bortom horisonten

ryck upp mig.

2012-02-01T08:19:00.003+01:00

Är så jävla trött på människor! Att småglyttar som ännu inte kan så mycket som livet, typ sextonåringar eller så, kläcker ur sig:

"Vissa har det bra" (för att man lägger ner huvudet en stund på sängen efter en dålig natt när nämnda människa ska till skolan)

eller:

"Du ska inte klaga, vi kan byta" (när man säger att man inte har koll på veckodagarna för att man bara går hemma)

DET kan jag ta!

Men när vuxna människor håller på sådär då blir jag lack!

JA, jag byter GÄRNA med dig! Jag mår gärna bra, jag slipper gärna vara sjuk, jag har gärna ett jobb och ett fungerande socialt liv samt stålar så jag klarar mig och lite till! Jag åker gärna på din jävla semester och jag är gärna trött på kvällarna av förklarliga anledningar!

Mitt liv kanske kan ses som "lätt" för många andra - jag gör ju INGENTING om dagarna, jag kan bara ligga och "lata" mig medan ALLA ANDRA sliter häcken av sig!

Hur kan man tro att detta liv är självvalt? Var det detta jag drömde om? Är sjukdom mitt favoritjobb? Trivs jag som bäst med livet när jag inget liv har?

Den som aldrig varit svårt sjuk eller haft andra problem, kanske kan ha svårt att till fullo förstå. Men om man hyser minsta lilla empati och VILJA ATT FÖRSTÅ så inser man snart att det här livet är som att jobba minst fem olika heltidsjobb per dag - omöjligt att få ihop och extremt stressande.

Är jag lat? Ja precis som andra människor så är jag det ibland. Men annars är jag SJUK! Tycker inte om att "skylla" min situation på sjukdom, men det är trots allt ett faktum att jag sitter där jag gör för att jag inte fungerar. Och mitt psykiska tillstånd kan vara precis lika illa - och livshotande - som vilken fysisk sjukdom som helst.

Och fy för att jag säger det jag aldrig trodde jag skulle kunna säga: Ibland önskar jag att jag var fysiskt sjuk istället. DÅ hade folk förstått, DÅ hade jag inte varit lat eller "haft det bra", DÅ hade jag kämpat och varit stark som tagit mig igenom dagarna.

Jag är rasande över den här attityden mot oss och det gör mig dömande mot människor, jag som annars så tolerant och fördomsfri som möjligt. Och jag hatar att döma för det gör mig själv illa och jag tvivlar på mänskligheten... så vill jag inte känna. Precis lika lite som jag vill ha

DETTA SUGIGA JÄVLA LIV SOM INNEBÄR EN SATANS KAMP VARJE DAG OCH SOM GÖR MIG UTMATTAD, FATTIG, ISOLERAD, RÄDD - jävligt rädd -, SOCIALT INKOMPETENT och FAN VET ALLT och ni som dömer mig och mina medsystrar och medbröder KAN BARA FARA ÅT HELVETE!

Hur orkar ni?

Hur fan orkar jag?

Kunde jag så skulle jag vara som du. Men aldrig i hela livet att jag skulle kunna se ner på de svaga.

svar på tal.

2012-01-29T12:03:00.000+01:00

Hittade en lista inne hos Linn. Brukar inte syssla med listor och sådär, men eftersom jag är kass på att uppdatera bloggen just nu, så är det ju ändå ett bra sätt att komma ur bloggkoman. Eller?

Nämn något som gjorde dig glad igår: Ett superhemligt besked som jag fick. Glädjerus!

Vad gjorde du kl 08 i morse? Drack te och satt vid datorn tror jag. Minnet är förjävla bra men förjävla kort, eller nåt sånt.

Vad gjorde du för 15 min sedan? Spelade Yatzy med älskling.

Det sista du sa högt? "Aha, delfinen!", tror jag. (När Liam precis hoppat i badkaret och ville ha "djuret jag alltid leker med när jag badar" och jag först inte fattade vad han menade, men fick snilleblixten.)

Det senaste någon sa till dig: "Djuret jag alltid leker med när jag badar."

Vad har du druckit idag? Tre liter te och en fjärdedels glas saft. Äcklig saft pga felköp.

Vad var det senaste du åt? Två skivor vitt bröd med smör och skinka.

Vad var det senaste du köpte? Fel saft.

Vad är det för färg på din ytterdörr? Brun.

Vad är det för väder hos dig nu? Väldigt vintrigt.

Godaste glassmaken? Gillar inte glass. Längre. Men om någon tvingar mig så får det nog bli vanilj.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Älskling blev visst kär i mig vid första ögonkastet. Jag vet inte om han ljuger.

Sover du tungt? Nej, det kan jag inte påstå.

Drömmer du mardrömmar? Ibland. Om flygplan som störtar eller hundar som attackerar. Eller något annat.

Trivs du med ditt jobb? Jag har inget annat jobb än att försöka orka leva och det är väl lagom trivsamt.

Favoritklädsel? Har ett par favvo-jeans. Annars mjukis.

Favoritlåt just nu? Just nu, varken i denna sekund eller för övrigt, så lyssnar jag knappt på musik, vilket är väldigt konstigt för att jag. Svar: Ingen speciell.

Vad ser du om du tittar till höger? Diskbänk, kakel, blomma, köksskåp, sockerskål.

Vad gör dig glad just nu? När jag tänker på det superhemliga beskedet jag fick igår. Och att ingen jag känner ligger döende. Samt att älskling hjälper mig tvätta.

Vad ska du göra härnäst? Duscha.

Höger el vänsterhänt? Höger.

Humör just nu? Ganska uppåt men seg due to trötthet.

Favoritgodis? MM-kulor (heter de så?).

Kläder just nu? Pyjamasbyxor, t-shirt (jaja, jag vet att klockan är lunch, men det är ju söndag!).

Sommarplaner? Vad betyder det?

Hur många kuddar sover du med? 2.

Morgon- eller nattmänniska? Det pendlar.

Vad är viktigast för dig? Mina barn.

Är du kittlig? Om jag är tillräckligt avslappnad och trygg, så nej, inte särskilt.

Snarkar du? Nej. Ingen som klagar i alla fall. Smackar kanske mest.

Stjärntecken? Jungfru eller Lejon, beroende på vem man lyssnar på. Ligger mitt emellan.

Äckligaste insekten? Är livrädd för getingar, men vet inte om det är äckligaste. Är mjölbagge en insekt?

Stökigt el välstädat? Vill ha välstädat men har blivit väldigt lat på sistone.

Vad längtar du mest efter just nu? God saft.

asså igår

2012-01-29T08:29:00.002+01:00

fick jag världens gladaste besked från en av världens underbaraste personer, att jag tappade hakan bokstavligt talat. Chock I tell you. När hakan återigen satt på plats så började jag ändå att tro att jag drömde. Och när jag fattade att jag inte drömde, så trodde jag att personen ifråga bara hittade på. Men när beskedet upprepades ett par gånger så insåg jag att det var sant. Det var sant! Åååhååå.

Och nu är det bara att hoppas att allt går bra. Fan vad jag hoppas. En av världens underbaraste personer förtjänar det verkligen.

Riktigt ännu kan jag inte berätta det öppet. Fast jag helst av allt bara vill skrika. Men justja, det gjorde jag ju när jag fick veta. Ett riktigt jävla skrik rätt ut i luften.

Det här förväntade jag mig liksom inte.

Chock.

dags att fylla på dosetten.

2012-01-22T14:26:00.001+01:00

Tycker mig ana ett mönster...

Har tagit vitaminerna en dag av sju. Och nästan varje vecka ser likadan ut. Med tanke på att jag gjort en gastric bypass samt att jag äter förjävla dåligt/fel, så borde jag skärpa mig.

Har kanske ingen rätt att klaga över att jag är trött. Men det är ju så mycket piller dagligen ändå...

Hujedamej.

Käkar ni vitaminer eller tillskott av något slag? Och märker ni skillnad? Please let me know, intressant!

fucking förlamad.

2012-01-22T12:48:00.000+01:00

Inte fysiskt förlamad, men det hade varit en bättre ursäkt för mig. Nej alltså, rent psykiskt så har jag hamnat i en period med mycket depression och ångest. Vissa dagar är lättare än andra, men överlag så mår jag inget vidare. Jag orkar ingenting, fast det finns så mycket jag borde.

Jag är, tro det eller ej!, inte en lat människa egentligen. Och jag känner inte riktigt till den här sidan av mig själv, även om jag som mest deprimerad självklart inte orkar som vanligt och inte bryr mig som vanligt. Men all ångest - åh, jag vet inte alls hur jag ska förklara - eller ilska eller ledsenhet (som jag försökt trycka undan) har på något sätt ofta fungerat som en drivkraft tidigare.

När jag blivit arg så har jag kunnat sätta igång med storstädning (som sällan blivit klar), smällt igen dörren och stuckit ut på promenad, eller liknande saker. Samma när jag varit ledsen då det ofta yttrat sig som ilska. Och samma med ångest egentligen, den ändrar form när den inte längre går att hantera och har då blivit ilska. Under panikångestattacker så har jag tappat allt i mig och utanför mig - sett svart - det har sett ut som om jag är arg har jag fått veta - och under många år så skadade jag mig själv under de tillstånden.

Låt oss bortse från väldigt djupa depressioner eller väldigt höga hypomanier (man är inte riktig sig själv i något av tillstånden, undrar om jag någonsin är det egentligen?); jag är inte lat. Jag gillar inte när saker står still. Jag vill inte vara still. Jag är rastlös. Jag kan ha många järn i elden och aldrig avsluta dem, men jag är igång. På gång. På väg.

Jag avskyr till exempel att ha stökigt och smutsigt hemma. Jag är inte pedant, men det ska se okej ut och man ska kunna andas utan att få dammråttor i näsan. När jag är mig själv så kan jag inte bara sitta och titta på stöket, för det gör mig illa till mods och ofta lite arg. Då tar jag itu med skiten och irritationen driver mig. Jag blir nämligen lätt irriterad över just det här. Att varken sambo (har ingen just nu, så ingen att skylla på, gah!) eller barn kan SE att det behövs diskas, eller att dammsugaren behöver dras fram. Nä, istället ligger den lotten på mig. Skulle sedan någon hjälpa till så blir jag lätt irriterad ändå, för jag märker att denna hjälpsamma person inte gör som JAG hade gjort, och inte är i närheten av så NOGGRANN som jag är. Helt orimligt, det vet jag ju!

Jag har bättrat mig mycket. Släppt taget. Jag kan välja bort städningen för att istället umgås. En stor del av familjen träffar jag till exempel bara på helgerna så numera har jag till exempel "förbjudit" mig själv att använda den dyrbara tiden till att städa. Diska, visst, men inte den där maniska städningen som jag hade förr, eller att jag lite grann kunde "utnyttja" att få hjälp med skiten när jag inte var ensam om den. Bestämde att så ska det inte vara. Jag städar under veckan istället (hmm, yeah?).

Nu har jag gjort en massa avstickare här och har nästan glömt vad jag skulle skriva. Det blev mycket fokus på städning, men det är bara exempel som ni förstår.

Jag skulle ju skriva om den här satans förlamande ångesten som slagit ner i mig. Jag orkar ingenting. Eller alltså, det värsta är att jag kan sitta rastlös i soffan och VILJA GÖRA NÅGOT (vadsomhelst jatack, typ), men istället sitter jag bara där och tänker "borde borde borde" och det får mig att känna mig värdelös. Jag vet ju att en dusch skulle både behövas och vara skönt, att jag skulle må bättre av att börja promenera igen, att jag behöver ha hem mat till skåpen, att jag hade trivts bättre här hemma om det varit renare. Men det händer ingenting! Jag FÅR det inte ens att hända! Jag fastnar i tankarna "borde borde borde" och det driver mig till vansinne. Och som jag sagt tidigare här; jag är ingen människa som bara slöar och gör ingenting - framför allt kan jag inte anse mig vara lat.

Men i en period nu så klassar jag mig verkligen som LAT. Ja, jag har väldigt mycket ångest och ja, jag behöver vila mycket, men nu går det för långt.

Kommer ju inte ens utanför dörren de flesta dagar! Och kudde och täcke finns i soffan så att jag bara kan ligga där och tycka synd om mig själv! Det låter kanske lite värre än vad det är... jag gör ju saker jag verkligen MÅSTE, men minsta lilla är ett berg att bestiga.

Idag måste jag verkligen ta mig till affären, jag måste handla. Bara tanken på det ger mig ångest och hjärtklappning. Jag känner mig inte trygg på den här orten, min sociala fobi som förut mest märkts när jag behövt prata med någon eller blir studerad eller så, har nu utvecklats till ren och skär social SKRÄCK. Jag vågar knappt gå ut. Alla här känner alla, typ, och jag känner mig uttittad, skrattad åt och snackad skit om. Det har ju hänt en del skit här och jag har bott här nu i 12 år, och även 3 år tidigare (flyttade tillbaka, hur dum får man bli!?), så de flesta känner till mig. Och allt som hänt... usch, jag ryser av obehag. I alla fall: Bara att gå och handla tar alltså emot. Jag kommer knappt iväg. Kommer inte ens ut på små promenader. Jag måste träna på detta! Jag kan inte isolera mig!

Om jag måste till affären, så måste jag först duscha för jag har svettats jättemycket. Och plötsligt blev allting ett så mycket större projekt och jag skjuter det framför mig. "Sen". Och då växer också "borde". Och känslan av att vara "lat" och "misslyckad". Och så blir det ångest. Sen börjar det om.

Den här förlamningen måste brytas på något sätt. Och jag vet ju någonstans inom mig att jag inte ska tänka så mycket - jag ska bara GÖRA, direkt! Inte sitta och vela, utan bara hoppa på uppgifterna och sedan känna mig bra för att jag faktiskt gjort något.

Känner mig så ensam också. Den här helgen har varit hemsk. Men jag ska inte svamla runt mer, fasiken vad jag flummar, vet inte ens om någon hängt med eller om jag har skrivit vad jag tänkte.

Måste duscha. Ska bara se klart på teveprogrammet...

katastroftankar.

2012-01-20T20:51:00.001+01:00

Jag har alltid katastroftankar, av olika slag och olika svårhetsgrad. Det här har korsat tankar, hjärta och själ idag:

På bussen: Aaaah, tänk om busschauffören somnar? Hur ska detta sluta? Jag kommer dö! *känner paniken*

På trottoaren: Fuck vad halt det är! Kommer ramla och bryta lårbenshalsen! *känner hur det knäcker*

Hemma i soffan: Är jag inte lite tjock i halsen? Allergisk reaktion? Kommer jag täppas igen totalt och inte längre kunna andas? Dö i min ensamhet? *rädd (vilket förstås gör det hela värre)*

Det här låter kanske fånigt. Men detta har framkallat ren dödsångest hos mig, bara idag. Jag ser hela händelseförloppen framför mig och tidningsrubriker och ambulanser och begravning och allt. Fånigt, kanske. Tyck det! Men jag vet att vi är många som lider av de här katastroftankar. Vill ni berätta om era?

smärtperiod.

2012-01-16T11:44:00.000+01:00

Vaknar varje morgon av ontontont i hela kroppen, särskilt i nacke och axlar vilket också gör att jag får extrem huvudvärk. Panodil hjälper föga och Ipren får jag inte ta. Jag har Tramadol jag skulle kunna ta, men efter alla krampanfall i direkt anslutning till intag av denna förrädiska medicin så har jag blivit helt livrädd för den. Jag, som då aldrig varit rädd för piller utan gärna knaprat i mig mängder i syfte att bli påverkad, har äntligen satt stopp för sådant som faktiskt gör mig sämre. Jag har alltid förnekat, förringat, och totalt struntat i snedtrippar och skit, för även om jag mår dåligt en gång - så kanske jag inte gör det nästa!? En enda positiv upplevelse av en drog/medicin och jag har inte gett mig förrän jag fått känna av den där känslan igen. En känsla som dock sällan återkommer - på gott och ont. För att återgå till ämnet så utesluter jag helst Tramadolen så långt det är möjligt. Även om den hjälper mot min smärta så mår jag för övrigt skitdåligt av den nu för tiden.

Helgen har passerat och den har inneburit en massa mys, men också mensvärk och migrän. Vi har äntligen gjort slag i saken och sett Matrix 1, 2 och 3. Ettan och tvåan blev en repris och även om jag kände igen vissa scener i trean, så är jag osäker på om jag sett den. I vilket fall som helst så kom jag inte ihåg den. Känner mig smått dum i huvudet, har svårt att förstå mig på den där filmen, tycker den är svårgreppad liksom. Så jag lyckades nog förstöra en del av vårt mys med att fråga, fråga och fråga Simon om det jag inte fattade. Men för en gångs skull så ville jag verkligen förstå den där filmen och jag är tacksam över att Simon förklarade samma sak om och om igen tills jag hängde med någorlunda. Synd om honom kanske och jag kände mig som en idiot! Är det fler än jag som har svårt för den filmen? Känns inte så, jag är väl bara trög.

