Alltså, nu har kungahuset släppt bilden av vår nya prinsessa (google är din vän om du ännu inte sett, palla leta en länk åt er? näe)... och vet ni så jädra chockad jag är? Det blev... det blev... EN BEBIS ta mig fan. Som ser ut som alla andra små sovande nyföddingar, inte ens könet spelar någon roll när det handlar om sådär små utseende. Tänk ändå att just en prinsessa kan vara SÅ EXTRA SÖT OCH BEDÅRANDE?! Åh, Sverige - vi har fått en bebis (bland ytterligare alla andra oviktiga liksom), men att bilden skulle föreställa en sovande slät unge, kunde vi föreställa oss det? Vad är det med folk som verkligen kan längta efter ett jävla bebisfoto och nästan dessutom anklaga familjen/media/whatever för att man inte får se underverket direkt? Herregud. En bebis. Jättegrattis till kronprinsessan och allt det där, men jag tycker inte att det där barnet är viktigare än något annat.
Nä. Från det ena till det andra. Jag har inte sovit så mycket de senaste nätterna. Har haft en del umgänge i helgen och svårt att komma till sängs och ni vet... Så sedan igår eftermiddag så har jag plågats av en jävla huvudvärk. Och här kommer då nästa chock: Vet ni egentligen hur lång tid FYRA JÄVLA TIMMAR är? Jag kan inte förlåta min klocka över att den är så långsam! Det här paracetamolet är ju tydligen så extra farligt för levern att man typ dör om man tar fler än två piller var fjärde timme. Men så tar man i förhoppning om lite bot och bättring, och man kan kanske ana att huvudvärken segnar bort... i en halvtimme. Då har en halvtimme sedan man tog pillerna förflutit, så då har det alltså gått en hel timme. EN timme!? Då måste jag ju vänta tre timmar till innan jag kan prova nästa gång för att se om det funkar? Löjligt. Jag försöker för ofta. Men då inte ens starkare värktabletter hjälper mot något ont i min kropp (och allra minst just huvudvärk), så skulle jag ju lika gärna kunna låta bli att utsätta min stackars lever för alla dessa piller. Jag käkar ju nog med mediciner ändå.
Men fan för ont. Bara jag inte får migrän, för just nu kom jag ju på att jag åkt hemifrån (sover borta) utan min migränmedicin! Så jävla typiskt! Jag får alltså förlita mig på fucking Panodil som inte funkar... eller kanske lurar mig på lite bättring i en halvtimme... var fjärde timme eller så. Eller så ser jag till att komma till Apoteket, för jag tror att där väntar fler recept.
Värk eller inte. Nu börjas en ny dag, vare sig man vill eller inte.
Hur mår ni?
tisdagen den 28:e februari 2012
fredagen den 24:e februari 2012
ångestångestångest.
Hade en helvetes dag igår. Den började väl egentligen ganska okej, men plötsligt blev jag så otroligt känslig och jag vet inte ens varför. Tårarna började falla utan förvarning, men jag fick torka ögonen och hålla tillbaka alla kaotiska känslor eftersom jag hade Kevin här.
Nu när jag tänker efter så kommer jag på varför jag var så känslig, eller vad som bidrog till det, och det var väl att Daniella valt att sova borta utan att fråga eller meddela mig alls, mitt oroliga mammahjärta fick messa henne klockan ett på natten (!) (men hon har lov i alla fall) för att fråga vart hon var. Fick ett svar som gjorde mig arg, mest för att hon inte hade frågat om lov och dessutom lämnat byn. Men vad skulle jag göra? Låg här hemma i soffan med Kevin sovandes bredvid mig, utan bil, inte ens körkort, inget. Och hon är ändå sexton så hon klarar sig liksom, och jag vet att den hon var med är en vän som vi känt i många många år. Men ändå, jag var ledsen över det hela. Bråket dagen innan som tydligen tog för hårt på henne, trots att hon bara missförstod mig... så pass att hon inte ens hörde av sig... eller kom hem. Jag menar bara väl, men allt blir så fel. Ofta är det ångesten som förstör. Jag blir irriterad över inget och det kommer ut fel. Och så är missförstånden ett faktum och... vi når inte varandra längre. Värdelös mamma, I am.
Sedan ringde en vän där på förmiddagen, tack K, men förlåt för mitt gnällande. Vi pratade mest allmänt till en början men kom sedan in på mina känslor och då kom tårarna igen och ångesten i bröstet var fruktansvärd och i princip ohanterbar. Jag torkade tårarna och gjorde allt för att trycka tillbaka mina känslor, men det är så mycket som jag skäms över, som jag gjort fel, som gör mig mindervärdig - saker jag inte kan berätta för någon alls, inte ens en nära vän som K. För att det är så in i helvetes fel. Och den vetskapen inuti mig tar sönder mig. Jag avskyr liksom mig själv och kommer på att det vore bättre om jag inte fanns, men nä jag är ju mamma, så kanske inte. Blir så less på dessa tankar. Och så har jag gått upp i vikt och det är skitjobbigt. Ätstörningstankar direkt. Inte äta, får inte äta, inte äta, inte äta. Är så svullen, ser gravid ut. Kommer aldrig att nå mitt mål eftersom jag inte kämpar för det precis. Det får mig att känna mig än mer misslyckad, jag är ju för fan till och med opererad och SKA INTE kunna äta så mycket som jag gör. Men jag kan för fan äta precis som innan op:en, så jag hamnar väl snart på mina 120 kg igen. Bajs.
Kevin åkte hem vid halv ett redan. Och då var tanken att jag skulle bege mig till storstaden och träffa K, fika och prata en massa, det är längesedan vi sågs. Men så fort jag kramat Kevin och dörren stängts igen, så krampade mitt bröst samman totalt. Hjärtat slog jättehårt och jättesnabbt och jag kunde knappt andas. Paniken var total! Tror aldrig jag känt så pass illa trots att jag lidit av panikångest i så många år. Så självklart var jag säker på att jag fick en hjärtinfarkt. Jag hade så ont i bröstet! Började hyperventilera eftersom jag knappt hann med att andas för att hjärtat slog så snabbt. Ringde till Simon, trots att jag visste att han satt i skolan och knappt hade tid för mig, och han tyckte jag skulle ringa 112. Nejnejnejje! Han pratade med mig, fick mig att kunna tänka lite, ta en lugnande, lägga mig, andas lugnare. Lät mig gråta och gnälla, lyssnade, förstod, tog sig till tid till mig. Och det tog ett tag, men sedan lugnade allt faktiskt ner sig. En timme senare, efter att Kevin gått, så somnade jag på soffan, totalt utmattad. Sov en timme och vaknade sedan av sms från dottern min. Insåg att det skulle vara omöjligt och inte lönt att åka till K då även om jag kände mig bättre. Ville inte utmana ödet. Och det var väl tur.
