inaktiv.

Alltså, this wonderful bloggerivärld - slipping out of my knubbiga hands liksom. Så kan det vara i perioder, men så här illa har det nog inte varit sedan den dagen jag först öppnade min blogg då när det begav sig år tvåtusenfem.

Mitt humör och mitt mående pendlar så jävla snabbt nu och jag är känslig som få. Och jag vet inte ens hur jag ska skriva om det, sådant som förut var självklart för mig att ventilera om känns nu mest... ordlöst.

Har haft en lång period av mestadels depression nu. Mycket påfrestande som hänt. Och just som det skulle till att lossna, när jag trodde att det vände från ena sidan till den andra a la bipolär, så hände något i måndags. Återfall. För många piller (men inte så det var någon fara egentligen, även om morsan kanske tror det, haha!), några skärsår (för mig som gammal rakbladsjunkie så vill jag väl mest kalla det rispor, dock), ambulans och några timmar på akuten. Så kan det gå. Och jag vet inte ens varför det blev så, jag hade inte inte ens så ohanterlig ångest utan allt skedde på impuls. Efter såhär otroligt lång tid på banan, flera (?) år sedan senaste återfallet, så kändes isfläcken jag halkade på som ett stort misslyckande.

Men nu. Ordningen (???) återställd. Inga behov av det där tramset, det blev en påminnelse om att jag inte vill tillbaka till det där kaotiska livet. Jag har kommit längre än så, jag har mognat, växt ifrån. Känslor är tunga och tankar på att slippa finns där ofta, men att jag kunde tippa över gränsen blev en chock för mig själv och för alla omkring.

Igår skulle jag egentligen åkt med dottern till K-staden. Men så var hon sjuk och jag bestämde att vi borde stanna hemma. Så jag tog det lugnt halva dagen och gjorde mest ingenting. Och jag är extremt stresskänslig, om jag ska iväg så behöver jag gärna nån timme på mig att bli klar, förbereda mig och så. Men så plötsligt så återuppstod ungen från de döda och ville promt åka iväg och då tänkte jag självklart åka med (hon ville ha sällskap!), men sade till henne att jag behöver en stund på mig. När jag var duschad frågade hon mig om jag skulle hinna med en buss som gick femtio minuter senare - you kidding me? Jag stod fortfarande naken, jag hade inte packat, jag ville inte stressa! Visst, jag kunde skynda på och det gjorde jag också, jag stressade mer än vad jag egentligen står ut med för att kunna göra henne sällskap. Men just DEN bussen, nej! Däremot nästa hade vi hunnit. Men nä. "Då kan jag likagärna åka med den första bussen eftersom du inte är klar" och jag orkade inte sätta emot, pallade inte diskutera. Anledningen att jag ens övervägde att följa med trots mitt beslut tidigare under dagen om att inte åka, var för att hon skulle få sällskap - mest för att hon inte var hundra kry. Men hon stack. Tack och adjö - jag som till och med var svettig direkt efter duschen bara för att jag skyndat så mycket jag kunde.

Och då rann det av mig. Orken och lusten. Slet av mig kläderna igen, på med pyjamas (tilläggas ska att jag inte heller mådde så jävla bra), ner i soffan och slappade. Åka? Nä. Nu var hon ju redan åken och... nä. Så jag vilade en stund. Kände mig ledsen, faktiskt. Hade gärna kommit iväg, men som sagt så tar stress döden på mig. Efter vilan så gick jag ett par ärenden, bland annat till affären och köpte en massa tröstgodis. Hade ju trots allt en helt ensam kväll framför mig och ville unna mig. Dessvärre så unnar jag mig nästan varje dag och vikten pekar uppåt. Igår sket jag i vilket, men idag mår jag aningen dåligt över att jag tryckte i mig sådär.

Idag mår jag (fysiskt) inte heller bra. Skulle verkligen, och ni anar inte hur mycket verkligen!, behöva städa lägenheten, men jag måste nog vila vila vila. Får se framåt dagen om jag mår bättre och orkar ta itu med skiten då. Vi får se.

Hänger inte riktigt med inne hos er och det känns dumt. Jag brukar hänga med även om jag är dålig på att kommentera. Just nu: 239 olästa inlägg i readern och då läste jag ändå ikapp lite igår.

Soffa, täcke, kudde, te, pyjamas, dokumentärer på teve och inte mycket annat, är det min mesta min tid går åt till nu för tiden. Önskar jag kunde bli hypoman nu. Orkar inte vara såhär... lat.

Så ni då? Mår ni bra?