Idag ska jag åka till K-staden. Imorgon förmiddag så ska vi nämligen till BUP med Liam. ADHD-utredning pågår för den som undrar. Jag vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss av utredningen och sedan resultatet, men vi vill att grabben ska få må bra och slippa samma helvete som både jag och Simon gått igenom hela livet. Lika bra att ta itu med det innan allt går åt helvete. Så trots värk och ångest, så måste jag hoppa på buss och tåg för att ta mig dit. Det tar två långa timmar och det är ingen dans på rosor när man knappt kan hålla huvudet uppe.

Tja, det var en liten uppdatering. Har inte så mycket att skriva om så det blev mest blaj.

Hur mår ni där ute? Haft en fin helg?

bergen bestigna.

2012-01-11T11:24:00.000+01:00

Berättade ju i förra inlägget om mina två uppgifter idag, som förut kändes så fruktansvärt jobbiga. Men nu har jag utfört dem!

Pratat med socialen: Daniella kommer att få behålla sina pengar själv. Hon får tjäna drygt 6000 kronor/månad utan att det påverkar mitt bidrag. PUH! Behöver jag säga att hon är överlycklig nu? Så mycket kommer hon ju ändå inte tjäna, men lönen för mödan får hon behålla. Till helt egna syften! (Nu hoppas jag att Försäkringskassan har samma syn på det... Hmm, nu blev jag lite orolig när jag tänkte på det...)

Bänkade mig utanför läkarens rum: BINGO, jag fick tag i honom! Han kommer att skriva ut recept ikväll så jag kan hämta medicin imorgon. Dessutom verkade han fundera på antidepressiva (har testat flertalet men alltid blivit sämre, vilket jag berättade) på grund av min sociala fobi, min panikångest och mina tvångstankar. Jag vet inte, kanske det skulle kunna hjälpa om jag vågar försöka igen? Vet inte...

Sedan nämnde han sysselsättning, hjälp! Jag vill verkligen komma igång och ha något att göra, men behöver bli aningen stabilare först. Men han tyckte att jag kunde börja planera för att kanske komma igång till hösten, med att t ex plugga. Åh, vad underbart det vore! Måste bara våga kasta mig ut i det okända, just idag känns det omöjligt, men kanske då när medicinen verkligen hjälpt mig på rätt köl? Självklart ville han också att jag skulle komma ut lite, träffa folk och framför allt äta rätt och träna/motionera.

Doseringen av ADHD-medicinen ville han avvakta med och han ville gärna att jag skulle gå av benson. Vilket jag nästan gjort redan, tar ytterst sällan de jag är ordinerad, förutom insomningstabletten som jag "måste" ha varje kväll. Ska försöka lära mig att sova utan den. Lyrican tyckte han inte var några problem. Om den hjälper mig så tycker han absolut att jag ska fortsätta! Jag har åtminstone halverat doseringen än så länge, men med hans klartecken och rekommendation så fortsätter jag så ett tag till.

Det var väl det hela. *ANDAS UT*

Nu ska jag väl se till att få i ordning i lägenheten lite grann. Ska också försöka mig på att motionera idag, det var längesedan. Har låtit orosmolnen slå ner mig lite så har liksom inte orkat. Men nu känns allt så mycket bättre.

så ja såå jaa, lugn och fin nu.

2012-01-11T08:31:00.000+01:00

Har sovit dåligt de typ två senaste timmarna av den här natten. (Får komma ihåg att jämföra för mig själv att jag för ett tag sedan sov kanske max två timmar per natt, så det här är egentligen rena lyxen.)

Vaknade med ofantlig värk i hela kroppen och med ett humör som Tor måste ha levererat. Jag är så makalöst irriterad så jag minns inte när senast jag kände såhär. Jag vill bara slå sparka banka döda, det kryper i kroppen och jag blir smått galen.

Nu har jag fixat te. Och svalt mediciner. Så hoppas jag på snar bot.

Vet inte om irritationen kan komma ifrån mitt besök hos samtalskontakten igår, även om jag helst inte vill erkänna det. Han är en sådan där överpositiv jäkel och det är väl bra att någon inte drar ner en liksom. Men samtidigt så kan även det bli för mycket. Och sedan snackar han mest om sig själv, faktiskt. Hur positiv han är och hur viktigt det är. Börja varje morgon med "tjolahopp tjolahej, se sig i spegeln, säga 'hörrdu, du är en reko typ, inte perfekt men du duger. Nu gör vi något bra av den här dagen för allt är så jävla bra' "och höra hur det knastrar av liv i venerna. Det kanske fungerar, vad vet jag. Försöker snacka lite ångest med honom men får höra att det där lider vi alla av då och då och det är bara att ge fingret åt de där känslorna, ruska av sig och rycka upp sig. Sluta med mina mediciner borde jag göra, eller i alla fall Lyrica, benso och sömnmedicin och det vill jag också. Men Lyrica är helt vidrigt att sluta med och jag berättade att jag knappt orkade med det på grund av allt det fysiska det ställer till, rent psykiskt är jag bara glad om jag blir av med skiten. Då pekade han på huvudet och säger att det är där allt sitter och att det bara är att fatta ett beslut. Ungefär så. Helt seriöst. Ibland lyckas han inspirera mig, men det händer också (som igår) att det får mig att känna mig smått osedd eller oförstådd, missuppfattad.

Tänkte inte så mycket på det där igår, jag försöker att suga åt mig hans positiva energi; han har följt mig i så otroligt många år och jag tycker ju om honom. Men det finns ändå där, den där känslan av att han kanske inte förstår. Han har levt i typ femtio bast och sett både det ena och det andra och jag vet ju att han haft sina jävla demoner att tampas med. Och mest har han jobbat med missbrukare. Trodde han skulle kunna bemöta mig på ett mer förstående sätt. Det lättsamma är säkert bra att höra, men jag är där av anledningar jag vill prata om, och jag vill inte att dessa viftas bort varje gång. Borde ta upp det med honom om jag vågar.

Och värsta av allt var nog att han trott att jag kommit dit påverkad, "kanske rökt en feting?", förra gången jag var där. Say what? Han trodde på mig när jag nekade till detta, men jag trodde inte ens att han skulle komma på tanken. Jag har ju varit nykter där varje gång och han som jobbat så mycket med den problematiken borde kunna se skillnad. Han har dessutom varit med mig under svåra missbruksperioder. Well, well.

En annan irritationsfaktor är att jag i ett par tre veckors tid jagat min läkare. Eller min fd sköterska har jagat honom, lämnat meddelande efter meddelande om att han ska ringa mig. Han har fortfarande inte ringt. Tydligen så är han oerhört stressad och virrig, men det är ingen ursäkt hur länge som helst. Jag måste måste måste få tag i snubben. Idag är han på mottagningen på min ort, så jag ska bänka mig där nere tills jag kan få ett par minuter av honom. Måste få rätt på mina mediciner och få nya utskrivna.

Så jag har väl anledningar att känna mig smått irriterad, men det borde ju ha kommit igår, det borde inte ha följt med mig till drömmar och sedan till nästföljande dag, jag vill inte vakna såhär. Och det är längesedan som sagt, vaknar för det mesta på gott humör numer. Jag blir förstås irriterad över att jag är irriterad med. Blir förvånad över vilken kraft det finns i de där känslorna och känner hur det suger kraft ur mig. Skärpning!

Bara genom att skriva det här så har jag kanaliserat lite av det där negativa, mörka, svarta. Varför skulle jag lägga ner bloggen om den kan hjälpa mig såhär? Nä. Jag kanske inte uppdaterar lika ofta, men det är bra att ha någonstans att skriva av sig.

Nu tror jag dessutom att medicinerna börjar hjälpa. Och det känns som om Panodilen tar det värsta av min jävla fibromyalgivärk (som kan förvärras av det psykiska). Nu känns det bara som om jag har två höga berg att bestiga idag:

- få tag i min soc-kärring (ska prata med henne ang att Daniella kommer börja få lön* - hon har fått ett jobb!)
- få tag i min läkare

Känns lite jobbigt, men måste göras.

*Apropå Daniella och hennes jobb (som simlärare). När hon var på god väg att få sommarjobb i somras så frågade jag socialen om de på något sätt kommer att räkna in hennes pengar. Det skulle "prövas individuellt". Är det samma sak med ett extraknäck på fritiden? Och hallå, hon är sexton år, inte försörjningsskyldig på något sätt - inte kan de väl dra hennes pengar? Fan vad jag lackar ur då! (Kanske ytterligare en orsak till irritation, jag har laddat inför det här samtalet och kunna argumentera för min sak.)

Nåväl. En ny dag har börjat. Jag kanske skulle prova med den där spegeln i alla fall.

undrar...

2012-01-08T11:55:00.000+01:00

vad fan jag ska blogga om?

Har blivit en minst sagt urusel bloggare, alltså kom igen - var är mina ord? Var är mina tankar? Mitt uttryck?

Är så distraherad av allt annat.

Det är inte det att jag inte vill blogga. Jag vill verkligen det. Jag älskar ju att blogga egentligen. Förut var jag för i helskotta helt besatt av den här bloggen. Men nu... ska det ta slut nu?

Ska jag kanske stänga hela skiten?

Har väl ändå knappt några läsare kvar.

gnälledag.

2012-01-07T01:08:00.000+01:00

Klockan är 0:47 just nu när jag börjar skriva det här. Jag har inte precis vaknat, hör och häpna, jag har inte ens lagt mig än! Och lägg då till i beräkningen att jag är allt annat än frisk.

Dygnet som nyss har passerat har varit årets gnälligaste dag so far (jaja, bara den sjätte januari, jag vet). Alltså. Ja. Jag har mått konstigt. Är superförkyld och har mycket - very very - konstig kroppstemperatur.

Jag har kallsvettats makalöst. Och det skummaste är att jag mest KALLsvettats om händer och fötter. Iskall har jag varit, men ändå klibbig av svett. Resten av kroppen har minst sagt VARMsvettats (emellanåt inte armar och överkropp dock, ännu mer skumt) och luktat... illa. Svett i mängder, särskilt i ljumskarna och under armarna. (Jag ska ha mens, så har lite flytningar. Svett + flytningar = håll för näsan när du drar ner trosorna. Har varit tvungen att skölja av mig/tvätta flera gånger idag, örk för lukter där nerifrån!)

Svettas, vara varm, frysa. Iskall om händer och fötter. "Ååååh, jag svettas, men fan vad jag fryser om mina händer, väääärm mig älskling" - gnäll från morgon till kväll numero ett.

"Jag har ont på ena sidan halsen när jag sväljer, öööö, bröööl" - gnäll från morgon till kväll numero två.

"Aaaaj, öööeee, mitt munsår sprack, det blöder, ge mig papper äääälskling!" - gnäll från... eeh, en stund på dagen numero tre. (Jag har extrem fobi för blod i munnen, klarar inte det, så jag blir lätt panikslagen av en sådan "bagatell".)

"Usch, jag är inte frisk alls" - gnäll från morgon till kväll numero fyra.

"Fan vad jag snörvlar, får snyta mig hela tiden, pallar inte!" - gnäll från morgon till kväll numero fem.

Lägg därtill en massa klagomål om allt och inget, det är lite av min persona liksom även om idag varit smått extremt.

Vi var egentligen bjudna till min systersons kalas ikväll, men fick utebli. För att jag inte är frisk. Visst, ingen bakterie, men virus är illa nog för min syster som ska opereras om tre veckor. Hon "ville" helst att vi träffas en annan dag eftersom jag är så... snörvlig. Vill inte utsätta sig, och det förstår jag. Men det känns lite sisådär eftersom vi ändå träffas så sällan. Nåja.

Idag har det - trots allt jävla gnällande från husets kärring - varit lite fredagsmys (uff, gillar inte det där sliskiga ordet egentligen). Att jag fortfarande är vaken beror på att jag och älsklingen sett på film, "Änglar och demoner", och den var fan riktigt bra. Men nu känner jag mig inte bara ofrisk utan även jävligt sliten. Jag brukar typ nästan aldrig vara vaken såhär sent, brukar vara helt utslagen runt 22. Ibland är det mysigt att sitta uppe lite längre och vi satt här och höll om varandra och blev fängslade av filmen, så trots egentlig sjukkänsla så har det känts som jag blivit lite omhändertagen, blivit myst med liksom, omhållen. Men han tycker allt alldeles för lite synd om mig.

Jag brukar vara den som stiger upp först i huset och liksom diskar och tar hand om Liam när han kommer upp. Men imorgon, då jävlar, har jag bestämt att JAG ska få sovmorgon. Det behöver jag. (Hur mycket tror ni att det kommer hålla? Kommer garanterat vakna senast 07 medan älskling inte är riktigt medveten om livet förrän framåt 10 eller så. Men försöka ska jag!)

Ja, gnälledagen är slut och jag hoppas att imorgon blir en bättre dag.

Hoj och godnatt.

eeeh...?

2012-01-06T08:21:00.001+01:00

WHAT?Chocken alltså.Daniella fick ta hit några vänner igår. De trivs i mitt kök av någon anledning, och istället för att ränna runt i byn under sena kvällar, så brukar de få sitta här och umgås. Tyvärr brukar det se ut som om husets lortgris haft hit alla sina griskompisar och den som sedan får ta rätt på skiten brukar vara... tada... jag!Igår fick de höra min frustration över detta och de lovade som svar på "ni brukar för fan inte ens torka bordet efter er!" att inte lämna mitt kök utan att ta undan efter sig.Det krävdes ändå ett extra stort andetag för att våga mig ut här nu på morgonen. Och jag blir helt stum när jag möts av detta:

(dåliga bilder, orka?)Bordet är avtorkat och det är undanplockat och snyggt. Gårdagens disk, från middagslagning, middag för fyra, efterrätt för fyra, är diskad! Och torkad och undanplockad!? Det enda spår de lämnat är liiite disk de själva använt, men detta är avsköljt och nedsatt i diskhon... Vad? Chock!Ungdomarna KAN JU! Kors i taket, jag är mållös!Om de alltid lämnar rent efter sig, så får de gladeligen hänga i mitt kök. Men de hade ju inte behövt diska mitt massiva diskberg, det brukar jag själv ta på morgonen. Fina fina ungdomar! Det här känns gött i hjärtat och gjorde mig glad och stolt!Let's do this day!

orättvisan härjar i mitt liv.

2012-01-04T07:40:00.000+01:00

Drömde att jag köpte choklad.

Vaknade upp och kände sockerlängtan inom mig, kände smaklökarna vattnas när jag tänkte på mitt choklad (som jag egentligen tänkt att spara) som låg överst i skafferiet.

Så jag kravlar upp, iskall efter att ha frusit hela natten, tassar ut i köket, öppnar skafferiet och sträcker mig efter mitt choklad. Åh, så gott det skulle vara! Ju tröttare och ju mer nyvaken jag är, desto mer har jag alltid behövt godis och det är ju ett problem som syns på kroppen. Men det problemet besvärade mig inte idag, jag ville verkligen suga på en god chokladbit.

Det var tomt på godishyllan i skafferiet. Det fanns inget choklad någonstans i övriga skafferiet heller. Vafan!? Jag köpte ju!

Gaaah, fan, då var det ju bara en dröm! Bajs.

vänner och idioter out there!

2012-01-01T01:05:00.002+01:00

Önskar er alla ett jävligt GOTT NYTT ÅR!

(Och jag är inte full, haha, det ni!)

dom säger att den är bra.

2011-12-28T15:10:00.001+01:00

Vi får väl se, ska börja kötta loss på den nu.

Men fatta vilken klump att släpa med sig om man ska åka nånstans?

sscchh...

2011-12-28T14:25:00.002+01:00

Jag älskar musik, det gör jag verkligen. Men på äldre dar (haha, som jag säger - senaste tiden menar jag nog) så har jag mer och mer lärt mig att uppskatta tystnaden. Trodde aldrig jag skulle kunna säga så faktiskt.

Utan musik skulle jag inte kunna andas in. Fast ibland andas jag bättre ut igen när det är tyst omkring.