För självklart kom jag och Daniella inte överens, eller allt var kyligt i alla fall. Hon kom hem och gjorde sig i ordning, sedan stack hon. Vare sig ett "hej" eller ett "hejdå". Tack för den liksom. Så blev jag känslosam igen. Och alla tankar, borden, och sådant jag tänkt att göra, bidde inte av. Jag blev paralyserad av allt. Fastnade i soffan. Framför faktakanalen och stundvis datorn. Internet har förresten tappat sin tjusning, nog därför jag är aningen inaktiv här. I alla fall. Lägenheten är en katastrof men jag kunde inte ta mig för någonting... Och framåt kvällen så messade jag Daniella och hon tänkte sova borta skrev hon. Sedan bråkade vi en massa över sms och jag mådde piss. Fan jag vill bara att ungen ska ha det bra, men det lyckas jag visst inte med. Till slut kom vi i alla fall överens om att hon skulle komma hem imorgon (idag) och att vi då skulle lugnat oss och kramas... Längtar... Och hoppas innerligt att hon vill vara hemma lite i helgen.
Men natten nu då. Somnade sent för att vara jag, efter midnatt någon gång. Vaknade vid 02 och trodde det var morgon, men nähä. Pigg var jag men tvingade ner mig i sängen ändå och lyckades somna om. Drömde om en gammal vän, Tina, och oj vad jag saknar henne känner jag nu. Men i drömmen var vi väl kanske inte så förnuftiga. J var också hos mig och vi tre drog i oss tjack som Tina haft med sig (vet inte ens om hon hållit på med droger någon gång, men ändå). Sedan visade det sig att hon hade en hel jävla påse med sig (det vi fått innan var mest "lite" smulor att sutta på), och då köpte vi direkt! Lade min kraftiga hög på bordet, skiten var hård som sten och behövde hackas. Fram med betalkortet och börja mala, tog en del oralt eftersom jag var otålig, men snortar ju helst skiten egentligen. Men så snackade vi så mycket att jag tappade fokus från min "hög" och hela tiden när jag skulle återgå till den, så fick jag leta. Den försvann liksom och paniken var fullständig. Jag vaknade dessvärre utan att ens fått känna mig dröm-hög och en längtan efter en quick fix, en snabb utväg, en låtsad lycka, känslan av att vara lugn, eller energifull, eller euforisk - eller helst allt på samma gång vaknade till liv. Så redan när jag vaknade vid 04 igen, så hade jag ångest. Knarkarångest. Vill ha, vill ha, vill ha. Helst allt, pund, e, meph, m1, puff... whatever. Men nej, självklart tänker jag inte ta den vägen.
I alla fall så bestämde jag mig för att stiga upp och börja dagen. Ville inte riskera att drömma vidare. Det är så mycket som gör ont inuti just nu, och fan vad skönt det var att skriva lite om det. Jag skriver för lite nu för tiden... Ska verkligen börja igen, om inte annat för att det är så skönt att kunna använda bloggen som ett "minne". Saker jag inte minns kan jag söka efter här, men om jag inte skrivit om dem så blir jag förbannad. Att skriva av sig, det är ju också så skönt. Nu känner jag mig bättre till mods. Klockan blir nu mer och mer morgon och om cirka en halvtimme så kan jag sätta igång med att diska, dammsuga och allt det där som jag fanimej SKA göra idag. Ikväll kommer ju mina pågar och vi ska ha en trevlig helg tillsammans, helst utan andnöd due to damm.
Den här jävla stavningskontrollen (som säkert går att stänga av, men jag pallar inte joxa med), den gnäller ju bland annat på engelska ord, vissa namn, vissa svordomar och så vidare. Brukar ni lägga till dem i ordlistan då? Varför i helvete jag nu frågar er det kan man ju fråga sig, men jag stör mig på de här röda understrykningar och de flesta ord ids jag inte lägga till, även om jag använder dem ofta.
Jag funderar mycket på att skriva om en missbruksgrej. Och bland annat visa en skräckbild av mig själv som påverkad. För att få ut det instängda och för att varna och minnas. Jag vill inte tillbaka dit, men jag måste dagligen påminna mig om det. Och jag har ju en historia att berätta. Det kanske kommer... kanske. Jag vill varna...
Nu tänker jag börja dagen, trots dålig sömn.
"...seems like I should be getting somewhere..."
Nu när jag tänker efter så kommer jag på varför jag var så känslig, eller vad som bidrog till det, och det var väl att Daniella valt att sova borta utan att fråga eller meddela mig alls, mitt oroliga mammahjärta fick messa henne klockan ett på natten (!) (men hon har lov i alla fall) för att fråga vart hon var. Fick ett svar som gjorde mig arg, mest för att hon inte hade frågat om lov och dessutom lämnat byn. Men vad skulle jag göra? Låg här hemma i soffan med Kevin sovandes bredvid mig, utan bil, inte ens körkort, inget. Och hon är ändå sexton så hon klarar sig liksom, och jag vet att den hon var med är en vän som vi känt i många många år. Men ändå, jag var ledsen över det hela. Bråket dagen innan som tydligen tog för hårt på henne, trots att hon bara missförstod mig... så pass att hon inte ens hörde av sig... eller kom hem. Jag menar bara väl, men allt blir så fel. Ofta är det ångesten som förstör. Jag blir irriterad över inget och det kommer ut fel. Och så är missförstånden ett faktum och... vi når inte varandra längre. Värdelös mamma, I am.
