Är så jävla trött på människor! Att småglyttar som ännu inte kan så mycket som livet, typ sextonåringar eller så, kläcker ur sig:
"Vissa har det bra" (för att man lägger ner huvudet en stund på sängen efter en dålig natt när nämnda människa ska till skolan)
eller:
"Du ska inte klaga, vi kan byta" (när man säger att man inte har koll på veckodagarna för att man bara går hemma)
DET kan jag ta!
Men när vuxna människor håller på sådär då blir jag lack!
JA, jag byter GÄRNA med dig! Jag mår gärna bra, jag slipper gärna vara sjuk, jag har gärna ett jobb och ett fungerande socialt liv samt stålar så jag klarar mig och lite till! Jag åker gärna på din jävla semester och jag är gärna trött på kvällarna av förklarliga anledningar!
Mitt liv kanske kan ses som "lätt" för många andra - jag gör ju INGENTING om dagarna, jag kan bara ligga och "lata" mig medan ALLA ANDRA sliter häcken av sig!
Hur kan man tro att detta liv är självvalt? Var det detta jag drömde om? Är sjukdom mitt favoritjobb? Trivs jag som bäst med livet när jag inget liv har?
Den som aldrig varit svårt sjuk eller haft andra problem, kanske kan ha svårt att till fullo förstå. Men om man hyser minsta lilla empati och VILJA ATT FÖRSTÅ så inser man snart att det här livet är som att jobba minst fem olika heltidsjobb per dag - omöjligt att få ihop och extremt stressande.
Är jag lat? Ja precis som andra människor så är jag det ibland. Men annars är jag SJUK! Tycker inte om att "skylla" min situation på sjukdom, men det är trots allt ett faktum att jag sitter där jag gör för att jag inte fungerar. Och mitt psykiska tillstånd kan vara precis lika illa - och livshotande - som vilken fysisk sjukdom som helst.
Och fy för att jag säger det jag aldrig trodde jag skulle kunna säga: Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället. DÅ hade folk förstått, DÅ hade jag inte varit lat eller "haft det bra", DÅ hade jag kämpat och varit stark som tagit mig igenom dagarna.
Jag är rasande över den här attityden mot oss och det gör mig dömande mot människor, jag som annars så tolerant och fördomsfri som möjligt. Och jag hatar att döma för det gör mig själv illa och jag tvivlar på mänskligheten... så vill jag inte känna. Precis lika lite som jag vill ha
DETTA SUGIGA JÄVLA LIV SOM INNEBÄR EN SATANS KAMP VARJE DAG OCH SOM GÖR MIG UTMATTAD, FATTIG, ISOLERAD, RÄDD - jävligt rädd -, SOCIALT INKOMPETENT och FAN VET ALLT och ni som dömer mig och mina medsystrar och medbröder KAN BARA FARA ÅT HELVETE!
Hur orkar ni?
Hur fan orkar jag?
Kunde jag så skulle jag vara som du. Men aldrig i hela livet att jag skulle kunna se ner på de svaga.
10 som bryr sig:
WORD!
<3
Bra skrivet. Men trist att verkligheten ser ut sådan. Fördomarna är många och starka, och jag vet inte hur jag skall kunna slåss mot dem...
KRAM!
Jag skriver under på vartenda ord!
Stor kram!
Håller med till 100! Vissa förstår inte vilket helvete vi lever i, vilken otrolig kamp det är att klara sig igenom vissa dagar. Men har du inte gips på benet så är du inte sjuk utan då är du bara lat. Blir så förbannat trött på sånt och ibland önskar man nästan att de själva skulle få uppleva hur det känns att leva såhär varje dag då kanske de äntligen kan hålla käften.
Skit i sånna människor, tänk istället vilket patetiskt liv de måste ha om de inte har annat för sig än att sparka på dom som redan ligger...
Jag håller med dig till fullo. Att det psykiska tillståndet kan vara lika livshotande som ett fysiskt kan jag skriva under på.
MEN, att folk tar en på "allvar" när man får en fysisk sjukdom stämmer tyvärr inte. Jag ses fortfarande som lat och så vidare. Inte ens en del av mina närmaste läser på eller tycker jag är sjuk när jag är sjuk.
Jag har borderline från start, sen i maj förra året fick jag diagnosen ankyloserande spondylit och senare på hösten även eventuellt att jag har SLE. Men INGET har blivit bättre. Jag ses fortfarande som lat, att jag bara är hemma hela dagarna och så.
Jag HATAR att människor tror och tycker att vi är lata.