Allra bäst är den tystnad som omedelbart lägger sig när man lyssnat på typ rock på alldeles för hög volym i ett par timmar. Musiken rycker upp och man rycks med och kan dansa med dammsugarslangen eller häxkvasten om så önskas. Men när man stänger av så säger det bara

SCHWUUUMMMbbb

och så blir allt så stilla och rofyllt.

Det är då man ska lägga sig med en bok och läsa, har jag förstått.

Tänk vad jag lär mig.

/flummarn

ruta in.

2011-12-28T08:15:00.000+01:00

Tänkte försöka att schema upp mina dagar, fixa ett rutnät över tillvaron som jag kan hålla fast vid, bara för att känna att jag gör något av min tid. Jag har försökt med sådana där fåniga scheman tidigare, men det har slutat med att jag helt enkelt inte följt dem, har tyckt att de varit just fåniga och varför gör jag bara inte saker som alla andra? Varför måste mitt liv tvingas fram?

Men det vore ändå klokt tänkte jag, för som det är nu så gör jag inte mycket alls och det leder bara till att jag känner mig misslyckad. Nu blev jag dock inspirerad av en annan bloggare som tänkte typ samma "en timme i taget", jag minns inte vem det var? (läser du, så kommentera, så länkar jag om du vill!), hon tänkte ruta upp sina dagar i en timme åt gången.

Ett dygn har som ni kanske vet tjugofyra timmar. De flesta tycker det är för lite, jag anser att det är för mycket. I alla fall, jag sover cirka sex-sju, ibland åtta om jag har tur, timmar av dessa, kvar återstår alltså... hrmpf *räkna*... sjutton timmar om jag räknar sju timmars sömn. Hur fan fyller man upp dessa?

Tänkte att det jag vill få med är (utan inbördes ordning):

Motionera/träna
Läsa
Skriva blogg, kanske påbörja en bok
Jobba med mitt "hemliga projekt"
Förnödenheter, så som att äta, handla, med mera
Städa/plocka i ordning
Vissa dagar åka iväg någonstans, umgås med vänner och sådant men då får jag avstå från övriga punkter här
Ta hand om mig för övrigt, såsom duscha, fila fötter, hudvård, nagelvård and so on för att få känna mig fräsch
Kanske meditera de dagar som lusten faller på
Fixa lite med mitt andra "projekt" (fel ord), som har med min religion att göra
Bara glo på film eller teve en stund

Vad behöver man mer?

(Helgerna tänker jag dock ta ledigt från det mesta!)

Plötsligt känns sjutton timmar ändå ganska snålt.

Vad skulle finnas med på ert schema? Har jag glömt något? Help me out, friends! Jag behöver typ ett liv.

nu kommer julkänslan.

2011-12-24T16:07:00.001+01:00

Lillasyster.

Liam.

Jag och Simon.

Jag och storasyster.

Mellanfamiljen (alltså en unge saknas) - Daniella, jag, Liam och Simon.

Lillfamiljen (alltså två ungar saknas), jag behöver nog inte skriva ut namnen igen, ni ser ju vem vi är där.

Och jag är medveten om att bilderna TYVÄRR är suddiga, men det var ju inte jag som höll i kameran, haha!

Ett par bilder jag tog:

Det finns vissa saker som inte stämmer dock, som ger en smått jobbig känsla i bröstet, men jag försöker att fokusera på det roliga.

Det som saknas är min son Kevin.

Och min bror.

GOD JUL ALLIHOP!

2011-12-24T09:59:00.001+01:00

Ja, jag har tecknat den själv. Fint va? Haha!

nu får man väl säga att det är jul,

2011-12-23T13:53:00.001+01:00

fast bara lillejul.

Både igår och hittills idag så har jag varit på riktigt kasst humör. Eller vänta, lögn ju! Jag börjar om:

Igår var på många sätt en bra dag. Jag åkte till stan och shoppade och fikade och sånt helt själv. Det var ganska mysigt men jag fick väldigt ont i kroppen och blev väldigt trött. Så hela KVÄLLEN igår var jag på kasst humör och mådde mest skit.

Idag vaknade jag ur fruktanvärda mardrömmar och så var denna dagen typ förstörd. Tur att jag än så länge inte behövt vara social.

Det var meningen att jag och Simon tillsammans skulle handla mat, men underbar som han ju är så lät han mig stanna hemma och vila (eller så ville han bara slippa mitt humör, vem vet?).

Så nu försöker jag fixa till så att kvällen kan ge oss lite mys. Vila som i att sova, kan jag inte. Så jag laddar batterierna såhär:

Har precis påbörjat den boken och den verkar lovande!

Förresten, Simon fick julklapp av mig redan i onsdagskväll. Då var jag på mysigt humör. Ville dessutom att han skulle få den när vi var ensamma, jag visste att han skulle älska den men är inget han önskat, så det var alldeles speciellt liksom. Jag tyckte vi skulle ha den stunden själv, inte med en massa stök och ungar och papper, prassel, snören och tjo och tjim och halva släkten omkring.

Han blev så glad som jag trodde, lite synd ändå för annars hade jag behållit den själv.

Vad det var? Ni får tre bilder här, den första är lite väl ljus, men det var bara för att detaljerna skulle framträda bättre.

Man kan ha godis i den om man vill. Eller tända en brasa. Eller tja, vad man vill.

Men visst är den vacker?

Och nu försvann visst nästan hela vilostunden åt att blogga. Ska försöka hinna läsa ett kapitel nu innan pågarna kommer.

apropå föregående inlägg så är vi efter midnatt nu.

2011-12-22T01:43:00.000+01:00

YAY nu är det TORSDAG! (Eller är det fredag?) *fniss*

Dan före dan före helst-skita-pengar-dan (och hoppas på diarré, typ). Det är TORSDAG, kors i taket!

Klockan är nu 01:35 och hör och häpna - jag som annars kryper ner i bingen vid 21-22 har fortfarande inte lagt mig! Har åkt till K-staden ikväll och när jag väl kom hit så ville jag ju umgås med särbon lite, så det blev visst lite sent. Nu har han lagt sig och sussar så tyst. Liam och katterna sover också. Det enda som hörs är tangentsnatter och fläkt från datorn.

Jag borde också sussa snart, men känner mig inte riktigt sovtrött. Trött är jag, men inte riktigt sömnig. Nu vill jag liksom läsa lite bloggar (368 olästa i readern, tyvärr kommer jag aldrig komma ikapp, så det blir att radera en hel del, men ändå... många) och sedan läsa klart min bok som jag bara har ett kapitel kvar av. Vi får väl se hur mycket jag orkar.

Hur som helst så ligger ju en torsdag framför en. Jag ska ut och se om jag kan hitta det lilla sista inför jul, annars finns inte så mycket planerat.

Nä, nu har jag inte mer ovettigt att skriva. Nu har klockan hunnit bli 01:40.

Hoppas ni sover gott.

torsdagsfeeling.

2011-12-21T23:05:00.002+01:00

Det är onsdag idag. Onsdag idag. Bara onsdag idag. Men det är ju bara onsdag! Idag är det... onsdag justja. Det är onsdag idag. Imorgon är det torsdag. Men ja herregud det är ju bara onsdag än så länge. Bara onsdag idag. Dagen idag är en onsdag. Dan före dan imorgon, först imorgon, för idag är det bara onsdag.

ASSÅ, sådär har mitt huvud fått hålla på hela jävla dagen (onsdag idag jajustdetja), det har liksom inte riktigt gått in att det är just onsdag idag (nu höll jag på att skriva torsdag, vafan!)! Varför känner man såhär ibland? Det känns ju helt vrickat, och det är det ju också. Ur led är tiden, i alla fall för mig idag - så här på onsdagen före jul.

Det är ju för väl att den här dagen snart är SLUT, så det kan bli torsdag någongång!

Eller vem vet förresten, imorgon får jag kanske genomlida samma helsike - "det är torsdag idag, torsdag idag, torsdag idag".

Suck.

Men snart är julhelvetet över i alla fall.


phörvirrad puffan phunderar - ur dagsform maybe?

julstämning? nä.

2011-12-20T07:39:00.000+01:00

Julafton på lördag. Det känns helt overkligt. Året har gått alldeles för snabbt, alldeles nyss låg vi ju och solade på stranden till exempel. Och då är det lite svårt att känna det juligt.

Jag har försökt - julstjärnor och ljusstakar, en och annan tomte och en massa julmusik samt julklappsinköp och paketinslagning i massor. Men den där rätta stämningen infinner sig inte.

Inte blir det bättre av att jag inte har LUST att fira jul. Jag vill inte. vill bara tjura under täcket hela helgen. Nyår också för den delen. På julafton har vi planer som jag måste infria. Men nyår - då ska jag göra absolut ingenting. Kanske lägga mig redan vid 20, haha.

Det är bara så uttröttande med dessa helger.

Vad ska ni göra i jul och kan ni känna av någon julstämning?

bingo!

2011-12-17T16:17:00.001+01:00

Tjohooo! Alltså, jag vågar kanske inte riktigt ropa HEJ än... Men vet ni?

Fick precis ett trevligt telefonsamtal. Från snuten.

Minns ni min nya iPhone som blev stulen i somras?

DEN ÄR ÅTERFUNNEN!

De har gripit en kille med x antal stöldgods, däribland min telefon! Den har hunnit bli lite sliten, sa polisen, men jag kommer få tillbaka den! Killen de tagit kan förvisso göra anspråk på den och då kan det visst bli en liten tvist. Men jag står som ägare och anmälare + att jag har både låda och kvitto, så vart skulle han komma med det?

Alltså, jag blir så glad!

Nu har jag ju förvisso skaffat mig en ny lur (och betalar således både för den gamla och den nya, men det verkar plötsligt vara lite mer värt det) men dottern behöver ju verkligen en ny telefon och önskar sig mest av allt just en iPhone! Så nu hoppas vi att vi snart får tillbaka den stulna, det var polisen nästan helt hundra på att vi skulle få.

Gladast är förstås Daniella! Hoppas det går snabbt nu, nu längtar jag efter ett nytt samtal från den trevliga snuten.

spegel spegel på väggen där.

2011-12-17T14:41:00.001+01:00

Alla verkar göra det, i alla fall alla bloggare som vill visa en bild på sig själv men inte har någon medhjälpare till hands. Egopics kallas tydligen dessa bilder? Men fatta hur svårt det är! Hur lyckas ni att få med HELA er på bild?

Fast då o då lyckas det någorlunda:

Eller så skaffar man någon som hjälper och då kan man till och med posera lite "bättre"(?):

Snacka om ego-inlägg, haha. Hade kanske inte nåt vettigt att skriva just nu.

Förresten funderar jag på att göra om lite här i bloggen. Börjar tröttna på den här layouten. Och så vill jag ha en snygg header! Finns det nån duktig kreativ människa där ute som kan fixa en åt mig alldeles gratis? Förmodligen inte nej...

Men kanske kanske skulle ni sötingar kunna komma med förslag på förbättringar om jag ber snällt? Pleeeaseee och pussar, kramar och allt annat puttinutt till er!

note to self.

2011-12-17T12:32:00.001+01:00

Den här flaskan ser ju verkligen tilltalande ut:

...men på MIG, med min hudtyp, så passade tvålen inte alls. Efter duschen stank jag svett och fick duscha om mig med en annan duschtvål. Hur fan kan man lukta illa direkt efter en dusch? Nej fy!

Betyg IG, utan möjlighet till nåd.

inlägg # 2556

2011-12-16T09:55:00.000+01:00

Jag drömde att jag vaknade, kikade ut, och såg ett tunt vitt lager av snö på marken. Så när jag vaknade på riktigt var jag förstås tvungen att kolla ut, men nej, bara regn. Ännu har första snön inte landat här alltså. Jag gillar inte snö direkt, men det är ju alltid mysigt när det lyser upp lite. Och i mitten av december så vore det ju helt okej om hösten vore slut, liksom.

Igår glömde jag helt berätta att det var EN VECKA sedan min senaste cigg. Fan vad jag är bra! Ska erkänna att jag de två senaste dagarna varit extra röksugen. Men oj vad jag skulle förlora på att tända en cigg NU! Det vore ju förfärligt onödigt!

Annars då? Tja, det händer inte så mycket. Jag tar det mest lugnt, tar mig ut när jag måste men är lite rädd för världen - eller i alla fall för den här hålan. Så jag har tillåtit mig själv att mest sjunka bort i böckernas magi, det är något underbart som jag nyss upptäckt due to min medicinering, att jag äntligen kan fokusera och koncentrera mig nog för att fixa att läsa. Som jag längtat efter det och nu är det verklighet.

Måste lära känna mig själv på nytt känner jag. Hej identitetskris! Inte så allvarligt som det kan låta, det är mest att jag varje dag upptäcker något om mig själv som jag inte visste innan, då när jag inte kunde vara så klarsynt (?) som nu. Och så har jag större tillgång till mina känslor, både på gott och ont.

För första gången så ser jag ändå att jag kanske har en framtid. Det är en fin känsla.

gratis är gott.

2011-12-15T18:00:00.001+01:00

Vill du mysa i biomörkret i vinter? MrDeal delar ut ett begränsat antal biobiljetter och det är först till kvarn som gäller!

trött.

2011-12-15T04:57:00.001+01:00

Vaknade halv fem, nu försöker jag somna om igen men har inte direkt nån ro i kroppen. Vafan, ska man börja dagen nu?

Somnade åtminstone redan vid halv tio igår kväll så jag har väl fått mina timmar. Synd bara att jag drömt en massa mardrömmar...

Så, vad händer idag då?

vilken dag!

2011-12-14T20:09:00.000+01:00

Ujujuj så rörigt och tokigt allting har varit idag. (Varning för långt inlägg.)

Det började med att jag skulle gå till psykmottagningen de öppnat på orten för att hämta mediciner. Jag gick dit redan vid kvart över åtta eller vad hon nu var, tänkte att de ju borde öppna vid åtta. Men nejdå, där var helt igenbommat. Så jag ringde till sköterskan som skulle dela medsen för att höra hur dags jag kunde gå tillbaka men det var förstås telefonsvarare. När jag kom hem igen så ringde hon och det visade sig att hon satt på IVA med sin pappa som blivit svårt sjuk och att hon alltså inte skulle jobba. En annan sköterska skulle dock sättas in istället, sade hon.

Jag provade att gå tillbaka igen vid halv tio-tio, men det var fortfarande igenbommat. Nu började jag få lite panik och började på riktigt känna att någonting var fel. Så jag ringde till psykmottagningen i den lilla staden och tantan jag snackade med sade att de inte hade hittat någon som kunde hoppa in och att det var många sjuka och så nu. Jag blev så jävla arg! På något jävla vis får de ju fixa det - jag behövde mina mediciner! Jag som patient ska inte behöva bli lidande!

Ett tag senare så hade jag min änglasköterska på luren. Hon har ju slutat på Carema nu och jobbar på en helt annan ort, men hon ställde ändå upp och hjälpte mig. Fasiken vad hon är underbar, hon har verkligen verkligen hjälpt mig igenom så mycket, alla mina framsteg de senaste veckorna kan vi tacka henne för! Jag var aningen upprörd och det förstod hon och återigen så uppmanade hon mig att anmäla, för det är inte okej det här, inte okej alls. Men jag vet inte om jag orkar med en sådan process. I alla fall så fixade hon biffen på bara en liten stund och plötsligt så hade jag recept inringda på Apoteket. Fantastiskt!

Så jag knallade iväg, nu var det mer än hög tid för mig att få i mig lunchmedicinen. Har nog förresten glömt att berätta för er att jag fått Concerta... det var i alla fall den ena medicinen jag behövde. Inga problem. Men de viktigaste att få ut direkt var ju mina Ritalin - och nog fan ställde det till problem. De hade inte den medicinen inne! Fy så irriterad jag var! Nu behövde jag ändå bege mig iväg till den lilla staden, nästa närmsta Apotek, för att hämta ut dessa. SUG!

Jag åkte så snart jag kunde, men var ändå inte framme förrän vid 15-tiden. En mycket god vän till mig var i samma stad just då, så jag bestämde mig för att överleva utan lunchmedicinen och passa på att träffa henne en stund istället för att bara rusa iväg. Sagt och gjort, vi träffades och tog en fika på sjukhuset, men tyvärr så blev det inte så länge. Alltid mysigt att träffa henne i alla fall, älskar dig gumman!