Sedan ringde en vän där på förmiddagen, tack K, men förlåt för mitt gnällande. Vi pratade mest allmänt till en början men kom sedan in på mina känslor och då kom tårarna igen och ångesten i bröstet var fruktansvärd och i princip ohanterbar. Jag torkade tårarna och gjorde allt för att trycka tillbaka mina känslor, men det är så mycket som jag skäms över, som jag gjort fel, som gör mig mindervärdig - saker jag inte kan berätta för någon alls, inte ens en nära vän som K. För att det är så in i helvetes fel. Och den vetskapen inuti mig tar sönder mig. Jag avskyr liksom mig själv och kommer på att det vore bättre om jag inte fanns, men nä jag är ju mamma, så kanske inte. Blir så less på dessa tankar. Och så har jag gått upp i vikt och det är skitjobbigt. Ätstörningstankar direkt. Inte äta, får inte äta, inte äta, inte äta. Är så svullen, ser gravid ut. Kommer aldrig att nå mitt mål eftersom jag inte kämpar för det precis. Det får mig att känna mig än mer misslyckad, jag är ju för fan till och med opererad och SKA INTE kunna äta så mycket som jag gör. Men jag kan för fan äta precis som innan op:en, så jag hamnar väl snart på mina 120 kg igen. Bajs.
Kevin åkte hem vid halv ett redan. Och då var tanken att jag skulle bege mig till storstaden och träffa K, fika och prata en massa, det är längesedan vi sågs. Men så fort jag kramat Kevin och dörren stängts igen, så krampade mitt bröst samman totalt. Hjärtat slog jättehårt och jättesnabbt och jag kunde knappt andas. Paniken var total! Tror aldrig jag känt så pass illa trots att jag lidit av panikångest i så många år. Så självklart var jag säker på att jag fick en hjärtinfarkt. Jag hade så ont i bröstet! Började hyperventilera eftersom jag knappt hann med att andas för att hjärtat slog så snabbt. Ringde till Simon, trots att jag visste att han satt i skolan och knappt hade tid för mig, och han tyckte jag skulle ringa 112. Nejnejnejje! Han pratade med mig, fick mig att kunna tänka lite, ta en lugnande, lägga mig, andas lugnare. Lät mig gråta och gnälla, lyssnade, förstod, tog sig till tid till mig. Och det tog ett tag, men sedan lugnade allt faktiskt ner sig. En timme senare, efter att Kevin gått, så somnade jag på soffan, totalt utmattad. Sov en timme och vaknade sedan av sms från dottern min. Insåg att det skulle vara omöjligt och inte lönt att åka till K då även om jag kände mig bättre. Ville inte utmana ödet. Och det var väl tur.
För självklart kom jag och Daniella inte överens, eller allt var kyligt i alla fall. Hon kom hem och gjorde sig i ordning, sedan stack hon. Vare sig ett "hej" eller ett "hejdå". Tack för den liksom. Så blev jag känslosam igen. Och alla tankar, borden, och sådant jag tänkt att göra, bidde inte av. Jag blev paralyserad av allt. Fastnade i soffan. Framför faktakanalen och stundvis datorn. Internet har förresten tappat sin tjusning, nog därför jag är aningen inaktiv här. I alla fall. Lägenheten är en katastrof men jag kunde inte ta mig för någonting... Och framåt kvällen så messade jag Daniella och hon tänkte sova borta skrev hon. Sedan bråkade vi en massa över sms och jag mådde piss. Fan jag vill bara att ungen ska ha det bra, men det lyckas jag visst inte med. Till slut kom vi i alla fall överens om att hon skulle komma hem imorgon (idag) och att vi då skulle lugnat oss och kramas... Längtar... Och hoppas innerligt att hon vill vara hemma lite i helgen.
Men natten nu då. Somnade sent för att vara jag, efter midnatt någon gång. Vaknade vid 02 och trodde det var morgon, men nähä. Pigg var jag men tvingade ner mig i sängen ändå och lyckades somna om. Drömde om en gammal vän, Tina, och oj vad jag saknar henne känner jag nu. Men i drömmen var vi väl kanske inte så förnuftiga. J var också hos mig och vi tre drog i oss tjack som Tina haft med sig (vet inte ens om hon hållit på med droger någon gång, men ändå). Sedan visade det sig att hon hade en hel jävla påse med sig (det vi fått innan var mest "lite" smulor att sutta på), och då köpte vi direkt! Lade min kraftiga hög på bordet, skiten var hård som sten och behövde hackas. Fram med betalkortet och börja mala, tog en del oralt eftersom jag var otålig, men snortar ju helst skiten egentligen. Men så snackade vi så mycket att jag tappade fokus från min "hög" och hela tiden när jag skulle återgå till den, så fick jag leta. Den försvann liksom och paniken var fullständig. Jag vaknade dessvärre utan att ens fått känna mig dröm-hög och en längtan efter en quick fix, en snabb utväg, en låtsad lycka, känslan av att vara lugn, eller energifull, eller euforisk - eller helst allt på samma gång vaknade till liv. Så redan när jag vaknade vid 04 igen, så hade jag ångest. Knarkarångest. Vill ha, vill ha, vill ha. Helst allt, pund, e, meph, m1, puff... whatever. Men nej, självklart tänker jag inte ta den vägen.
I alla fall så bestämde jag mig för att stiga upp och börja dagen. Ville inte riskera att drömma vidare. Det är så mycket som gör ont inuti just nu, och fan vad skönt det var att skriva lite om det. Jag skriver för lite nu för tiden... Ska verkligen börja igen, om inte annat för att det är så skönt att kunna använda bloggen som ett "minne". Saker jag inte minns kan jag söka efter här, men om jag inte skrivit om dem så blir jag förbannad. Att skriva av sig, det är ju också så skönt. Nu känner jag mig bättre till mods. Klockan blir nu mer och mer morgon och om cirka en halvtimme så kan jag sätta igång med att diska, dammsuga och allt det där som jag fanimej SKA göra idag. Ikväll kommer ju mina pågar och vi ska ha en trevlig helg tillsammans, helst utan andnöd due to damm.
Den här jävla stavningskontrollen (som säkert går att stänga av, men jag pallar inte joxa med), den gnäller ju bland annat på engelska ord, vissa namn, vissa svordomar och så vidare. Brukar ni lägga till dem i ordlistan då? Varför i helvete jag nu frågar er det kan man ju fråga sig, men jag stör mig på de här röda understrykningar och de flesta ord ids jag inte lägga till, även om jag använder dem ofta.