Förlåt att jag skrev så mycket.
Ta hand om dig!
Håller med dig till 100%!! Man är en börda för samhället som bara går och dräller och gör ingenting. "Folk" fattar inta att bara överleva dagen är fullt jobb.
Nu har jag även fysiska sjukdomar, men inte de heller syns utanpå, jo när jag går syns det tydligt, annars ingenting.
Du skulle bara veta hur många gånger jag har önskat mig ett gips, vartsomhelst. Tyvärr kan man inte gipsa själen...
Jag tycker att du är duktig som kan/vågar ryta till ibland , önskar jag också kunde det. Men mina piller har gjort mig till ett rakt streck, inga ups and downs mer. Håller på att minska dem nu. Få se om jag kan få lite "djävlar anamma" sedan.
Kram/Lena
Ett klockrent inlägg.
Du skriver app klokt. Även när du är förbannad.
Själv fights jag med mina föräldrar som verkar tro att jag blir frisk om jag rycker mig i kragen.
Yeah right.
Normal, normal, normal...
Är så jävla trött på normtänkande, och så jävla trött på människor som anser sej ha rätt att definiera "normal"!
Var och gjorde ett jobb i en verksamhet för aspergerungdomar, och där var förstås många som förutom sin asperger hade annat att släpa på: adhd, bipolär sjukdom, borderline. Och framförallt släpade de på de skador de fått genom åren av dessa jävla normtänkande människor!
Tänk om... Tänk om alla accepterades för vad de är, inte förväntades fungera som nåt "alla andra", som ju egentligen inte heller finns. Om vi alla kunde få vara just oss själva, med alla små eller större knasigheter vi har - utan att stämplas, brännmärkas.
Det var så tydligt där att just det faktum att alla tilläts vara den de är gjorde allting lugnare. En i personalen berättade att i princip alla besökare sa nåt om att "men det märks ju inte att det är en aspergergrupp", och hennes svar är givetvis: nej, de har en trygg miljö där alla accepteras som de är och det gör en enorm skillnad för alla.
Usch, jag bara virrar nu... Hoppas du förstår vad jag menar. Och jag kan relatera till allt du säger: samhället, människorna, attityderna, allt detta gör att man till sist bara kan fokusera på det man i n t e kan - i stället för att lyfta allt det där man faktiskt klarar av!
Kram
Bra sagt!!
Ninja: Tack!
Charly: Nej, hur fan slåss man när (friska) människor inte ens verkar VILJA förstå? Man känner sig maktlös!
S: Tack! Synd att så många ska känna samma!
Katelyn: Nä det är fruktansvärt. Fick en lapp i brevlådan en gång där det stod "din lata jävla samhällsparasit". Jag försökte att inte ta åt mig, men innerst inne... Det är så ledsamt!
Lina: Nä, det är ju samma med fysiska sjukdomar som inte syns eller har någon enkel förklaring. Har ju själv fibromyalgi till exempel och man möter ju jämt och ständigt folk som inte tror på en. Att jag däremot berättar att jag har epilepsi är en helt annan femma. Hur är folk funtade? Ledsen för din skull att du ska ha det sådär... :(
Med Lenas egna Ord: Ja, lite gips och kryckor hade folk förstått. Att man även behöver laga psykiska och dolda fysiska sjukdomar känns inte viktigt. "Va, du lider väl inte?". Åh, GAAAH!
Osynliga bekännelser: Tack! *rodnar*. "Ryck upp dig", finns det något mer nedvärderande? (Jo, det finns det väl, men de orden raserar oss sköra ännu mer. Det är inte uppmuntran som många tycks tro, utan snarare invalidering som leder till ännu mer misslyckandekänslor och en ond spiral börjar om.. och om.. och igen)
Mummel: Jag vet vad du menar. Och alla de du jobbar för är privilegierade över att ha en sådan förstående vuxen i närheten. det behövs fler som du. Och vi alla sjuka behöver accepteras och få tillfriskna i vår egen takt. Och de som inte kan tillfriskna, de behöver ju faktiskt förståelse och redskap för att ändå reda ut sina liv -och att leva ett drägligt sådant och att de får veta att även deras liv är lika värt som alla andras. Även det något folk inte förstår tyvärr. "Det är väl inte så svårt?". Om de bara visste...
My: Tack!
Så många kommentarer jag fick och ni gjorde mig så varma inombords. Ni betyder så mycket, varenda en.
TACK!!! Och kramar i massor! <3
Skicka en kommentar