När vi sagt hejdå så knallade jag iväg till Apoteket, äntligen fick jag tag i mina mediciner! Men nu när jag ändå befann mig där och hade en stund kvar innan bussen skulle gå hem, så tänkte jag passa på att kika runt lite i stan. Besökte några butiker och fick tag i ett par julklappar, men nu är mina pengar typ slut tråkigt nog. I alla fall så skyndade jag nu iväg för att ta min buss när jag plötsligt ser en äldre man bara snubbla omkull och slå huvudet i marken och hamna mitt i en stor vattenpöl. En yngre man sprang genast fram och kollade läget, men han var för fan dum i huvudet för när den äldre snackade - sluddrade - och de inte förstod varandra, samt att den äldre var lite full och kanske aggressiv, så backade han och stack! Då gick jag fram, den äldre låg fortfarande på marken och kunde inte ta sig upp. Han var full som ett svin, men även fulla människor kan behöva (och ha rätt till) hjälp! Inte kunde han bara ligga kvar där i vattnet och spöregnet, han hade slagit huvudet och allt!

Farbrorn var rejält packad, sluddrade och var väldigt svår att förstå, men jag gav mig inte. Satte mig på huk hos honom, nära men inte så nära att han kunde nå mig helt, och började prata med honom. Han var svår att förstå men jag var envis, och när jag verkligen ansträngde mig så kunde jag höra ungefär vad han sade. Så kom det en tant och frågade om hon skulle ringa ambulans och det tyckte jag. Han klarade inte ens av att resa sig upp och vi visste ju inte hur pass illa han hade slagit sig. Han sade att han hade ont i huvudet och i nacken.

Jag var den enda (!) som vågade att ta mig fram. Alla andra backade. Jag satt alltså där ensam (fast med åskådare förstås) med en full och förvirrad man och försökte luska ut hur han mådde plus att det blev en massa förvirrat snack. Till exempel att det var krig, att han var soldat, hur duktig han var på att slåss, att det var mitt i sommaren just nu, att han var kapten och hade varit ute på haven, att att att... allt. Han var också ganska aggressiv och ville starta slagsmål flera gånger. Han försökte slå till mig, men jag backade inte en millimeter (satt preeeciiis så att han inte nådde mig) utan fortsatte bara prata och lugna honom men ändå vara bestämd. Sedan försökte han ta tag om mig, han lyckades få fatt i min väska, men när jag inte gav mig alls och inte blev skrämd av honom, så gav han liksom upp det och började snacka gojja igen istället. Alltså, OJ, ni anar inte hur chockad jag är över mig själv... att jag kunde hålla mig lugn, att jag ens kunde prata med en full, sjuk/skadad, aggressiv människa...

Det förvånar mig dock, och gör mig aningen arg, att ingen kunde komma och hålla mig lite sällskap där framme/nere, hjälpa mig... Istället stod alla långt bakom mig och tittade på. Snubben VAR aggressiv och det sade jag till ett par i "publiken", men ingen kunde stötta mig där i min "roll". Nu klarade jag det bra, men så som jag fungerat förr så hade jag varit fullständigt LIVRÄDD. Nu var jag inte det, men fan vad jag irriterar mig på folk...

LÅÅÅÅNGT om länge så kom ambulansfan. Ni som känner mig eller följt mig här, vet att jag avskyr ambulanser. Jag har för många dåliga erfarenheter så så fort jag ser deras bilar eller personal så knyter det sig i magen. Men nu var det en situation där det inte var läge att bry sig om den där känslan. Men återigen så fick jag en dålig erfarenhet...

För det första; först NU vågade kärringen som hela tiden stått långt bakom mig (som var den som larmade) sig fram. Hon tog över allt snack med ambulansen trots att hon inte visste ett skit. Sedan upptäckte jag att jag träffat på de här ambulansmännen förr och är ganska säker på att de hämtat mig här efter en överdos. De var förstås lika sura som alltid. Jag försökte prata med dem båda, men blev ignorerad av båda. Jag tyckte kanske att det var viktigt att de fick veta hur han fallit, vart han haft ont, hur han betett sig, hur förvirrad han hade varit mer mera, men nä... de gav mig inte ens en blick. Och då undrar jag ju direkt om de kommer ihåg mig? Ska säga att jag var mer rädd när ambulansen kom än jag hade varit under hela tiden. Jävlar vad jag hatar dem, kan de inte överbevisa mig om att de är goda människor nångång? Eller är de bara avskum hela kåren? Vad jag sade kom alltså inte fram så som jag hade hoppats. Men det viktiga var att de efter en hel del kämpande till slut fick in snubben i ambulansen. Precis då kom polisen också, men de behövdes väl inte då.

Jag missade bussen jag hade tänkt att ta och hade en stund till på mig i spöregnet. Våt var jag innan incidenten med snubben, men därefter var jag dyngsur efter att ha suttit där hos honom. Så jag gick in
och ut ur några butiker igen, sedan efter ett tag så kunde jag äntligen ta bussen hem! Nu var jag trött, blöt, hungrig och smutsig. Allt har jag rådit bot på nu och planerar att komma tidigt i säng. Jag behöver verkligen sova och hoppas att ambulanskåren håller sig utanför mina (mar)drömmar.

Puh. Vad har ni gjort idag? Har det hänt något spännande?

så bra, så sant, så vackert.

2011-12-13T07:46:00.000+01:00

Jag bryr mig inte om vem du arbetar med.Jag vill veta vad du längtar efter, och om duvågar göra det ditt hjärta drömmer om

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jagvill veta om du är villig att riskera allt förkärleken, för dina drömmar, för det äventyrdet innebär att leva

Jag bryr mig inte om i vilken position planeternastår i förhållande till dina stjärnor. Jag villveta om du känt sorg, om livets motgånger gjortdig öppen eller om du krympt ihop och slutit digav rädsla för kommande smärta.

Jag vill veta om du kan nalkas smärtan, mineller din egen, utan att försöka gömma den,förminska den eller fixa den. Jag vill vetaom du kan nalkas glädjen, min eller din egen,- om du kan dansa, vild av lycka som fyllerdig ända ut i fingerspetsarna utan att bekymradig om att vara försiktig eller realistisk ochutan att tänka på vilka begränsningar det liggeri att vara människa.

Jag bryr mig inte om ifall historien du berättarär sann. Jag vill veta om du kan göra någon annanbesviken för att förbli sann mot dig själv, om dukan uthärda anklagelser om svek utan att svika dinegen själ. Jag vill veta om du kan vara trogen ochdärför pålitlig.Jag vill veta om du kan se skönhetäven en grå dag.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycketpengar du har. Jag vill veta om du kan stiga uppefter en natt fylld av ångest och förtvivlan, dådu är trött ända in i märgen, och ändå göra detsom måste göras.

Jag bryr mig inte om med vem eller var du har studerat,.Jag vill veta vad som bygger upp dig inifrånnär allt annat faller sönder. Jag vill veta omdu kan vara ensam med dig själv och om du tyckerom sällskapet som ensamheten bjuder.

Jag bryr mig inte om vem du känner eller hurdet kommer sig att du är just här. Jag vill baraveta om du kan uthärda att stå mitt i elden medmig utan att rygga tillbaka.

[Författare okänd, men den är hämtad hos rage blacout,

som för övrigt är en bra och ärlig blogg av/om en fin människa.]

lusse lelle.

2011-12-13T05:29:00.001+01:00

Lucia idag, så mysigt. Jag har alltid älskat den här dagen, den här traditionen. Roligast av allt är när man får lussa själv, men den tiden är visst förbi för min del. Jag är nog för gammal för det där känns det som.

Elva nätter före jul. Det närmar sig med stormsteg...

PS: Kan man lussa i morgonrock?

här är jag.

2011-12-11T17:02:00.001+01:00

Framkommen till Kstaden eftersom vi ska till BUP med minstingen imorgon och de liksom råkar bo här. Det är ju ett par timmars bussresa hit och var gång jag åker så får jag värk i kroppen, blir smått yr i kroppen och lite illamående i magen.

Så när vi nu äntligen kom hem till S, så behövde jag genast poppa värktabletter och ta en lugn stund. Perfekt tillfälle att ego-fota sig och leka med kameran alltså.

Vi vet förresten inte ens om vi kommer att kunna ta oss till BUP imorgon. Liam är nämligen inte riktigt kry, vet inte vad det är men han hade feber igår. Idag har han varit feberfri men slö och vi misstänker väl att han kommer få feber igen. Så jävla dumt tillfälle, vi skulle ju behöva komma iväg imorgon! Gah!

Nu är det dags att laga mat. Kan konstatera att det varit en bra helg! Vad har ni gjort och hur har ni haft det?

tredje adventus.

2011-12-11T10:33:00.001+01:00

Något som irriterar mig så smått:

När fjärde advent, om en vecka alltså, infaller nästan en vecka före julafton. Här går man liksom alltid och säger till barnen att "när alla fyra ljusen är tända så är det jul". Det är ju typ lögn! Hur ska små barn liksom fatta?

Kan man inte bara blåsa bort regeln som säger att advent måstemåste vara just en söndag? Så kan man ju se till att fjärde ljuset tänds på dan före dan före dopparedan eller något sådant?

Jag vet, löjligt fjantigt fånigt att irritera sig över. Men jag behövde något att blogga om bara.

om självskadebeteende.

2011-12-10T10:04:00.001+01:00

Det här blir andra långa inlägget idag. Hoppas ni hänger med.

Jag fick en enkät av en bloggläsare för sisådär en vecka, en och en halv kanske, sedan. Tjejen som skickade den - nämner henne inte vid namn, vet inte om hon vill det - håller på med ett skolarbete om självskador. Hon frågade om jag kunde svara på frågorna eftersom jag är så öppen i bloggen och självklart hjälper jag till. Tack för att du är intresserad av detta och för att du hjälper till att sprida kunskap om det här tabu't, tjejen! Det behövs mycket kunskap därute och jag tar gärna del i detta.

Tänkte publicera allt här, jag tror att det finns intresse hon fler därute. So, here goes:

Självskadebeteende
Varför skar du dig?
Jag har alltid lidit av ångest som psykiskt gav panik och fysiskt verkligen kändes som “myror under huden” och/eller “kolsyra i skelettet”. När ångesten blev så kraftig så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Om jag ska försöka förklara varför jag skar mig lite förenklat, så måste jag nästan svara att jag behövde släppa ut min ångest någonstans, frigöra dessa myror eller låta skelettet spruta. Min inre smärta var röd. Blodröd. Och den behövde komma ut någonstans.
Kan du beskriva känslan du fick efter du hade skurit dig?
Det blev en omedelbar lättnad, ett sätt att överleva. Att släppa ut allt det som kröp i kroppen blev en överlevnadsstrategi, utan mycket blod så hade jag inte haft någon kontroll över min panik. Jag behövde ha kontroll över något i mitt liv och det här var det enda sättet jag visste. Tyvärr var lättnaden inte långvarig. Snart kom ångesten över att jag skurit mig, när jag insåg att det som nyss hänt var att jag tappat just kontrollen, att veta att jag nu skulle få ännu fler ärr, att jag nu behövde dölja, gömma och ljuga ännu mer för alla... Så ångesten var snart tillbaka, men när paniken slog ner så tappade jag alla koncept och skar mig igen. Och sådär gick det runt, runt, runt. Jag har också missbrukat en del så jag vet vad missbruk och beroende innebär. Jag kan inte säga annat än att jag blev beroende av rakblad och att det verkligen är att likna vid ett missbruk. Att skada mig själv, eller droga för den delen, var ett sätt att överleva - hur sjukt och ologiskt det än låter.

Hur reagerade omgivningen när de fick veta?

Alla blev grymt chockade. De kunde inte tro att jag - just JAG - gjorde något sådant. Jag tror att de blev väldigt rädda och oroliga. Det var inte lätt att se mig sådan där, det förstår jag. Jag sårade väldigt många människor under den här långa perioden. Jag var inget annat än en lögnare och svikare. Det enda jag kunde tänka på var rakblad och droger, jag sket i det mesta andra. “Jag tänker ändå dö, så jag bryr mig inte om något”, var min melodi. Hade konstant självmordsplaner och såg inget ljus alls i tunneln. Jag brydde mig liksom inte om någonting.
Vilken hjälp fick du?

Långt om länge - alldeles försent - så fick jag börja i DBT, Dialektisk BeteendeTerapi, som innebar både gruppterapi och individualterapi. Jag hamnade i en skön grupp och fick en underbar terapeut, och även om jag många många gånger avskydde terapin, så skulle jag ljuga om jag sade att den inte hjälpte mig alls. Under perioder så missbrukade jag ändå, även rakblad, men efterhand som tiden gick så lärde jag mig mer och mer att hantera mina impulser. Så småningom så släppte jag rakbladen - de hjälpte inte längre.
På vilket sätt kunde utomstående hjälpa dig?

Som klychan säger: bara genom att finnas där. Det fanns inget de kunde göra för att hindra mig från att skada mig själv, men genom att inte vika från min sida så kunde jag känna trygghet på ett sätt som jag inte hade kunnat utan deras stöd. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Enkelt sagt så kände jag alltid att jag var välkommen, att jag måste betyda något (även om jag helst inte ville tro det) för mina närstående, att jag hade något att kämpa för, bara jag fann min inre glöd. Och det gjorde jag så småningom, även om det tog väldigt många år.
Hur upplevde du hjälpen som du fick av vården? Positivt / negativt.

Sedan jag började valsa runt inom psyk så har jag stött på väldigt mycket, mestadels negativt, tyvärr.
Negativt var att ingen såg mig som människa. Jag var ett problem, en patient som behövde tystas. Jag var min sjukdom och har stött på många negativa attityder mot “sådana som mig” (läs: patienter med borderline). Alla mediciner de har tryckt i mig. Bara för att jag ska hålla tyst och inte klaga. Jag har provat en oändlig lista med mediciner som inte har hjälpt. De spädde snarare på det missbruk som jag också tampades med. Nyligen fick jag veta varför inga mediciner hjälpt, och det är pga att jag har en neuropsykiatrisk sjukdom (ADHD) och ingen borderline och då kommer vi osökt in på att det inte utreds ordentligt vad man har för problem/sjukdom. Kommer man in som självskadande tjej så får man stämpeln borderline. Och som borderline så kan man inte räkna med rätt bemötande och behandling. Det är min erfarenhet, och tyvärr många andras och det har kostat mig hela min vuxentid; det är många många stulna år som jag aldrig får tillbaka.
Positivt är väl de få guldkorn man har träffat. Det är få människor jag har stött på som verkligen brytt sig, men de finns. Nyligen så fick jag enorm hjälp av en sjuksköterska, hon tog av sin egen privattid till och med för att kunna hjälpa mig. Hon är en ängel, underbar. Att jag till slut fick min DBT är ju också positivt, men att det tog flera år är under all kritik (ytterligare negativt alltså)! Tyvärr så kan jag inte komma på mer positivt just nu...
Kände du att vården tog dig på allvar?

Nej. Nej. Nej. Som sagt så fanns det guldkorn som verkligen brydde sig, men det är sällan man stöter på dem. För övrigt är det ingen som tar borderline-patienter på allvar. Vi är bara ute efter uppmärksamhet, det är därför vi skär oss. Som sagt; vården har stulit många år av mig. Det var först när jag fick DBT som någon faktiskt tog mig på allvar och förstod mig. Jag har då aldrig varit ute efter uppmärksamhet, den ville jag helst slippa - något som vården (utom DBT’n som sagt) vägrade att inse.
Tycker du att det finns några ändringar i vården som behöver göras?

Ja. De yrkesverksamma borde få ännu mer utbildning vad gäller självskador. De behöver förstå vad som driver en människa till att ta till sådana destruktiva metoder och de behöver inse vad de kan göra för att hjälpa oss. Vården borde också göra ordentliga utredningar innan en diagnos sätts och sluta gissa sig till vad patienten lider av, det kan bespara både vården och patienten många år.

Så... nu undrar jag om fler kan hjälpa till? Tillsammans kanske vi kan göra skillnad.

give me a B give me an U give me a P

2011-12-10T08:50:00.001+01:00


in action. [suddig bild tagen i oktober]

Det här trollet alltså. Lik mamma men söt ändå. Lite osnällt så kan man kalla honom för DAMP-barnet, full av stirr, ofokus, bus, trots, vrål... Störig that is too say. Underbar men aningen jobbig. Man får sår i öronen så fort han är i närheten. Kanske inte bokstavligt, men ni fattar. Han är många gånger (läs: alltid) bara för mycket. Hur mycket vi än älskar honom så blir tillvaron en aning frustrerande.

Vi (läs: Simon) kontaktade BUP. Först blev det en intervju över telefon. Poängen man skulle uppnå för att räknas som "riskfall" för ADHD var över 50. Vår pojke kvalade in på över 70 poäng och då dröjde det inte länge förrän vi fick en tid. Vi trodde inte att det skulle gå så snabbt som det gjorde, men den där intervjun gjordes för bara nån vecka sedan och nu har vi tid redan på måndag.