Jag funderar mycket på att skriva om en missbruksgrej. Och bland annat visa en skräckbild av mig själv som påverkad. För att få ut det instängda och för att varna och minnas. Jag vill inte tillbaka dit, men jag måste dagligen påminna mig om det. Och jag har ju en historia att berätta. Det kanske kommer... kanske. Jag vill varna...
Nu tänker jag börja dagen, trots dålig sömn.
 | |
| Daniella. Året var 2004 och hennes högsta önskan var att bli modell. |
"...seems like I should be getting somewhere..."
måndagen den 20:e februari 2012
opp hopp
Har sovit svindåligt inatt. Mest slumrat till en timme i stöten för att sedan ha svårt att somna om osv osv hela natten.
När klockan var runt halva sex eller så, så tänkte jag att det var lika bra att piggna till sig lite. Fixade te, läste lite bloggar och så. Men somnade ändå ifrån hela skiten.
Jag är inte hemma, har sovit borta inatt. Och min 16-åring har grymt svårt att komma upp på morgnarna så jag brukar alltid få terrorisera henne (hon är hemma). Klockan sju vill hon vanligtvis bli väckt.
När jag sedan vaknade upp ur den där sista slummern, så visade klockan tio i åtta. ÅÅÅh, nej, guuuud, säg att hon är uppe och på väg till skolan.
Ringde. Inget svar. Fan, hon måste ju vakna!
Ringde #2. Inget svar. För helskotta unge, VAKNA!
Ringde #3. "Ja, vad är det?"... "Du klockan är alldeles för mycket du har försovit dig skynda dig nu lilla gumman iväg till bussen och kom till skolan det är jätteviktigt", ni fattar säkert hela harangen.
"AMEN MAMMA FÖR HELVETE!
JAG HAR JU SPORTLOV!"
Oj då.
När klockan var runt halva sex eller så, så tänkte jag att det var lika bra att piggna till sig lite. Fixade te, läste lite bloggar och så. Men somnade ändå ifrån hela skiten.
Jag är inte hemma, har sovit borta inatt. Och min 16-åring har grymt svårt att komma upp på morgnarna så jag brukar alltid få terrorisera henne (hon är hemma). Klockan sju vill hon vanligtvis bli väckt.
När jag sedan vaknade upp ur den där sista slummern, så visade klockan tio i åtta. ÅÅÅh, nej, guuuud, säg att hon är uppe och på väg till skolan.
Ringde. Inget svar. Fan, hon måste ju vakna!
Ringde #2. Inget svar. För helskotta unge, VAKNA!
Ringde #3. "Ja, vad är det?"... "Du klockan är alldeles för mycket du har försovit dig skynda dig nu lilla gumman iväg till bussen och kom till skolan det är jätteviktigt", ni fattar säkert hela harangen.
"AMEN MAMMA FÖR HELVETE!
JAG HAR JU SPORTLOV!"
Oj då.
torsdagen den 16:e februari 2012
inaktiv.
Alltså, this wonderful bloggerivärld - slipping out of my knubbiga hands liksom. Så kan det vara i perioder, men så här illa har det nog inte varit sedan den dagen jag först öppnade min blogg då när det begav sig år tvåtusenfem.
Mitt humör och mitt mående pendlar så jävla snabbt nu och jag är känslig som få. Och jag vet inte ens hur jag ska skriva om det, sådant som förut var självklart för mig att ventilera om känns nu mest... ordlöst.
Har haft en lång period av mestadels depression nu. Mycket påfrestande som hänt. Och just som det skulle till att lossna, när jag trodde att det vände från ena sidan till den andra a la bipolär, så hände något i måndags. Återfall. För många piller (men inte så det var någon fara egentligen, även om morsan kanske tror det, haha!), några skärsår (för mig som gammal rakbladsjunkie så vill jag väl mest kalla det rispor, dock), ambulans och några timmar på akuten. Så kan det gå. Och jag vet inte ens varför det blev så, jag hade inte inte ens så ohanterlig ångest utan allt skedde på impuls. Efter såhär otroligt lång tid på banan, flera (?) år sedan senaste återfallet, så kändes isfläcken jag halkade på som ett stort misslyckande.
Men nu. Ordningen (???) återställd. Inga behov av det där tramset, det blev en påminnelse om att jag inte vill tillbaka till det där kaotiska livet. Jag har kommit längre än så, jag har mognat, växt ifrån. Känslor är tunga och tankar på att slippa finns där ofta, men att jag kunde tippa över gränsen blev en chock för mig själv och för alla omkring.
Igår skulle jag egentligen åkt med dottern till K-staden. Men så var hon sjuk och jag bestämde att vi borde stanna hemma. Så jag tog det lugnt halva dagen och gjorde mest ingenting. Och jag är extremt stresskänslig, om jag ska iväg så behöver jag gärna nån timme på mig att bli klar, förbereda mig och så. Men så plötsligt så återuppstod ungen från de döda och ville promt åka iväg och då tänkte jag självklart åka med (hon ville ha sällskap!), men sade till henne att jag behöver en stund på mig. När jag var duschad frågade hon mig om jag skulle hinna med en buss som gick femtio minuter senare - you kidding me? Jag stod fortfarande naken, jag hade inte packat, jag ville inte stressa! Visst, jag kunde skynda på och det gjorde jag också, jag stressade mer än vad jag egentligen står ut med för att kunna göra henne sällskap. Men just DEN bussen, nej! Däremot nästa hade vi hunnit. Men nä. "Då kan jag likagärna åka med den första bussen eftersom du inte är klar" och jag orkade inte sätta emot, pallade inte diskutera. Anledningen att jag ens övervägde att följa med trots mitt beslut tidigare under dagen om att inte åka, var för att hon skulle få sällskap - mest för att hon inte var hundra kry. Men hon stack. Tack och adjö - jag som till och med var svettig direkt efter duschen bara för att jag skyndat så mycket jag kunde.
Och då rann det av mig. Orken och lusten. Slet av mig kläderna igen, på med pyjamas (tilläggas ska att jag inte heller mådde så jävla bra), ner i soffan och slappade. Åka? Nä. Nu var hon ju redan åken och... nä. Så jag vilade en stund. Kände mig ledsen, faktiskt. Hade gärna kommit iväg, men som sagt så tar stress döden på mig. Efter vilan så gick jag ett par ärenden, bland annat till affären och köpte en massa tröstgodis. Hade ju trots allt en helt ensam kväll framför mig och ville unna mig. Dessvärre så unnar jag mig nästan varje dag och vikten pekar uppåt. Igår sket jag i vilket, men idag mår jag aningen dåligt över att jag tryckte i mig sådär.
