon hållit på med droger någon gång, men ändå). Sedan visade det sig att hon hade en hel jävla påse med sig (det vi fått innan var mest "lite" smulor att sutta på), och då köpte vi direkt! Lade min kraftiga hög på bordet, skiten var hård som sten och behövde hackas. Fram med betalkortet och börja mala, tog en del oralt eftersom jag var otålig, men snortar ju helst skiten egentligen. Men så snackade vi så mycket att jag tappade fokus från min "hög" och hela tiden när jag skulle återgå till den, så fick jag leta. Den försvann liksom och paniken var fullständig. Jag vaknade dessvärre utan att ens fått känna mig dröm-hög och en längtan efter en quick fix, en snabb utväg, en låtsad lycka, känslan av att vara lugn, eller energifull, eller euforisk - eller helst allt på samma gång vaknade till liv. Så redan när jag vaknade vid 04 igen, så hade jag ångest. Knarkarångest. Vill ha, vill ha, vill ha. Helst allt, pund, e, meph, m1, puff... whatever. Men nej, självklart tänker jag inte ta den vägen.

I alla fall så bestämde jag mig för att stiga upp och börja dagen. Ville inte riskera att drömma vidare. Det är så mycket som gör ont inuti just nu, och fan vad skönt det var att skriva lite om det. Jag skriver för lite nu för tiden... Ska verkligen börja igen, om inte annat för att det är så skönt att kunna använda bloggen som ett "minne". Saker jag inte minns kan jag söka efter här, men om jag inte skrivit om dem så blir jag förbannad. Att skriva av sig, det är ju också så skönt. Nu känner jag mig bättre till mods. Klockan blir nu mer och mer morgon och om cirka en halvtimme så kan jag sätta igång med att diska, dammsuga och allt det där som jag fanimej SKA göra idag. Ikväll kommer ju mina pågar och vi ska ha en trevlig helg tillsammans, helst utan andnöd due to damm.

Den här jävla stavningskontrollen (som säkert går att stänga av, men jag pallar inte joxa med), den gnäller ju bland annat på engelska ord, vissa namn, vissa svordomar och så vidare. Brukar ni lägga till dem i ordlistan då? Varför i helvete jag nu frågar er det kan man ju fråga sig, men jag stör mig på de här röda understrykningar och de flesta ord ids jag inte lägga till, även om jag använder dem ofta.

Jag funderar mycket på att skriva om en missbruksgrej. Och bland annat visa en skräckbild av mig själv som påverkad. För att få ut det instängda och för att varna och minnas. Jag vill inte tillbaka dit, men jag måste dagligen påminna mig om det. Och jag har ju en historia att berätta. Det kanske kommer... kanske. Jag vill varna...

Nu tänker jag börja dagen, trots dålig sömn.

Daniella. Året var 2004 och hennes högsta önskan var att bli modell.

 

"...seems like I should be getting somewhere..."