Jag är lite nervös utan att veta varför. Vi behöver hjälp oavsett om han lider av ADHD eller ej, vi måste åtminstone få hjälp med att hantera honom. Och det kan vi säkert få ifrån BUP när utredningen är klar. Givetvis önskar jag inte att han mår dåligt eller att han har ADHD, men något är det. Så nu tvingas min son att genomgå den här utredningen som jag önskar att han hade sluppit. Samtidigt så vill vi ju fånga upp grabben i god tid, vi vill inte att han ska berövas sin barndom på grund av en diagnos i grunden men som ingen upptäckt.

Därför hoppas jag ändå på den här utredningen, att den ska visa vad som är fel, och att vi i så fall kan börja medicinera eller vilka än metoderna är, vet inte hur det fungerar när det gäller ungar.. Nej, jag vill inte trycka i honom medicin egentligen, men vad ska man göra? Han mår heller inte bra av det här, jag tror inte att han vill vara så "jobbig". För ett tag sedan så hade han uttryckt sig ungefär såhär till Simon: "Min hjärna är dum. Jo, det är den. Den är dum. Den vill att jag ska slå dig och mamma". Jag kände direkt att det kanske inte är så en sexåring ska känna. Så då får BUP rycka in, vad annars gör man?

Jag tror jag är nervös för att problemen inte ska tas på allvar. Att de inte riktigt ska lyssna när jag som mamma verkligen vill ha förståelse. Dessutom har jag själv ADHD, och kanske Simon också. Det ligger alltså i generna. Därför vet jag vad skiten kan ställa till med och gossen ska inte behöva gå igenom det där utan hjälp. Som föräldrar måste vi också ha hjälp med honom, som sagt. Har han inte ADHD så kan vi ändå få hjälp för att vara så bra föräldrar som möjligt, få tips råd vägledning. Så att vi alla kan få en fungerande tillvaro. Vi vill finnas till för Liam, inte bara bli frustrerade och irriterade för att han alltid är så extremt uppe i varv. Alltså - vi kan för fan inte ens föra ett normalt samtal. Ljudnivån är alltid alltid på topp... det blir jobbigt när det pågår under dygnets alla vakna timmar.

Igår berättade skolan att de märkt av problemen där med. Han är uppe i varv, lyssnar inte, lyder inte. På ett sätt så känns det skönt att även de reagerat. På ett annat så känns det sorgligt. Han måste fixa skolan. I många många år till. Kanske kan en diagnos och rätt hjälp fungera. Det är min förhoppning i alla fall.

skit då.

2011-12-09T20:57:00.001+01:00

Hade skrivit ett inlägg med flera bilder, men så bestämde mitt bloggprogram på telefonen sig för att strula. Och inte fan att det funkade med omstarter eller nåt. Det handlade om min perfekta fredagskväll.

Men nu är jag sur.

judge Judy.

2011-12-08T18:55:00.001+01:00

Sänds på 7:an just nu.

Det finns säkert många som tycker att den där kärringen är häftig.

Men fy fan vad jag tycker illa om henne!

Varför i helvete tittar jag på den här sörjan?

Har ni sett programmet? Vad anser ni om tanten?

det kostar på att ligga på topp.

2011-12-08T16:43:00.001+01:00

Aldrig ska det vara helt hundra. När man känner sig frisk(are) i psyket och lyckas känna gnistan inombords... nog fan börjar man då istället att känna sig fysiskt sjuk?

Jag har inte lust nu, att känna mig tung och trött och megaförkyld och hostig och rosslig och huvudvärkig och ha sådan här fruktansvärd smärta i hela kroppen.

Ännu är jag dock inte slagen, kanske tar jag bara ut förlusten i förskott. Jag börjar dock känna mig väldigt förkyld och har jävligt ont överallt, men jag ligger inte direkt och kvider i feber. Jag sitter mest och gnäller och orkar inte göra nåt.

Luften gick ur så att säga, efter en väldigt aktiv halvvecka.

Jag återkommer när jag har något vettigt, eller ovettigt, att säga.

dålig uppdatering.

2011-12-08T07:15:00.001+01:00

Jag vet, jag vet, ni liiiiider av min bloggtorka, jag ser att ni törstar ihjäl, jag vet att ni uppdaterar femton gånger varje förmiddag och minst lika många på eftermiddagen och ni gråter varenda gång ni besviket inser att jag inte skrivit något. Jag vet. Jävligt dålig stil av mig. Räcker ett förlåt? Finns det ens några ursäkter?

Men det är ju såhär att jag haft fullt upp. I det verkliga livet, ni vet. Det finns ett sådant har jag fått erfara de senaste dagarna. Dessvärre så ser jag ju att ni inte upptäckt det, inte än. Ni uppdaterar lika flitigt som vanligt. Ni suktar efter mina kommentarer, men jag bara sviker och sviker. Skummar igenom era ord men klickar vidare, ni är så många. Fan, men jag måste till och med radera några av er, poff poff off you go, see you later och jada jada.

Jag hör ju själv. Ingenting kan få den skada jag åsamkat förlåten. Men det är redan skett, mina vänner, nu måste vi blicka framåt. Jag suger helt enkelt fetmaballe, deal with it or die.

Inte ens sarkasm passar mig.

Ha en fin dag, ett vackert liv. Jag ska bli bättre vad gäller uppdateringen, jag lovar. Fäll inga tårar. C ya!

glasögonorm.

2011-12-06T07:00:00.001+01:00

Jag kan bara inte vänja mig! Jag har haft glasögon länge nu. Jag får inte vara i trafiken utan och det är stört omöjligt att läsa texten på teven utan. Ändå använder jag glasögonen för lite. Jag vet att jag behöver dem men jag tycker det är skitjobbigt att ha dem på. De är ivägen helt enkelt.

Jag måste ha dem. Måste vänja mig. Måste acceptera att jag ser skitdåligt. Men...men men men. Äsch.

"måndag gör jag ingenting,...

2011-12-05T16:21:00.001+01:00

...ingenting, ingenting"

Kan ni sången? Flitigt lyssnad på och sjungen på när man var liten. Måndagar är lata enligt visan. Det har även min dag varit idag. Vad har jag gjort, låt se... Har läst en del. Diskat en gång. Varit i affären en snabb sväng. Men det bästa idag var ju besöket jag fick av Johanna och hennes bebbe. Alldeles för längesedan som vi sågs, men jag insåg väl inte riktigt hur mycket jag saknat henne förrän vi satt här och snackade. Nu hoppas jag att vi kan hålla vänskapen levande, men jag vet inte om hon litar på mig, hon verkar tro att jag inte vill ses? Visst har vi haft några duster, men jag har inte sett det som så allvarligt att jag aldrig mer skulle vilja träffa henne, nope! Och idag kändes det hur bra som helst, så det så.

Klockan är bara 16:30. Känns trögt. Långsamt. Tycker det ska bli kväll nu så man kan lägga sig och avsluta den här dagen. Sedan imorgon så ska jag iväg till min nya samtalskontakt. Han är ny i det avseendet, men har jobbat inom psyk's väggar i så otroligt många år, jag lärde först känna honom på slutenvården och sedan på öppenpsyk. Vi morsar alltid på varandra och periodvis så har han delat mediciner åt mig. Men ren och skär samtalskontakt har han inte varit och jag vet inte om jag kommer fortsätta att gå hos honom eller bli vidareslussad, men imorgon ska jag i alla fall dit.

godmorrn!

2011-12-02T08:44:00.001+01:00

Jag är trött, som ni ser. Ändå har jag sovit i sju timmar. Var så trött igår att jag slocknade på soffan och där brukar jag inte kunna sova så bra, så länge. Men det gick tydligen det med.

Idag ska jag till farbror fys-doktorn. Det dök bara upp en tid för ett par veckor sedan, utan att jag bett om det. Det lär handla om min värk och hans tveksamhet till att skriva ut painkillers till mig. Får se hur det går. Någon som vet om Tramadol funkar tillsammans med Ritalin?

Annars? Har ni sovit gott? Vad ska ni göra i helgen?

tack.

2011-12-01T20:17:00.001+01:00

Jag fick så fina kommentarer på förra inlägget. Det är verkligen bud på lite länkkärlek/bloggkärlek nu. Jag vill visa er vad mina läsare skrivit, och jag länkar till dem som har en egen blogg. Jag är så tacksam för att jag har er! Världens bästa läsare är vad ni är!

Here goes:

Regnnatt skrev:

Jag blir väldigt glad för din skull. Du är du, oavsett vilken "etikett" någon sätter på dig, men med en diagnos behöver du inte bära detta själv, inte få för dig att allt som går fel är på grund av dig. Skönt! Klart att du känner oro inför framtiden, så är det säkert för de flesta av oss när vi tar nya kliv vilket är vad du gör nu. Du fixar det! Jag har sagt det 100-tals gånger, säger det igen, en människa som kan skriva så som du gör, se sig själv och återberätta, hon fixar det. Du har något speciellt. Var rädd om det. Största kramen <3!

S skrev:

Jag ska inte säga till dig att du inte får vara bitter, du har saker att vara bitter över. Det är verkligen konstigt hur lättvindigt psykiatrin kan behandla diagnosticeringen (jag har på 12 år aldrig blivit ordentligt utredd för någonting). Men så härligt att du äntligen träffat rätt, och har möjlighet att få hjälp som hjälper. Du är ju skärpt, utan tvekan, och nu kanske du förhoppningsvis får möjlighet att helt utnyttja dina förmågor. Jag ska hålla tummar och tår för att omställningen ska gå så smidigt som möjligt. Att du har tusen känslor inför det hela är nog normalt när det gäller något så stort. Men jag tror på dig.

Kramen!

idacecilia skrev:

Har kikat in här ett antal gånger nu under en tid och ville bara säga att jag verkligen tycker om din blogg. Jag beundrar din ärlighet i dina inlägg och tack vare dig kan jag känna mig lite mindre ensam i mörkret, tacktack!

Jenny skrev:

Vad glad jag blir för din skull!!
Det tog 28 år innan jag fick rätt diagnos, fick istället en massa piller, blev inlagd på psyk osv. När jag väl fick min diagnos (Asperger) så öppnades en ny värld. ÄNTLIGEN var det någon som märkte att jag hade ett avvikande sätt och faktiskt tog tag i det (jag blev bara kallad jobbig som liten, gjorde sen revolt i tonåren och hamnade snett).

Sen 1½ år tillbaka har jag ett fungerande liv, rätt mediciner och...ja, det är faktiskt riktigt roligt att leva. Jag hoppas du får uppleva detsamma!!

Kram!

Och så dem jag inte kan länka till, men som självklart betyder lika mycket:

Anonym:

När jag fick min diagnos som 18 åring, och fick börja med Ritalin.
Då jag insåg allt jag plötsligt kunde göra, se ett tv program, jag kunde sitta och lösa lite korsord jag kunde börja tänka lite klarare
När jag insåg allt jag började kunna göra som jag aldrig innan kunnat, så blev jag deprimerad av någon anledning... Tills allt vände och jag kunde glädja mig åt mina nya saker som jag nu kunde..
Det var pusselbiten som alltid saknats..

Vi var visst inte så olika iaf P3.

lillfisen:

Alla ord är för små, men underbart ju!!!
Och så snabbt det gick :) bitterheten förstår jag mycket väl. Men jag har fått ro i sinnet. Jag kan inte ändra den dåliga vård jag fått, utan däremot glädjas åt att jag äntligen ser varför jag reagerar som jag gjort i livet.

Folk säger att man inte blir en annan person för att man får diagnos, och jag vet inte om de har rätt, bryr mig inte. För äntligen kan JAG se mig själv med förståelse och acceptans. Jag är ingen dålig människa, det fanns en orsak.

Smält nu beskedet och njut, det är inte kul att veta att man har en svår sjukdom, men det är bra mycket bättre än att irra runt i ovisshet. Önskar dig all lycka <3

Jag har inga svar till er. Jag är liksom... stum. Ni är alla fantastiska och ni får ta det här inlägget som tack för att ni tog er tid att kommentera. Underbara ord, som värmer varenda fiber av min kropp. Ni ger mig hopp!

Jag vill också tacka de som stöttat mig IRL dessa dagar: mamma, Simon och Karolina t ex. Som just i detta kaos lyssnat på mig och hejjat på mig. Fan var jag älskar er. Alla. Jag älskar er verkligen från djupet av mitt hjärta.

Tack. tack. tack.

Tack. Tack.

ny diagnos.

2011-12-01T08:48:00.001+01:00

Igår gick jag med tunga steg till psykmottagningen för att träffa Helen och få delat medicin. Som jag skrev om igår, så var det alltså Helens sista dag på det här jobbet och det känns inget vidare, hon är den bästa i sitt slag. Jag köpte med mig en übersöt bukett som jag fick ihopsatt av blomsterhandeln här nere, och är det någonstans man ska köpa blommor så är det just där. De är så otroligt duktiga!

Sedan traskade jag snett över gatan till mottagningen och när jag mötte Helen där så fick hon buketten och hon verkade bli helt rörd. Själv höll jag på att gråta, men lyckades hejda mig och ta mig samman. Jag fick komma in på hennes rum, hon hade något att visa mig sade hon, och nog hade hon det. Hon satt nämligen med resultatet av QB-testet jag gjorde i måndags för att kolla om jag har ADHD eller inte. Resultatet var skrämmande och jag hamnade så smått i chocktillstånd. Det visade sig att jag har ADHD - tveklöst. Jag har grav ADHD, så pass grav att jag hamnar bland de 1% av alla patienter med denna diagnos som har de "värsta" symtomen. Så satt jag där och tittade på alla diagram och försökte förstå. Det sjönk inte in. Visst var jag beredd på den här diagnosen, men att det var så illa - och så otroligt uppenbart - det visste jag inte.

Nu har det gått snart ett dygn och jag har försökt att smälta beskedet. Jag har pendlat mellan lättnad, oro, sorg och ilska. Lättnad för att äntligen vet vi vad felet varit i alla år och varför ingenting har kunnat hjälpa mig och att det nu finns behandling att få. Oro över vad framtiden nu kommer att innebära. Sorg över alla år jag förlorat när kampen egentligen var så "lätt" (fel ord?) att vinna och ilska över detsamma. Att vården inte sett det här tidigare gör mig ursinnig. De har stulit hela mitt vuxna liv (som barn och ungdom var jag "tyvärr" aldrig involverad med psyk) och vad gav dem rätt att göra så? Vem gav dem rätt att laborera med alla dessa mediciner, sätta alla dessa förmodade och förnedrande diagnoser - UTAN RÄTT UTREDNING? Och så tänker jag på alla dessa människor som måste gå igenom samma sak, för vi är många många. Det görs inga ordentliga utredningar, vilket jag tycker borde vara en av de första saker man gör när någon söker hjälp. Varför ska man behöva gå så länge och varför ska man SJÄLV behöva komma underfund med vilka diagnoser som stämmer in? Det är ju inte direkt så att man är professionell själv, de flesta har ingen utbildning i att kunna hitta sjukdomar bakom symtomen. Ett enkelt screeningtest vore på plats redan i tidigt stadium och om det behövs fler utredningar. Då hade många fått hjälp så mycket tidigare och det hade både patienten och vårdapparaten och samhället i stort sparat på.

Jag ska försöka att inte titta så mycket bakåt, även om jag är smärtsamt bitter. Trots allt så är det ju bättre sent än aldrig och jag har fortfarande en framtid. Med rätt stöd och medicinering så kommer jag att kunna få det lika bra som vem som helst, jag kommer klara av att leva. Jag måste se framåt nu när de första stegen är tagna. Det är bara att fortsätta att gå.

Befinner mig dock fortfarande i chocktillstånd. Allt är rörigt i huvudet och känslor stormar inombords. Ni kan ju själv tänka er att från det att jag först påbörjade utredningen och fram tills diagnosen kunde ställas så har det tagit... cirka fyra veckor. Det är helt sjukt fort, tänk att det bara behövdes att få tag i rätt människa/människor för att bli tagen på allvar?

Jag är så tacksam. Mot Helen framför allt. Min klippa i stormen. Hon drog mig från orkanen ute till havs in till trygga land och nu vet jag att det bara är att gå gå gå. Framåt.

Resultat av QB-test. Klicka för större bild.

bye bye beautiful.

2011-11-30T07:43:00.001+01:00

Jag har inte berättat för er än, det tar tid att smälta vissa besked tillräckligt för att dela med sig liksom. Man behöver ha det för sig själv ett tag för att sedan orka ta orden i mun/skrift och just att skriva om det har känts extra jobbigt.