Idag mår jag (fysiskt) inte heller bra. Skulle verkligen, och ni anar inte hur mycket verkligen!, behöva städa lägenheten, men jag måste nog vila vila vila. Får se framåt dagen om jag mår bättre och orkar ta itu med skiten då. Vi får se.
Hänger inte riktigt med inne hos er och det känns dumt. Jag brukar hänga med även om jag är dålig på att kommentera. Just nu: 239 olästa inlägg i readern och då läste jag ändå ikapp lite igår.
Soffa, täcke, kudde, te, pyjamas, dokumentärer på teve och inte mycket annat, är det min mesta min tid går åt till nu för tiden. Önskar jag kunde bli hypoman nu. Orkar inte vara såhär... lat.
Så ni då? Mår ni bra?
Mitt humör och mitt mående pendlar så jävla snabbt nu och jag är känslig som få. Och jag vet inte ens hur jag ska skriva om det, sådant som förut var självklart för mig att ventilera om känns nu mest... ordlöst.
Har haft en lång period av mestadels depression nu. Mycket påfrestande som hänt. Och just som det skulle till att lossna, när jag trodde att det vände från ena sidan till den andra a la bipolär, så hände något i måndags. Återfall. För många piller (men inte så det var någon fara egentligen, även om morsan kanske tror det, haha!), några skärsår (för mig som gammal rakbladsjunkie så vill jag väl mest kalla det rispor, dock), ambulans och några timmar på akuten. Så kan det gå. Och jag vet inte ens varför det blev så, jag hade inte inte ens så ohanterlig ångest utan allt skedde på impuls. Efter såhär otroligt lång tid på banan, flera (?) år sedan senaste återfallet, så kändes isfläcken jag halkade på som ett stort misslyckande.
Men nu. Ordningen (???) återställd. Inga behov av det där tramset, det blev en påminnelse om att jag inte vill tillbaka till det där kaotiska livet. Jag har kommit längre än så, jag har mognat, växt ifrån. Känslor är tunga och tankar på att slippa finns där ofta, men att jag kunde tippa över gränsen blev en chock för mig själv och för alla omkring.
Igår skulle jag egentligen åkt med dottern till K-staden. Men så var hon sjuk och jag bestämde att vi borde stanna hemma. Så jag tog det lugnt halva dagen och gjorde mest ingenting. Och jag är extremt stresskänslig, om jag ska iväg så behöver jag gärna nån timme på mig att bli klar, förbereda mig och så. Men så plötsligt så återuppstod ungen från de döda och ville promt åka iväg och då tänkte jag självklart åka med (hon ville ha sällskap!), men sade till henne att jag behöver en stund på mig. När jag var duschad frågade hon mig om jag skulle hinna med en buss som gick femtio minuter senare - you kidding me? Jag stod fortfarande naken, jag hade inte packat, jag ville inte stressa! Visst, jag kunde skynda på och det gjorde jag också, jag stressade mer än vad jag egentligen står ut med för att kunna göra henne sällskap. Men just DEN bussen, nej! Däremot nästa hade vi hunnit. Men nä. "Då kan jag likagärna åka med den första bussen eftersom du inte är klar" och jag orkade inte sätta emot, pallade inte diskutera. Anledningen att jag ens övervägde att följa med trots mitt beslut tidigare under dagen om att inte åka, var för att hon skulle få sällskap - mest för att hon inte var hundra kry. Men hon stack. Tack och adjö - jag som till och med var svettig direkt efter duschen bara för att jag skyndat så mycket jag kunde.
Och då rann det av mig. Orken och lusten. Slet av mig kläderna igen, på med pyjamas (tilläggas ska att jag inte heller mådde så jävla bra), ner i soffan och slappade. Åka? Nä. Nu var hon ju redan åken och... nä. Så jag vilade en stund. Kände mig ledsen, faktiskt. Hade gärna kommit iväg, men som sagt så tar stress döden på mig. Efter vilan så gick jag ett par ärenden, bland annat till affären och köpte en massa tröstgodis. Hade ju trots allt en helt ensam kväll framför mig och ville unna mig. Dessvärre så unnar jag mig nästan varje dag och vikten pekar uppåt. Igår sket jag i vilket, men idag mår jag aningen dåligt över att jag tryckte i mig sådär.
Idag mår jag (fysiskt) inte heller bra. Skulle verkligen, och ni anar inte hur mycket verkligen!, behöva städa lägenheten, men jag måste nog vila vila vila. Får se framåt dagen om jag mår bättre och orkar ta itu med skiten då. Vi får se.
Hänger inte riktigt med inne hos er och det känns dumt. Jag brukar hänga med även om jag är dålig på att kommentera. Just nu: 239 olästa inlägg i readern och då läste jag ändå ikapp lite igår.
Soffa, täcke, kudde, te, pyjamas, dokumentärer på teve och inte mycket annat, är det min mesta min tid går åt till nu för tiden. Önskar jag kunde bli hypoman nu. Orkar inte vara såhär... lat.
Så ni då? Mår ni bra?
fredagen den 10:e februari 2012
hejsan studsan hejsan, svirr och snurr och dingeligung.
Ringde psyk igår angående mina mediciner som jag berättat för er att jag behöver recept på. Min läkare skulle inte komma förrän idag, men jag stod på mig om att ärendet skulle överlämnas till en annan farbror doktor eftersom läget var akut. En tant doktor hade också gått bra.
Så hela dagen igår uppdaterade jag Apotekets "aktuella recept" ideligen. Hade jag fått något?
Ameeh, gissa?
Jag är så jävla sur. Idag måste jag alltså ringa igen, jag tycker inte att det är okej. Och visst, min läkare jobbar idag, men om jag inbillar mig att jag får tag i honom så lever jag i en utopi.