Ni som följt mig vet att jag har världens underbaraste sköterska just nu. Hon är otrolig, har tagit sig tid hon inte har, har knuffat mig framåt i utredningskön, har kämpat med näbbar och klor för att jag ska få rätt behandling. Hon har offrat sig totalt för min skull och jag har fått "special treatment" (hennes ord) och en massa "off record"-privilegier som jag helst inte ska prata om. Hon såg att kraschen var nära. Hon såg mig, hör ni? Hon SÅG mig! Hon tog sig an mig, på tid som inte var avsatt för det. Utan henne så vet jag inte vad jag hade gjort, kanske hade jag gett upp eller legat på psyket eller något. Jag blev fångad mitt i fallet, hon sträckte ut sin hand och jag fattade den och tog emot all hjälp - olikt mig! Desperationen höll på att äta upp mig då.

Underbaringen fixade läkartider, utredningar, mediciner, samtal. Hon har gjort allt och jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne. Känner mig så hedrad för att hon bryr sig om mig. Just mig. Vem fan inom vården bryr sig på riktigt? Jo, hon. Verkligen. En av få.

För två veckor sedan, under medicindelningen, så kläckte hon ur sig att hon ska sluta. Jag visste inte hur jag skulle reagera, men jag blev tårögd. En extrem sorg slog mig i bröstkorgen och jag fick svårt att andas. Ska hon SLUTA? Jag var chockad över beskedet även om jag vet att alla man tycker om kommer att sluta inom kort - nog fan är det liksom alltid så. Man ska aldrig ha det bra, aldrig trivas, aldrig känna sig trygg, för det händer alltid något som har sönder en.

Hon berättade en del privat för mig och jag tänker inte skriva om det här. Däremot kan jag berätta att mycket av den tid hon tagit till mig har varit hennes privattid. Jag får skuldkänslor över det, men det skulle jag inte ha sade hon. "Jag har sett dig valsa runt inom psyk i så många år (vi snackar ca 12 år här) och nu kände jag att innan jag slutar så ska jag se till att du får hjälp. Tänk om det varit såhär hela tiden, att du bara behövt rätt medicin för att fungera? Det är skam och skandal, det är inte klokt hur det går till", ungefär så uttryckte hon sig. Och jag blir stolt, både över att vara hennes patient och över hennes beslut (även om det gör ont). "Som människa så kan jag inte leva med det här, att det går till så". Så hon lämnar Carema som inte alls fungerar, till en psykosenhet som ligger närmre den stad där hon bor.

När jag lämnade mottagningen då för två veckor sedan, så var min impuls att börja boxas med tegelväggen. Det hade gjort ont, men tagit fokus ifrån ångesten. Jag hejdade mig dock, ringde istället ett samtal och bara vräkte ur mig vad jag kände just då. Fick bekräftat att mina känslor var okej, jag får bli både arg och ledsen. Och jag ÄR fruktansvärt arg. Jävla fucking Carema, som jag hatar er. Ni är så vidriga och skiter fullständigt i era patienter - och er personal. Och jag KÄNNER sorg, jag är så jävla ledsen. Har släppt ut en del genom att prata och gråta, men jag kommer inte undan helt. Jag tycker så mycket om den där människan och hoppades så mycket. Nu ska hon sluta. Jag klandrar henne verkligen inte, jag förstår till etthundra procent. Men sorgen. Sorgen!

Kommer jag aldrig mer att träffa henne? Mjo, kanske. Skulle få hennes nummer samt att hon ska fortsätta ha kontakt med läkaren för mediciner med mera (på privattid? ajajaj). Jag kommer kunna vända mig till henne, hon har ett genuint intresse över att få veta hur det går för mig. Det känns bra. Underbara människa.

Istället för att åka till grannstaden så går jag nu ner till mottagningen som nyligen öppnat på min ort, för att träffa henne och få mediciner och träffa läkaren. Nu avslöjade H att den som FÖRMODLIGEN kommer ta över efter henne kommer att vara K. Minns ni? Fyfan vad jag hatar den människan. Aldrig någonsin att jag kommer vända mig till henne! Så från och med nästa vecka så blir det nog så att jag åker till den där grannstaden i alla fall. Hellre det. Jag dör faktiskt hellre än att träffa K, hon är fan... vidrig.

Idag ska jag gå och hämta mediciner hos H igen. Det blir sista gången det händer, så det är en sorgens dag på så vis. Innan jag går dit så ska jag stanna till vid blomsteraffären och köpa en söt liten bukett till henne. Hon förtjänar det verkligen och jag vill så gärna visa min uppskattning. Jag har sagt det till henne, hur tacksam jag är och hur mycket hon betyder för mig, men jag vill inte bara komma med ord. Jag vill komma med en blomma, det vill jag verkligen. Så en blomma ska hon få, det är det minsta jag kan göra. Och en kram. Det får hon i och för sig varje gång vi träffas, men idag så ska den bli extra varm och lång.

Det gör så jävla ont. Jag är verkligen ledsen idag. Inte så farligt mycket ångest, bara ren och skär ledsenhet. I sin renaste form. Vet inte om jag kommer att bryta ihop idag, men ska försöka vara stark åtminstone när jag är där. Jag vet ju att hon också är ledsen över allt det här. Hon gillar sina patienter och bryr sig verkligen, men det är organisationen (eller bristen av den) som hon inte kan leva med. Gå, fina ängel, gå. Du gör helt rätt, följ ditt hjärta. Gör det som känns rätt och vänd bara blicken bakåt för att se vilket fantastiskt jobb du har gjort. Se inte tillbaka för att se allt det som var fel eller dina sörjande patienter. För du gör rätt nu. Gå, fina ängel, gå. Men glöm aldrig hur tacksam jag är. Utan dig så vet jag inte om jag hade suttit här nu.

Snart ska jag gå. Drar mig för det. Att se henne i ögonen, att känna. Måste hålla ihop eller måste jag? Får jag lov att banka sönder den där tegelväggen i ren frustration, ond ångest? Får jag lov att skrika högt? Får jag kasta glas tvärs över rummet, får jag lägga mig ner på marken och gråta, får jag lov att sparka sönder varenda glasruta jag passerar?

Tårar. Tårar. Tårar. Ska försöka att inte släppa fram ångesten som lurar bakom sorgen. Ska ge plats åt det som smärtar och ska tillåta mig att ha ont utan ångest. Det är okej, jag vet det. Men det är nog inte lika okej att freaka ut under en panikångestattack. Jag ska gråta och sörja, för det är helt i sin ordning, jag får inte glömma det.

fatta läskigheten i att vända ut o in på ett fönster när man bor på tredje våningen?

2011-11-29T13:54:00.001+01:00

Det är sådana där fönster där handtaget sitter längst ner på mitten och man måste hänga sig ut, ta sats och schvunga runt hela rutan för att komma åt på utsidan, alltså.

Men nu är de i alla fall putsade, allihop.

Fy vad duktig jag är.

men varför får jag bara ingenting gjort?

2011-11-29T12:46:00.001+01:00

Det är inte likt mig att trivas i skit. Ändå har jag inte städat på... veckor? Visst, disken tar jag. Den är prioriterad. På hedrande andra plats kommer toaletten. Resten - damma, dammsuga osv - det orkar jag liksom inte riktigt med när de viktigaste sakerna är klara. Orken och lusten räcker inte så långt. Därför ser här ut som fan hemma just nu. Och jag trivs inte. Ändå får jag inte tummarna loss.

Två veckor före första advent så började jag tänka på den nödvändiga fönsterputsningen som jag alltid vill ha överstökad innan stjärnor och stakar sätts på plats. Det blev inte gjort. Inte veckan som följde heller. Då började jag tänka att "men jag kan ju lika gärna fönsterputsa i samma veva som pyntet åker fram, dvs på söndag". Söndagen kom och den första tanken när jag vaknade var att putsa dessa jävla glasrutor som vetter mot verkligheten. Vissa rådande omständigheter, typ Berit, fick mig att tänka om. Inte tal om att ge sig i kast med det projektet med storm ute, liksom.

Igår kunde jag putsat när jag hade en stund över. Blev det gjort? Nope. Idag när jag inte haft nåt vettigt för mig? Inte än så länge (SKA SKA SKA SKA ... ska bara ... ). Det irriterar mig att jag skjuter upp på saker, sedan gnäller jag och klagar och jämrar mig och buhuu vad mitt liv suger för rutorna är smutsiga jag kan lika gärna dö bitter jävla kärring är jag vad är det för fel på mig jada jada tröttsamt buhhuhuu.

Det är liksom så med allting i mitt liv känns det som. Inte bara fönsterna. Jag tänker och har de bästa ambitioner och högtflygande visioner, men när det kommer till självaste verkstan så blir det inte. Då blir jag lamslagen istället. Äh ryck upp mig nu.

Jag tror jag ska putsa fönsterna nu innan det blir mörkt. Man ser fan inget ut.

ingen aptitretare.

2011-11-29T11:03:00.001+01:00

Undrar vad man lagar till lunch om man får en hel trappuppgång att STINKA rövsvett?

Stekt lök kanske?

/illamående.

ingen rubrik.

2011-11-28T12:13:00.001+01:00

Det har väl knappast undgått någon att det var storm hela jäkla dagen igår. Det var mörkt, det pisseregnade och det blåste något makalöst. Hon hette visst Berit, stormen. Idag när jag steg upp så hade vinden mojnat. Strax därefter så ljusnade det och när jag gick till bussen var det till och med solsken. Jag blev ju riktigt glad av det, efter en hel dags mörker.

Ljust idag.

Stormen ställde förstås till det. Bland annat så blev Luciakröningen inställd och vi fick inte veta vem som blev Lucia. Nu får vi vänta ända tills helgen innan vi vet eftersom hela skiten sköts upp. Frustration, men inget någon råder över. Naturens makter bara.

Så var jag iväg på QB-test i förmiddags, som ett led i min ADHD-utredning. Det var... påfrestande. Fick sitta vid en datorskärm med blinkande symboler och när dessa upprepades i en följd så skulle man så snabbt man kunde klicka med en apparat man höll i handen. Nästa del av testet ska jag göra nästa vecka. Resultatet ska bli spännande sedan, men jag tror att jag klarade det bra. Bättre än ADHD-bra i alla fall. Kanske. Tanten sade att jag var duktig i alla fall.

I eftermiddags åkte jag iväg till fina Karolina som fyller år idag och som anordnade en liten födelsedagsfika med tårta. Mys på det. Synd bara att jag varit så otroligt trött efter en nästan sömnlös natt. Alltid trevlig att träffas dock. Grattis igen K! <3

För övrigt och med tanke på ingenting så lider jag av lite bloggtorka. Det är skittrist, men huvudet är fullt med så mycket annan skit. Jobbit värre.

Godnatt.

då i vårt mörka hus...

2011-11-27T08:26:00.001+01:00

Daniella är en av ortens sju Luciakandidater. I ett par tre fyra (jag har taskig tidsuppfattning, mm'kay?) så har invånare och flera haft möjlighet att rösta fram den som ska stå som Lucia under ortens firande, på företag och för allmänheten, under en massa olika framträdanden.

Idag är det julskyltning i höststormen och ikväll är det Luciakröning på torget. Då ska de sju kandidaterna sjunga ett par sånger samt stå där med fjärilar i magen medan de får resultatet av röstningen.

Det ska bli så spännande! Om jag ska vara ärlig så är jag redan nervös... Som vanligt så är jag säkerligen mer nervös än dottern. Vad är det för fel på oss mammor egentligen?

Håll tummarna för kandidat numero five. Så får ni veta hur det gått ikväll!

Ha en fin dag!

att inte fira.

2011-11-24T21:32:00.001+01:00

Var på utvecklingssamtal med Daniella idag. Skitungen har IG-varning i två kärnämnen. På grund av dålig närvaro. Hon kan inte hjälpa att hon varit sjuk jättemycket. Men hon borde ha jobbat ikapp. Nåja, inte lätt när man är skoltrött antar jag. Hoppas dock att varningarna blev en spark i baken!

Har börjat läsa den här:

Någon av er som läst den? Vad tyckte ni i så fall?

Nä. Nu får det vara kväll. Snart ska jag sova. Natti bitches!

läge att fira!

2011-11-24T15:53:00.001+01:00

Ärendena där Daniella stod anklagad för förolämpning och misshandel är båda NEDLAGDA!!!

Tjo och tjim och skål och sånt!

Fan vad bra. L ä t t n a d .

kvart i tjugotre till kvart i sju.

2011-11-22T06:56:00.001+01:00

Jag har sovit i åtta timmar. Som en stock. Utan att vakna en enda gång. Så satans göttigt det var, men jag drömde oroligt nu innan alarmet tjöt, om en vän. Inte direkt en mardröm, men lite obehagligt sådär. Kan dock inte riktigt minnas drömmen - visst är allt det där med drömmar skumt? Jag vet att jag drömt en dröm om en vän, jag vet att det var en jobbig dröm, jag vaknade ur den för några minuter sedan... och ändå minns jag inte själva drömmen? Jag tycker det är fascinerande med drömmar!

Brukar du minnas vad du drömt?

gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #7

2011-11-21T11:40:00.000+01:00

[häng med från start på this never ending story: #1, #2, #3, #4, #5 och #6]

Självklart blev jag gravid igen och allt var återigen tillåtet. Man skulle ju "äta för två" och det gjorde jag. Jag ökade inte lika mycket i vikt som med första barnet, men tillräckligt för att förstöra det lilla jag gått ned sedan dess, dessa dryga tre år. Hur som helst så var jag lycklig över denna graviditet även om mitt och J's förhållande inte riktigt fungerade (mild omskrivning där kanske). Men kanske kunde ytterligare ett barn ställa allt tillrätta? Jag tror inte jag tänkte så DÅ, men det framgår ändå ganska tydligt så här i efterhand att det enda vi nog försökte göra var att lappa och laga det som var trasigt i våra liv.

Under sista kvartalet av 1999 så föddes vår fina son. Det var en helt naturlig födsel - mot min vilja helt utan smärtstillande - ironiskt nog är detta trots det den förlossning jag minns minst av de tre jag gått igenom. Jag hade bestämt mig för att inte amma då det redan med första barnet hade varit en obehaglig upplevelse, det gjorde ont och blåsor bildades, men det var inte det värsta. Det värsta var den psykiska känslan, jag kunde aldrig känna att amning var något naturligt. Men när väl Kevin var född och upplagd på mitt bröst, så kunde jag inte stå emot hans instinkter att suga. Jag ammade ett tag, lyckades hålla på ett par veckor innan jag gav upp. Med Daniella hade jag gett upp redan efter ett par dagar, så nu gick det ju lite bättre.

Vårt andra gemensamma barns födelse startade ett förhållandekrig på liv och död. Det var givetvis inte Kevins fel, det var nog bara så att ett tillskott till familjen var mer än vi mäktade med just då och det kunde absolut inte få oss i harmoni. Allting kändes trasigt och jag föll återigen ned i depressionens mörker. Det som skulle (borde?) ha gjort mig lycklig var nu bara en påfrestning på mitt psykiska illamående. Jag älskade Kevin högt, aldrig att jag skulle kunna ångra honom (ej heller Daniella), men vi borde ha väntat med det där barnet tills vi båda var stabila. Stabila blev vi aldrig igen. Den enda stabila tiden jag hade tillsammans med J var under vårt första år tillsammans, och inte heller då var någonting speciellt stabilt. Tillsammans med tröttheten över att vara tvåbarnsmamma (nästan på ensamstående då jag levde ensam i tvåsamhet), självföraktet över att egentligen inte orka, att vilja ge upp samt alla våra gräl och bråk, tight ekonomi, social isolering med mera, så var hatet över att vara jag plötsligt starkare än alla rationella känslor. Jag hatade så starkt, så djupt, men förstod inte vart dessa känslor kom ifrån. Jag borde vara en stolt mamma, men allt som fanns kvar av mig själv var nu bara ett tomt skal.

Jag behövde reda ut mig själv. Jag behövde vända ut mig själv. Hatet riktades mot min egen kropp, detta fängelse. Om inget fanns kvar innanför skalet, vad skulle jag då med skalet till? Jag straffade mig själv och maten - eller bristen av den beroende på vilken fas jag nu befann mig i - blev min värsta kompanjon. En sådan där förklädd typ, som förråder en å det grövsta, som lurar och luras, men som inte blir ertappad förrän det är försent. Ätstörningsmonstret, hej. Välkommen tillbaka. Nu var jag inte längre gravid, nu var kroppen bara min bara min bara min och hur jag behandlade den hade ingen med att göra. Det tomma skalet målades över med en oberörd min, en fejkad självsäkerhet och påtvingad nyblivenmammalycka.