Inatt har jag sovit anusdåligt. Tröttheten klibbar igen mina ögon. Och jag har en del bordegörainnanjagåkerhem (är i K-staden) såsom att duscha packa och lite småplock för att inte lämna Simons lägenhet i för stort kaos. Men jag behöver vila ett tag. Hoppas jag hinner med allt ändå. Simon och Liam ska med hem till mig för att "fira" helgen och älskling skulle kolla om han fick sluta lite tidigare från utbildningen, vilket säkert inte är några problem. Det betyder ju dock att jag har mindre tid på mig. Men hellre att vara trött än att inte vara hemma förrän kl 20 en fredag. Kanske.
Ska lägga mig och glo på min nästnäst bästa vän en stund - teven. Lyckas jag somna en halvtimme så är jag nöjd. Sedan är det bara att trycka in turboknappen, om jag kan hitta den.
Hur mår ni där ute? Vad gör ni? Händer något kul i helgen?
(Förresten, under fliken "Foton" här ovan så har jag lagt till ett par nya bilder. Fler kommer att komma när orken kommer. Kika vetja!)
Så hela dagen igår uppdaterade jag Apotekets "aktuella recept" ideligen. Hade jag fått något?
Ameeh, gissa?
Jag är så jävla sur. Idag måste jag alltså ringa igen, jag tycker inte att det är okej. Och visst, min läkare jobbar idag, men om jag inbillar mig att jag får tag i honom så lever jag i en utopi.
Inatt har jag sovit anusdåligt. Tröttheten klibbar igen mina ögon. Och jag har en del bordegörainnanjagåkerhem (är i K-staden) såsom att duscha packa och lite småplock för att inte lämna Simons lägenhet i för stort kaos. Men jag behöver vila ett tag. Hoppas jag hinner med allt ändå. Simon och Liam ska med hem till mig för att "fira" helgen och älskling skulle kolla om han fick sluta lite tidigare från utbildningen, vilket säkert inte är några problem. Det betyder ju dock att jag har mindre tid på mig. Men hellre att vara trött än att inte vara hemma förrän kl 20 en fredag. Kanske.
Ska lägga mig och glo på min nästnäst bästa vän en stund - teven. Lyckas jag somna en halvtimme så är jag nöjd. Sedan är det bara att trycka in turboknappen, om jag kan hitta den.
Hur mår ni där ute? Vad gör ni? Händer något kul i helgen?
(Förresten, under fliken "Foton" här ovan så har jag lagt till ett par nya bilder. Fler kommer att komma när orken kommer. Kika vetja!)
torsdagen den 9:e februari 2012
svar på kommentar - ang min läkare.
Fick en kommentar på mitt förra inlägg av Anonym, som jag vet vem det är och det vet hon att jag vet. Jag vet också hur hon uttrycker sig och att hon absolut inte menar något illa med det hon skrev (no hard feelings vännen!), men jag är lite känslig just nu och kunde inte låta bli att reagera. Och eftersom även andra läser mina kommentarer och jag misstänker att vännen min inte går tillbaka och läser uppföljningskommentarerna, så svarar jag såhär.
Ja, du har rätt i det nyöppnade Apoteket, jag glömmer bara bort att det finns, det är ju ändå rätt nytt.
Vad du skriver om läkaren kan jag inte låta bli att reagera över. Inte så mycket över vad du tycker om honom (för det har du rätt i att tycka!) utan för att det känns lite som att du snarare - mellan raderna - antyder att jag jagar diagnoser? Så är det säkert inte, som sagt så är jag känslig. Jag förstår trots allt vad du menar... tror jag.
Jag vet ju att du också träffat nämnda läkare och vi är ju två olika individer och kan ha olika syn på hans arbetssätt. Jag måste dock förtydliga att han är den enda som SNABBT ingripit när jag mådde som sämst. Han tog sig an mig då jag misstänkte min ADHD (och även andra misstänkte samma sak) och han jobbade helt fantastiskt snabbt. Dessutom är han specialist just vad gäller neuropsykiatriska diagnoser. Aldrig förut har jag stött på någon som verkligen engagerat sig så som han gjorde och som direkt satte in tester som tydligt visade på min diagnos, och sedan som ett led av detta självklart började medicinera mig. Utan honom så vet jag inte hur allt hade slutat, jag var ett vrak innan jag träffade honom. ADHD var också den enda diagnos han "ville" sätta på mig, men givetvis så har han checkat av om jag är deprimerad, har tvångstankar, panikångest eller liknande - men vad är annars en läkare till för? Han vill att man ska må bra och han är verkligen engagerad i det han gör, det märks tydligt i våra möten att han älskar sitt jobb.
Men som sagt så är han sönderstressad. Inte konstigt med tanke på den arbetssituation som numera råder på vår psykmottagning. Jag har fått lite inside information - hur kan jag inte riktigt berätta här. Däremot är det väldigt dåligt att han är omöjlig att få tag på eller få mediciner av, men jag ser det inte som att det är hans fel egentligen. Då jag mött honom flera gånger så anser jag att han gör allt för sina patienter, det är det jag menar med att han är bra.
Att han bara skulle vilja sätta in mediciner (och diagnoser) är ju helt felaktigt när det gäller mig. Det är tvärtom så att han vill minska och ta bort flertalet av de mediciner jag äter i nuläget. Som läkare så tycker jag ändå att han är duktig på att väga upp för- och nackdelar och noggrann med att kolla så att de olika medicinerna inte interagerar med varandra.
Du har ju redan dina diagnoser och om du tänker efter - var det inte bara så att han ville kolla av så att det inte var något annat som störde som du behövde få hjälp med?
Tänk ändå att vi träffat samma läkare men har så olika syn på honom!? Det tycker jag är väldigt intressant, att man ser det så olika beroende på hur man är som människa och patient! Jag säger absolut inte att du har fel, dina upplevelser är självklart helt rätt från din sida sett. Jag ville bara förtydliga mina.
Mitt påstående "han är en jättebra läkare, men svår att få tag i" stämmer för mig. Och då han är så poppis så är det nog trots allt många som anser att han jobbar bra och effektivt. Just nu är jag ändå arg på honom, eller snarare på satans Carema, då de bara ställer till det för alla.
Har du fått en ny läkare som du trivs med nu?
Kram till dig och till alla andra som läser!
"Privat" apoteket är väl ändå öppet till 19?! på samma gata.
Förstår inte varför den läkaren är så populär så länge man inte jagar diagnoser! Där behövde jag inte ens öppna munnen om någon diagnos, där skulle han ge ville han sätta 1-3 diagnoser på mig och sätta in olika mediciner. Aldrg träffat mig innan och var inte påläst på mig!
Fick en smärra chock efter besökt honom. Där behövdes de inte ens
Men hoppas att han kan höra av sig till dig o skriva ut de du behöver
Ja, du har rätt i det nyöppnade Apoteket, jag glömmer bara bort att det finns, det är ju ändå rätt nytt.
Vad du skriver om läkaren kan jag inte låta bli att reagera över. Inte så mycket över vad du tycker om honom (för det har du rätt i att tycka!) utan för att det känns lite som att du snarare - mellan raderna - antyder att jag jagar diagnoser? Så är det säkert inte, som sagt så är jag känslig. Jag förstår trots allt vad du menar... tror jag.
Jag vet ju att du också träffat nämnda läkare och vi är ju två olika individer och kan ha olika syn på hans arbetssätt. Jag måste dock förtydliga att han är den enda som SNABBT ingripit när jag mådde som sämst. Han tog sig an mig då jag misstänkte min ADHD (och även andra misstänkte samma sak) och han jobbade helt fantastiskt snabbt. Dessutom är han specialist just vad gäller neuropsykiatriska diagnoser. Aldrig förut har jag stött på någon som verkligen engagerat sig så som han gjorde och som direkt satte in tester som tydligt visade på min diagnos, och sedan som ett led av detta självklart började medicinera mig. Utan honom så vet jag inte hur allt hade slutat, jag var ett vrak innan jag träffade honom. ADHD var också den enda diagnos han "ville" sätta på mig, men givetvis så har han checkat av om jag är deprimerad, har tvångstankar, panikångest eller liknande - men vad är annars en läkare till för? Han vill att man ska må bra och han är verkligen engagerad i det han gör, det märks tydligt i våra möten att han älskar sitt jobb.
Men som sagt så är han sönderstressad. Inte konstigt med tanke på den arbetssituation som numera råder på vår psykmottagning. Jag har fått lite inside information - hur kan jag inte riktigt berätta här. Däremot är det väldigt dåligt att han är omöjlig att få tag på eller få mediciner av, men jag ser det inte som att det är hans fel egentligen. Då jag mött honom flera gånger så anser jag att han gör allt för sina patienter, det är det jag menar med att han är bra.
Att han bara skulle vilja sätta in mediciner (och diagnoser) är ju helt felaktigt när det gäller mig. Det är tvärtom så att han vill minska och ta bort flertalet av de mediciner jag äter i nuläget. Som läkare så tycker jag ändå att han är duktig på att väga upp för- och nackdelar och noggrann med att kolla så att de olika medicinerna inte interagerar med varandra.
Du har ju redan dina diagnoser och om du tänker efter - var det inte bara så att han ville kolla av så att det inte var något annat som störde som du behövde få hjälp med?
Tänk ändå att vi träffat samma läkare men har så olika syn på honom!? Det tycker jag är väldigt intressant, att man ser det så olika beroende på hur man är som människa och patient! Jag säger absolut inte att du har fel, dina upplevelser är självklart helt rätt från din sida sett. Jag ville bara förtydliga mina.
Mitt påstående "han är en jättebra läkare, men svår att få tag i" stämmer för mig. Och då han är så poppis så är det nog trots allt många som anser att han jobbar bra och effektivt. Just nu är jag ändå arg på honom, eller snarare på satans Carema, då de bara ställer till det för alla.
Har du fått en ny läkare som du trivs med nu?
Kram till dig och till alla andra som läser!
onsdagen den 8:e februari 2012
irro.
Känns som att idag är en sådan dag då jag kommer att bombhota - jag menar spamma - bloggen (men det är ju nästan samma sak). Det har varit väldigt fattigt med uppdateringar på sistone, så det är kanske i och för sig på tiden.
Jag är arg. Arg på min läkare. Han är jättebra på många sätt och vis, men omöjlig att nå och därav svår att få råd/recept/sjukskrivning av. Sist fick jag bänka mig utanför hans kontor och haffa honom i farten mellan två patienter. Idag var det dags att göra så igen, men då var han inte där - givetjävlavis. Så inga råd, inga nya recept (akut) och ingen jävla sjukskrivning. Visst är han för övrigt en underbar läkare, men just därför är han också väldigt populär, överbelastad och stressad, har jag fått veta. Men ändå - ursäktar det honom? Är det liksom okej att patienter ska behöva jaga honom, fånga honom i flykten bokstavligt talat, bara för att få det de måste ha? Ska det inte räcka att sjuksköterskor lämnar PM efter PM efter PM? BAJS!
En fundering. Varför i helvete öppnar macken 07, mataffären 08, men Apoteket inte förrän 09? Likadant med stängning - mataffären har öppet till 21 här, men Apoteket bara till 18? På lördagar har Systembolaget (!) öppet till 13, men Apoteket bara till 12 - är det inte viktigare med mediciner? 09 en vardag är väl egentligen okej. Jag menar, Vårdcentralen öppnar ju inte förrän 08 ändå. Jallafalle, undra kan man ju. Logik?
Min dator är också jädrans irriterande. Hakar och hackar och jadajada. Behövs väl uppdateras, startas om och så vidare. Bara att göra det, antar jag. C U.
Jag är arg. Arg på min läkare. Han är jättebra på många sätt och vis, men omöjlig att nå och därav svår att få råd/recept/sjukskrivning av. Sist fick jag bänka mig utanför hans kontor och haffa honom i farten mellan två patienter. Idag var det dags att göra så igen, men då var han inte där - givetjävlavis. Så inga råd, inga nya recept (akut) och ingen jävla sjukskrivning. Visst är han för övrigt en underbar läkare, men just därför är han också väldigt populär, överbelastad och stressad, har jag fått veta. Men ändå - ursäktar det honom? Är det liksom okej att patienter ska behöva jaga honom, fånga honom i flykten bokstavligt talat, bara för att få det de måste ha? Ska det inte räcka att sjuksköterskor lämnar PM efter PM efter PM? BAJS!