I hemlighet så lyssnade jag på smörpop och grät under alla känslosamma kärlekstexter och jag önskade mig något helt annat än det här. Vad som helst, nästan vad som helst, vore bättre än detta. Det var så mycket skuld och skam över att vara jag och ofta tänkte jag på döden som en efterlängtad utväg. Rösterna, demonerna, tankarna i huvudet var elaka, hånande och triggande. Triggade igång tröstätning, spyor, fyllor och eller svält. Jag var helt enkelt inte värd något annat, hur hade jag ens kunnat få för mig att jag kunde vara det? Bekräftelse på allt detta fick jag dessutom dagligen nu för tiden. Daniella fick ta sin beskärda del av skiten. Jag var inte lycklig som nybliven mamma till en son, men J var i extas över att han fått en pojke - så i extas att alla med en annan sorts kön än just deras bara var äckliga horor. Jag tog honom på orden. Speciellt ordet äcklig. Äcklig, äcklig. Jag var äcklig.

Självklart så gav jag inte bara upp moderskapet. Med barnen så kämpade jag allt jag förmådde, jag ville att de skulle känna sig trygga oavsett vad som än hände. Det var ingen lätt match att vinna, jag förlorade gång på gång. Och om en känsla av att allt skulle ordna sig infann sig, så grusades den snabbt igen. Jag önskade så mycket mer av mig själv än vad jag klarade av. Jag var 21 år och tvåbarnsmamma. Hade inga vänner kvar. Levde i ett destruktivt förhållande. Med lite mognare ögon så förstår jag mitt unga jag så mycket bättre. Tyvärr så blev jag bitter med åren och jag undrar om jag någonsin kommer kunna förlika mig med hur livet utvecklades (avvecklades).

Jag vet att jag glider ifrån ämnet. Men ju mer jag tänker på det, desto mer minns jag och desto klarare ser jag vad som egentligen hände med mig. Varför mådde jag skit inombords? Varför straffade jag mig själv så hårt? Varför kunde jag aldrig någonsin tro på mig själv, att jag var bra nog? Kanske aldrig helt bra, men bra nog?

Choklad har alltid varit mitt favoritgodis. Jag har kunnat (nej, kan!) trycka i mig mängder av denna delikatess. Synd bara att fettet sätter sig. Att ångesten vaknar. Att känslan av misslyckande växer sig större. För som jag åt. Varje kväll, återigen efter en dags svält, så var det godis som gällde - speciellt choklad. Som jag alltid har förbannat denna kärlek för det där bruna vidriga, feta flottiga och önskat mig till morotscravings istället. Då hade jag kanske inte ansamlat allt detta fett på min kropp, jag kanske i stället hade kunna vara en aning stolt över mig själv..? Att leva nyttigt och hälsosamt var en dröm som jag aldrig lyckades försätta till verklighet. Jag drömmer fortfarande om det och avundas alla dessa som kan tänka normalt, äta vettigt, skaka rumpa, hålla koll på sitt inre och yttre... fortfarande undrar jag om jag någonsin kommer att komma dithän?

Jag och J insåg i alla fall till slut att vi inte kunde bo kvar i den där småstaden. Ingenting fungerade där. När J fick möjlighet att byta jobb och vi fick en annan lägenhet på en annan ort, så drog vi fortare än fortast därifrån. Kanske kunde en flytt till ett bättre ställe hjälpa vår familj till det bättre? Kanske kunde vi börja om, få en ny fräsch start? Jag var fylld av visioner - nu skulle allt bli bra! Och jag skulle börja ta hand om mig själv, på riktigt. Nuså. Nu skulle allt bli bra. Att vi dessutom redan hade släkt och vänner på den "nygamla" orten (där jag bodde under högstadietiden, där jag bodde när jag träffade J och blev gravid första gången), förbättrade våra odds avsevärt. Kevin var inte mer än ett par månader gammal när vi flyttade, flydde...

Vi kämpade på med vår lilla familj. J mest genom att jobba dag och natt för att försörja oss, och jag genom att göra allt för att orka, stå ut, hålla ihop - allt för barnens skull. Men bara en flytt kunde inte hjälpa, vi behövde något mer...

ingen naturmänniska.

2011-11-20T09:31:00.001+01:00

Ibland ska man ta med sig barnen ut i naturen. Där kan man fika och leka i friska luften, komma bort från stress och ljud. Det kan vara lite som att hitta en bubbla att andas i och som att återigen stiga in i barndomen. Jag tycker att alla vuxna ska göra detta med sina små.

Titta vilket föredöme jag är :

Vi fäktas och har skitkul (bild från igår).

Och det var absolut inte jag som gnällde: "Fyfan en blodigel! Eller nej; snigel menar jag förstås!" eller "Usch, här kryllar ju av vidriga spindlar", "Vad är det för fläck på mina brallor, säkert bajs!". Inte heller stressade jag på under fikat för att jag inte vågade sätta mig ner på marken, eller för att jag var rädd att myggorna skulle landa på min macka - och aldrig någonsin skulle jag få för mig att överdriva min nödighet något för att snabbt komma ner till affären. SÅN är jag INTE!

Skogen är en bra plats att vara på har jag hört. Och vi såg ju faktiskt minst tusen rådjur mitt framför våra näsor. Det är sannerligen vackra djur det där!

Idag ska vi mata änderna. De bor precis vid mitt hus, centralt, och det känns lite mer som min grej. Slappna av och leka och sådant trams passar sig ju ändå inte för en trettiotreåring, huh?

mys.

2011-11-19T09:09:00.001+01:00

Har haft en mysig lässtund med minstingen. Mitt i alltihop kom den extremt hårfällande katten och försökte lägga beslag på boken. Men till slut så lade han sig tillrätta hos mig och nu har vi alla kelat en stund, så härligt! Kärlek!

Nu är det nog dags att ta hand om diskberget sedan gårkvällen. Och under dagen ska vi försöka ta oss upp i skogen en stund, efter Liams önskemål.

Men jag är trött som ett ålderdomshem. Sömnen inatt har inte varit den bästa.

Vad ska ni göra idag?

just nu.

2011-11-18T11:12:00.001+01:00

Daniella är på begravning av sin vän. Det smärtar i mammahjärtat att hon behöver bära en sådan sorg, och även om jag inte själv är där, så blir det plötsligt ännu mer verkligt. Han är död, borta. Och det var tänkt att Daniella skulle vara med i bilen den där natten. Jag tackar varenda stjärna på himmelen för att hon valde att stanna hemma. Men jag sörjer ändå att det slutade såhär. Gråt.

Vila i Frid, Linus.

hur länge filade du på den, steehle?

2011-11-18T08:10:00.001+01:00

Först fnissade jag en del åt kommentaren "Ska du ha en propp eller?", som jag fick till inlägget här nedan. Nu när jag läste nästa kommentar så kunde jag inte hålla mig för skratt. Självklart var det Simon som stod för den. (Och ja, jag fattade!):

Det är spännande att byta proppar, särskilt för ett ljushuvud som du. Rätt effektfullt blir det också. Tur att du fick lite hand-ledning.

Kopplar du? ;D

[min fetstil]

Ibland undrar jag hur det är tänkt att man ska kunna ha en sådan där komiker i familjen. Han ställer alltid till med skratt.

tackar & bockar om proppar.

2011-11-17T12:04:00.001+01:00

Varde ljus, varde ljus! Vad vore man utan el nu för tiden? Hur dammsög de förr? (jag behöver inte svaret om sopkvastar och sådant, jag är inte dum... eeeh, typ)

Fick två snabba svar om hur jag skulle byta propp. Två kommentarer, tack fina ni för att ni ens anstränger er för att hjälpa till - och så snabbt! Underbara!

Men redan innan jag såg era kommentarer, så ringde förstås räddaren i nöden - morsan. Minsta lilla bekymmer hon avläser i bloggen (fan, jag är så kass på att ringa, på att prata, på... fan, sorry för det!) och man kan räkna med att luren ringer kort därpå. Varför jag inte ringde henne och frågade direkt? Vetefan. Kanske trodde hon sov? (Jag vet bättre än så.)

I alla fall.

Steg för steg så guidade hon mig igenom min första proppbytarprocedur. Inte alls så svårt som jag trodde när jag väl visste hur man skulle göra. Haha. Känner mig allt bra dum som inte kunde räkna ut det där själv. Och vi kan väl... glömma förra inlägget lite grann? Inte för att jag skäms men... äh.

Tack!

-----

Sedan. Blev jag hungrig. Och var tvungen att ringa Simon angående Liam (det kanske kommer ett separat inlägg om det). Pratade. Åt. Kände hur migränen kom smygande igen (fick ta medicin tre jävla gånger igår [maxdos] och mådde fan rent ut sagt!) så jag var liksom tvungen att skynda iväg till affären och få köpt mjölk och bröd innan jag skulle däcka igen. (Huvudvärken kan bero på ökat blodtryck due to Ritalinet, berättade sköterskan. Förhoppningsvis övergående.)

Så den där städningen... PROPPJÄVEL att förstöra min fina planering! - den uteblev. Nu börjar jag må bättre igen. Lite medicin gör susen ibland (läs: för ofta), men har jag lust att städa? NÄ!

Nu tjurar jag lite istället. Och hoppas att lusten att få rent, eller åtminstone andningsbart, här hemma återkommer.

Hur mår ni? Vad gör ni? Någon som är duktig och städar inför helgen?

ajjamennäää! med tummen mitt i näven.

2011-11-17T09:10:00.001+01:00

Efter ett par lata morgontimmar, så tog jag äntligen tag i dammsugaren för att börja städa lite. Och vad händer?

EN PROPPJÄVEL GÅR!

Och för er som inte vet, så kan jag berätta att det är en smärre KATASTROF för en brud som nästan-aldrig bott ensam och som aldrig någonsin behövt byta en propp själv!

För helvete, jag har inte tid till det här.

Ringa någon efter hjälp? Hey, jag känner för fan ingen på den här orten längre!

Ringa hyresvärden? För en PROPP?

Så jävla proppdum jag skulle känna mig då.

Låta bli att städa toan, där det verkligenverkligen behövs? OH MY GOD!

hjälp?

morgonstund. men mest svammel.

2011-11-16T07:03:00.001+01:00

Försöker ta hand om mig.

Igår var ingen bra dag. Den började okej, men efter hand som timmarna förflöt så mådde jag bara mer och mer pecka.

Jag fick ett samtal från soc, som berättade att de bland annat blir tvungna att avslå min ansökan om nytt ID (vet inte om jag berättat för er om att det spillrans nya jag hade - betalt av soc förstås - försvann under min senaste sjukhusvistelse?) trots att det finns polisanmälan och hela faderuttan. Det handlar om fyrahundra kronor, kunde de inte hjälpa mig med det ens, trots att alltihop beror på andras slarv, så vetetusan vad jag ska göra för att de ska hjälpa mig att komma ifatt en betydligt viktigare (och högre!) summa stålar som jag på något sätt bara helt irrat bort i mitt förströdda huvud.

Att man mår skit, att allt händer på en och samma gång och att det kan vara extra svårt för oss psykiskt instabila - det tar minsann inte socialtjänsten i min kommun någon hänsyn till. Okej. Det är kanske ingen ursäkt att livet faller i bitar. Det är kanske ingen ursäkt att alla mina tankar och känslor försatt mig i ett tillstånd av... ja, vad? - något tillstånd som fick mig att missa en jävligt viktig räkning i alla fall. Men nu är det så. Det har hänt. Räkningen är missad. Och jag riskerar en hel del om den inte blir betald, jag sitter i båten. Sure sure, soc har redan betalt ut pengarna till mig en gång och jajaja, jag FÅR skylla mig själv... men ibland ber man desperat om lite medmänsklighet men får kalla handen tillbaka. Hur ska jag då någonsin kunna få må bra igen? Nu är jag ju trots allt på väg! Om jag nu verkligen gör allt i min makt för att bli frisk och kunna hantera framtida situationer bättre, så borde de väl kunna sträcka mig i alla fall ett lillfinger? Till syvende och sist så handlar trots allt alltihop om att jag en dag ska bli bra nog för att kunna bli självförsörjande = jag blir en börda mindre för dem att bära, och nu behöver jag bara få komma igenom det här. Och det gör jag inte så länge jag måste axla än det ena, än det andra, på egen hand.

Jag tappade visst tråden lite.

I alla fall så satte det där samtalet en orosklump som växte sig till en jädra ångest, i magen. Kände mig käftsmällad med värsta högern. Misshandlad, betydelselös. Ett möte bokades in. Med min ekonomiansvariga samt den där tjejen som har hand om utredningen angående Daniella. Jag ska dit på måndag och jag vet inte vad de vill förutom att "ha till ett samarbete kring min situation". Psyk vill också ha till ett sådant samtal med soc och det kan jag se ett värde med. Men vad ska utredaren med i bilden för? Vad vill de mig? Hjälpa? My ass. På måndag ska jag dit och fram tills dess får jag väl leva med den här helvetesångesten.

Tillbaka till gårdagen. Som jag berättade så kapitulerade jag och lade mig mitt på dagen med förhoppning om att få lite vila. Kanske till och med sova. Men nädå, det gick inte. Försökte med alla konstens regler och lite till, men mycket mer vila än att kunna läsa ett par (ja, endast ett par) sidor i en bok, gick inte. Annars var det upp och ner. I sängen, ur sängen. Till datorn, från datorn. Till soffan, ur soffan. Till sängen, ur sängen. Osv osv. Dagen var förstörd.

Och för att gnälla lite till; Vi blir bara inte friska! Hela terminen har snart passerat och förutom någon enstaka dag hit eller dit så har vi slagits emot kraftiga förkylningar, både jag och Daniella. Daniella försökte skolan igår (frånvaron börjar bli hög, men vad ska man göra?), men fick komma hem framåt eftermiddagen. Min förkylning blomstrade upp igen. Huvudvärk som inte förbättrades av ångesten utan istället utvecklades till migrän... Ja, ni hör ju vilken underbar dag det var. Tyck nu synd om mig snälla, och skicka några vackra blommor eller ett par miljoner kronor, så kanske jag blir bra igen. Yeah.

Framåt kvällen igår så började jag må bättre igen. Migränen släppte tack vare medicinering och av att göra typ ingenting. Det blev då teve, dusch, fila fötter, smörja fötter, smörja ansiktet ordentligt (jag är så grymt torr om vinterhalvåret att till och med min foundation sätter sig i "klumpar") och flera gånger om. Sedan såg jag dokumentären om Michael Jacksons läkare innan läggdags. Läste ett par sidor till av boken och sedan blev det insomningstablett och nattinatti. Somnade som en tok.

Idag hade jag tänkt att ta sovmorgon egentligen. Men så kom Daniella igår och sade att hon minsann skulle försöka skolan ändå och hon behövde bli väckt halv sex idag. Typiskt, glömmer bort att hon har en extra tidig morgon per vecka och nog fan vill jag ha sovmorgon just den dagen?

Jag har sovit som en stock hela natten, men drömt jobbiga drömmar om död och attackerande hundar och när larmet tjöt i morse så ville jag verkligen inte upp. Jag ville slippa, stänga av, somna om. Då hade Daniella dock inte kommit upp och som den ansvarsfulla (?) moder jag försöker vara så såg jag förbi mina egna behov och traskade upp. En kopp te. Ropa på Daniella. Ropa på Daniella. Ropa på Daniella. "OCH???" Öööh. "Jo, du vet skola, onsdag, tidigt, stiga upp?" Ropa på Daniella. Ropa på Daniella. "Jag oooorkar inte". Hrmpf, suck! Tösen är inte frisk, det hörs långa vägar på henne. Och när jag märkte att hon fick stöna fram sina ord, att hon lät jättetäppt och när hon sedan klämde ur sig att hon har "ont överallt", så gav jag upp. MEN JAG DÅ? Vavava? Här hade jag ju offrat min skönhetssömn för hennes skull? Ungjävel.

Försökte somna om när beslutet väl var tagit om att hon skulle få stanna hemma, men lögn. Läste ett par sidor till i boken (framsteg!), tog mina mediciner, försökte somna igen, men nä. Funderade en stund på att däcka mig med en söt liten pilla, men jag vill ju spara de där tills de verkligen behövs. Inatt har jag ju trots allt sovit sex timmar ihållande sömn och det är rekord på flera månader! Jag slog upp fönstret och släppte in lite frisk luft i sovrummet. Det ligger ett tjockt lager frost ute och jag började genast att frysa. På med morgonrock, hämta datorn, ner under täcket, läsa bloggar. Och nu sitter jag då här men är fortfarande lika trött.

skönheten her self.