En fundering. Varför i helvete öppnar macken 07, mataffären 08, men Apoteket inte förrän 09? Likadant med stängning - mataffären har öppet till 21 här, men Apoteket bara till 18? På lördagar har Systembolaget (!) öppet till 13, men Apoteket bara till 12 - är det inte viktigare med mediciner? 09 en vardag är väl egentligen okej. Jag menar, Vårdcentralen öppnar ju inte förrän 08 ändå. Jallafalle, undra kan man ju. Logik?
Min dator är också jädrans irriterande. Hakar och hackar och jadajada. Behövs väl uppdateras, startas om och så vidare. Bara att göra det, antar jag. C U.
onsdagen den 1:e februari 2012
ryck upp mig.
Är så jävla trött på människor! Att småglyttar som ännu inte kan så mycket som livet, typ sextonåringar eller så, kläcker ur sig:
"Vissa har det bra" (för att man lägger ner huvudet en stund på sängen efter en dålig natt när nämnda människa ska till skolan)
eller:
"Du ska inte klaga, vi kan byta" (när man säger att man inte har koll på veckodagarna för att man bara går hemma)
DET kan jag ta!
Men när vuxna människor håller på sådär då blir jag lack!
JA, jag byter GÄRNA med dig! Jag mår gärna bra, jag slipper gärna vara sjuk, jag har gärna ett jobb och ett fungerande socialt liv samt stålar så jag klarar mig och lite till! Jag åker gärna på din jävla semester och jag är gärna trött på kvällarna av förklarliga anledningar!
Mitt liv kanske kan ses som "lätt" för många andra - jag gör ju INGENTING om dagarna, jag kan bara ligga och "lata" mig medan ALLA ANDRA sliter häcken av sig!
Hur kan man tro att detta liv är självvalt? Var det detta jag drömde om? Är sjukdom mitt favoritjobb? Trivs jag som bäst med livet när jag inget liv har?
Den som aldrig varit svårt sjuk eller haft andra problem, kanske kan ha svårt att till fullo förstå. Men om man hyser minsta lilla empati och VILJA ATT FÖRSTÅ så inser man snart att det här livet är som att jobba minst fem olika heltidsjobb per dag - omöjligt att få ihop och extremt stressande.
Är jag lat? Ja precis som andra människor så är jag det ibland. Men annars är jag SJUK! Tycker inte om att "skylla" min situation på sjukdom, men det är trots allt ett faktum att jag sitter där jag gör för att jag inte fungerar. Och mitt psykiska tillstånd kan vara precis lika illa - och livshotande - som vilken fysisk sjukdom som helst.
Och fy för att jag säger det jag aldrig trodde jag skulle kunna säga: Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället. DÅ hade folk förstått, DÅ hade jag inte varit lat eller "haft det bra", DÅ hade jag kämpat och varit stark som tagit mig igenom dagarna.
Jag är rasande över den här attityden mot oss och det gör mig dömande mot människor, jag som annars så tolerant och fördomsfri som möjligt. Och jag hatar att döma för det gör mig själv illa och jag tvivlar på mänskligheten... så vill jag inte känna. Precis lika lite som jag vill ha
DETTA SUGIGA JÄVLA LIV SOM INNEBÄR EN SATANS KAMP VARJE DAG OCH SOM GÖR MIG UTMATTAD, FATTIG, ISOLERAD, RÄDD - jävligt rädd -, SOCIALT INKOMPETENT och FAN VET ALLT och ni som dömer mig och mina medsystrar och medbröder KAN BARA FARA ÅT HELVETE!
Hur orkar ni?
Hur fan orkar jag?
Kunde jag så skulle jag vara som du. Men aldrig i hela livet att jag skulle kunna se ner på de svaga.
"Vissa har det bra" (för att man lägger ner huvudet en stund på sängen efter en dålig natt när nämnda människa ska till skolan)
eller:
"Du ska inte klaga, vi kan byta" (när man säger att man inte har koll på veckodagarna för att man bara går hemma)
DET kan jag ta!
Men när vuxna människor håller på sådär då blir jag lack!
JA, jag byter GÄRNA med dig! Jag mår gärna bra, jag slipper gärna vara sjuk, jag har gärna ett jobb och ett fungerande socialt liv samt stålar så jag klarar mig och lite till! Jag åker gärna på din jävla semester och jag är gärna trött på kvällarna av förklarliga anledningar!
Mitt liv kanske kan ses som "lätt" för många andra - jag gör ju INGENTING om dagarna, jag kan bara ligga och "lata" mig medan ALLA ANDRA sliter häcken av sig!
Hur kan man tro att detta liv är självvalt? Var det detta jag drömde om? Är sjukdom mitt favoritjobb? Trivs jag som bäst med livet när jag inget liv har?
Den som aldrig varit svårt sjuk eller haft andra problem, kanske kan ha svårt att till fullo förstå. Men om man hyser minsta lilla empati och VILJA ATT FÖRSTÅ så inser man snart att det här livet är som att jobba minst fem olika heltidsjobb per dag - omöjligt att få ihop och extremt stressande.
Är jag lat? Ja precis som andra människor så är jag det ibland. Men annars är jag SJUK! Tycker inte om att "skylla" min situation på sjukdom, men det är trots allt ett faktum att jag sitter där jag gör för att jag inte fungerar. Och mitt psykiska tillstånd kan vara precis lika illa - och livshotande - som vilken fysisk sjukdom som helst.
Och fy för att jag säger det jag aldrig trodde jag skulle kunna säga: Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället. DÅ hade folk förstått, DÅ hade jag inte varit lat eller "haft det bra", DÅ hade jag kämpat och varit stark som tagit mig igenom dagarna.
Jag är rasande över den här attityden mot oss och det gör mig dömande mot människor, jag som annars så tolerant och fördomsfri som möjligt. Och jag hatar att döma för det gör mig själv illa och jag tvivlar på mänskligheten... så vill jag inte känna. Precis lika lite som jag vill ha
DETTA SUGIGA JÄVLA LIV SOM INNEBÄR EN SATANS KAMP VARJE DAG OCH SOM GÖR MIG UTMATTAD, FATTIG, ISOLERAD, RÄDD - jävligt rädd -, SOCIALT INKOMPETENT och FAN VET ALLT och ni som dömer mig och mina medsystrar och medbröder KAN BARA FARA ÅT HELVETE!
Hur orkar ni?
Hur fan orkar jag?
Kunde jag så skulle jag vara som du. Men aldrig i hela livet att jag skulle kunna se ner på de svaga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)