Egentligen skulle jag ju bara skriva ett par ord om att det var retfullt att jag inte fick sova vidare idag, när jag för en gångs skull hade kunnat - OM JAG SLUPPIT STIGA UPP VILL SÄGA!. Men det bidde en hel roman.

Nu är klockan redan tio i åtta. Jag har en enda cigg kvar. Snålade bättre än nånsin på ciggen igår, så jag skulle ha till morgonröken idag. Funderar på att röka den där nu i alla fall. Och kanske göra ett nytt försök att sova en liten liten stund till.

Har inget mer bestämt idag än att hämta medicin, ringa efter nytt recept till en annan medicin samt ta mig till storstaden (hälsa på K, hälsa på V, köpa megabilliga cigg). Och jag hoppas soc-tanten var snabb igår så att det ramlar in en slant på kontot i eftermiddag. Hoppas kan man väl alltid?

läggdags.

2011-11-15T11:26:00.001+01:00

Tog en liten promenad innan. Det var kallt och skön luft och jag trodde jag skulle piggna till. Men icke, den feta tröttheten slog ned i stället. Drack en kopp te när jag kom in, men nu måste jag bannemig inta liggande position.

Tänk om jag somnar en stund? Eller ens kan ligga still? Då är Ritalin rena magin kan jag berätta.

tillägg till föregående inlägg:

2011-11-15T07:30:00.001+01:00

Inte att förglömma: Irritationen! Sååå mycket bättre den blivit! Irritation, frustration och bristande tålamod går väl hand i hand, så just den biten känns extra go´.

Ritalin, so far.

2011-11-15T06:46:00.001+01:00

Har nu käkat Ritalin sedan i torsdags, vad blir det - tors, fre, lör, sön, mån - fem dagar.

Jag fick ju tre olika doser att rätta mig efter då den ska tas tre gånger om dagen; 20 mg morgon, 15 mg runt lunch och 10 mg senast kl 16. Sedan fick jag känna mig lite fram, jag fick 5 mg extra att lägga till vid varje tillfälle om jag skulle känna att det behövdes. Och även om den lägre dosen gjorde lite skillnad så kände jag redan efter första dagen att jag ville prova med att addera de här 5 mg'en. Så det gjorde jag med början i fredags, alltså. Nu tar jag således 25 mg morgon, 20 mg runt lunch och 15 mg senast kl 16.

För att redan nu utvärdera lite (det är ju en snabbverkande medicin och ingen som behöver veckor på sig att komma runt ordentligt i blodet), så kan jag med lätthet säga att jag märker en otrolig skillnad. Det är ingen tvekan på att detta ämne hjälper mig! Jag är minskat rastlös, många av "myrorna under huden" håller sig relativt stilla (utom innan morgondosen samt på kvällen när medicinen går ur), jag kan sitta ner i lugn och ro lite längre, stressar inte med allt på samma sätt och inte miljoner olika järn i elden samtidigt - jag kan hålla fokus på ett helt annat sätt. Det här är lite som att kliva in i en helt ny värld. Kan till exempel plötsligt märka att jag lyssnat på vad någon sagt, utan att avbryta och att jag till och med kan ge respons på ett annat sätt. Innan medicinen så spretade mina tankar, jag hörde inte riktigt vad folk sade och jag avbröt alldeles för mycket. Jag var aldrig "riktigt där".

Men jag känner också att dosen behöver experimenteras mer med. Inget jag kommer stressa iväg med, men jag kommer nog behöva öka på mer. För det finns ju fortfarande mycket kvar och jag känner att jag förmodligen ligger lite lågt dosmässigt och att jag skulle bli ännu bättre hjälpt av mer. Ännu hellre så skulle jag vilja ha en depottablett (utsöndras i blodet jämt under ett dygn) så att jag slipper ifrån det jobbiga så fort medicinen går ur mig. På kvällarna är det rätt hemskt, jag blir med ens stirrig och rastlös, hoppig och dryg och tappar fokus, och just på kvällarna vill jag ju kunna läsa eller något sådant! På morgonen är det etter värre. Då hoppar min kropp nästan okontrollerat och jag får inte rätsida på något i huvudet innan medicinen verkar. Och när jag nu vet skillnaden, att den kan vara så stor, så blir detta "stretiga" tillstånd än mer outhärdligt.

Nu har jag ju precis fått diagnos och vi skulle bara testa medicinering. Men som sagt så är det ingen tvekan om att den här sortens medicin verkligen passar för mig, det är lite som att hitta hem, som att finna något man sökt väldigt länge och plötsligt återfunnit. Vet inte hur jag ska förklara det, det är svårt, jättesvårt!

Igår kom jag på en bra grej. När jag framåt sju/åtta på kvällen började känna mig orolig och omedicinerad igen, så tog jag en Stesolid. Det var ett vinnande koncept, men inget jag kommer kunna hålla på med i längden (ska försöka nolla benso framöver), men igår funkade det kanon. Jag tog allt så lugnt och klarade av att behålla fokus, jag kunde prata länge i telefonen (och lyssna!), jag tog hand om mig med ansiktsmask med mera, målade naglarna i lugn och ro - ja, det var kanon. Vid 22 var jag så trött att jag nöjt gick och lade mig. Det kändes så bra. Jag behövde ta en insomningstablett, det ska jag inte sticka under stol med, men det är en droppe i havet liksom, det bryr jag mig inte om. Även sömnen har förbättras något. Vaknar fortfarande upp på natten, men har ett helt annat lugn att kunna lägga mig igen och somna om (efter en cigg förstås).

Så än så länge ser allt bra ut. Jag ser ljuset i tunneln, men som sagt - dosjusteringar och kanske depottabletter kommer behövas, men kanhända att läkaren vill vänta med detta tills vi är säkra på om det är just "bara" ADD, eller om vi slåss mot ADHD. Och de sista testerna i utredningen ligger inte så långt bort. Jag kan stå ut.

Och jag vet att jag kommer fixa detta. Den rätta hjälpen är äntligen här. Rätt dos + rätt samtalskontakt och sedan tror jag att livet kan börja.

gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #6

2011-11-14T13:30:00.000+01:00

[Inte hängt med? - läs #1 , #2 , #3 , #4 och #5.]

Som sagt var så börjar mitt minne att svika mig nu, men jag vet säkert att hemmasituationen med min sambo J och vår dotter Daniella bara förvärrades mer och mer och att det var väldigt påfrestande. Jag försökte hålla en relativt okej fasad utåt, men innanför våra väggar så var ingenting lugnt och inom mig så var allt ett kaos. Mitt självhat och den starka känslan av att vilja straffa mig själv ökade och vid den här tidpunkten av mitt liv så var det maten (eller avsaknaden av den) som var det straff som jag tog till. Min allt större kärlek till alkoholen får stå för den delen av mig som försökte fly ifrån alla överväldigande känslor jag bar inom mig.

Jag pendlade nu mellan att 1) äta inget eller ytterst lite, 2) äta, men kräkas efteråt eller kompensera på annat sätt eller att 3) bara äta, äta, äta utan kompensation. Inget var någonsin lagom. Det var antingen för mycket, för lite eller åt helskotta för fel och skadligt. Det insåg jag inte då, men jag ser det tydligt i efterhand; jag var alltid extrem på ett eller annat vis. Jag ansåg aldrig någonsin att jag var värd något bra och sökte väl mer eller mindre upp problem för att få straffas. Men jag straffade ju aldrig bara mig själv eftersom jag aldrig var i balans - mitt temperament blev allt hetare efterhand som kroppen fick leka jojjo och själen åkte berg- och dalbana. Och temperamentet drabbade nog alla omkring mig. Om vi var ute och om jag kanske var var onykter så hamnade jag nästan alltid i bråk eller till och med slagsmål. Jag tröttade nog också ofta ut mina vänner och min familj med frågor om jag var fet, om jag såg tjock ut, hur kläderna satt på min stora kropp och så vidare - jag ville få höra hur fet och äcklig jag var, men det blev alltid en besvikelse när vännerna sade "men du är ju bara lite mullig".

När Daniella var i treårsåldern så flyttade vi vår lilla familj till en liten småstad där vi egentligen inte hade vare sig någonting eller någon. Såhär i efterhand så tror jag att den där flytten egentligen bara hade syftet att fly ifrån våra problem, men det lyckades inte alls utan istället så blev allt så mycket värre. J jobbade både dag och natt och jag kände mig övergiven och ensam. Värdelösare än någonsin var jag också, där gick jag ju hemma om dagarna och "gjorde ingenting" medan min sambo minsann slet i blod, svett och tårar för vår försörjning. Trots mina inre demoner så slet jag hårt för att ta hand om hem och dotter, men jag fick sällan eller aldrig bekräftelse på att jag gjorde ett bra jobb. Så jag sög åt mig av alla elaka kommentarer istället och sjönk ner i en depression. På nätet fann jag likasinnade, men jag vågade bara surfa på dessa depressions- och ångestsidor när ingen annan såg på. Det här var min hemlighet, det skulle hållas tyst om detta inför en viss människa som inte ens trodde på psykiska sjukdomar vid tillfället. Dessutom skämdes jag!

Jag gick bara hemma. Ingenting hände, mer än att jag stod i och fejjade i lägenheten (det var bäst att hålla i ordning), lekte med dottern, drog ner till stan och bara glodde rundor, försökte så ofta som möjligt att gå till Öppna Förskolan med Daniella då hon fick träffa andra barn. Även hon led nu. Från att ha haft släkt och vänner nära + gått hos dagmamma om dagarna, så var nu hennes liv innehållslöst. Barnen på gården retade henne och hennes mamma hade inte tillräckligt med energi för att fylla upp livet. Det var helt klart att hon heller inte mådde bra. Vilket ledde till att jag mådde ännu sämre, kände mig som en dålig förälder, som en dålig människa. Vi platsade inte in någonstans och ensamheten blev så påtaglig. Vi fick aldrig några vänner på den orten, men bodde tack och lov heller inte kvar så länge. Jag kämpade på med vikten. Försökte ViktVäktarna igen, minns jag, men inget fungerade på mig. Demonerna i huvudet var för starka, deras röster jagade mig vart jag än gick, jag fick aldrig ro och frid.... och nu började jag kalla det som hände strax under huden för "krypande myror" - en fruktansvärd fysisk känsla (som bottnar i det psykiska) som inte gick att bli kvitt. Jag var alltid stressad, men håglös, orkeslös, viljelös, slö, slapp och likgiltig. Förstår inte alls hur jag lyckades ta mig igenom den här perioden, men det gjorde jag. Kanske tack vare maten/godiset som var min enda tröst? Jag tröståt något fruktansvärt under en period och hade starka känslor av att vilja ha sönder mig, skada mig, kanske dö...

Ätstörningsmonstret växte sig allt starkare. Jag åt i princip ingenting dagtid, och om jag gjorde det så fick jag oftast extremt svår ångest och satte fingrarna i halsen. "Så långt ner som möjligt, bara pressa pressa pressa, det gör inget om hela halsen blir sårig, maten ska upp", typ. På kvällarna åt jag middag med familjen och då var jag ju utsvulten och tappade helt kontrollen över hur mycket jag fick i mig. Jag åt mig äckelmätt och mådde sedan piss, men eftersom jag redan slarvat, så var det ju kört; "nu kan jag lika gärna fortsätta äta, spelar ändå ingen roll". Så nästan varje kväll blev det ett besök i godisaffären och hetsandet fortsatte. Men när J var hemma, så vågade jag inte spy utifall att han skulle råka höra det - han hade blivit skitarg på mig! Så middag, godis, magkramper och ångestklump fick helt enkelt stanna i magen och slåss mot demonerna. "Imorgon ska jag skärpa mig", sade jag till mig själv varje kväll, det var sista tanken innan jag somnade, alltid alltid. Nästa dag började med svält, men slutade återigen med att jag tappade kontrollen. Konstigt jag blev fet? Nä.

Men då hände något som återigen lyste upp livet lite grann...

Fortsättning följer... (nä, det här kommer nog aldrig att ta slut, haha!)

(Förresten så kommer jag ändra rubriken på alla dessa inlägg till något som passar bättre, med tanke på att det handlar om så mycket mer än bara ätstörningen... Funderade på "Mitt liv fram till en Gastic Bypass" eller något... Snälla - ge något förslag!)

dagens citat?

2011-11-14T11:14:00.001+01:00

Jag är inte kristen någonstans. Jag tänker inte på Jesus eller Gud under julen, utan bara på Kalle Anka och skinka, typ.

Det var ingen mindre än jag själv som uttalade mig sådär. Och det tyckte Karolina var väldans roligt när hon och jag diskuterade religion genom luren för en stund sedan.

"Det där var dagens citat", sade hon.

"Då måste jag blogga om det", sade jag.

källarångest.

2011-11-13T17:19:00.001+01:00

Jag har alltid tyckt att källare har varit obehagliga. Det tror jag att de flesta känner igen, en källare brukar inte direkt vara inbjudande. I en källare har jag jämt fått klaustrofobi, varit rädd för spindlar, att det ska bli mörkt och att jag då inte hittar ljusknappen samt det faktum att ingen i hela världen skulle kunna höra mig om jag skriker om det händer något.

Rädslan är väl inte svår att förstå, men vissa av anledningarna till den kan tyckas vara irrationella, i alla fall när man kommer upp i vuxen ålder. Den borde liksom växa bort när man blir äldre, eller åtminstone minska i kraft. Ett tag så fixade jag det där med källare ganska hyffsat, jag bodde ensam och källaren var väldigt ren och välskött, tror aldrig att jag såg en enda spindel där. Men nu, 33 år gammal, så är jag räddare än nånsin (?).

Idag skulle jag ha tvättat kl 17. Men jag ombokade, för att jag inte fixade biffen. Det var nämligen så att när jag satt på bussen och filosoferade i lugn och ro, så kom jag att tänka på den där rädslan. Och rannsakade mig själv lite för mycket...

Simon brukar alltid hjälpa mig att tvätta, på grund av att min kropp är högst osamarbetsvillig. Jag har ju min fibromyalgi som ställer till det. Jag har svårt att springa från tredje våningen, ner i källaren, bocka sig och resa sig för att få in skiten i maskinen, hänga tvätt upp och plocka ner den och sedan springa upp till tredje våningen igen - och en knapp timme senare ner än en gång. Gång på gång på gång.

De få gånger som jag tvättar själv, så känner jag ett fruktansvärt obehag nere i källaren, trots att den är ren och fin och ljus. Jag gör allt så fort jag kan, skyndar ut, och pustar sedan ut i ett långt andetag när den tunga källardörren slår igen bakom mig. Och när jag nu rannsakar mig själv så inser jag att jag inte bara inte fixar källaren rent fysiskt - utan också psykiskt.

Vad är jag så rädd för egentligen?

Plötsligt får jag en hemskt insikt, den slår ner i mig som en ond blixt och förlamar hela mig för en stund. Ett trauma återupplevs i mitt inre och jag drabbas av backflashar som jag inte vill ha. Minnen jag önskar att jag inte hade... Sådant som gör riktigt ont ont ont. Jag blev plötsligt medveten om att jag hyperventilerade och när detta hände så satt jag på bussen på väg hem - ingenstans att bli av alltså. Jag svalde snabbt en lugnande och började fokusera på att få ner andningen, vill inte inte inte få en panikattack på bussen! Men jag klarade det genom att ringa en vän och bara att få höra hennes röst lugnade mig igen.

Jag ska komma till punkten nu:

Vad är det för trauma? Varför är jag rädd?

Jo. Jag har ju för fan blivit VÅLDTAGEN (klicka!) i en jävla källare!

Och så förstår jag plötsligt mig själv... Det är ju inte alls konstigt att jag har ett motstånd när jag måste ner i källaren! Det är inte bara kroppen som skriker, det är även psyket! Minnena ligger där någonstans inom en och kan ställa till med både det ena och det andra... Och nu vet jag vart obehaget kommer ifrån, nu måste jag bara göra något åt det. Men vad?

Nu har jag skjutit upp tvättiden i alla fall, till en tidpunkt då Simon kan hjälpa mig. Det betyder att vi får hushålla rejält med kläder den här veckan, men så får det vara. Jag är inte alls i skick för att tvätta nu.

helvete!

2011-11-13T15:43:00.001+01:00

Somnade på bussen och hamnade här:

Nån som kan gissa var jag är?

( ni som jag pratat med får inte gissa )

just nu.

2011-11-13T14:12:00.001+01:00

Lund.

Så jävla kallt så det nästan känns som det är snö på G.

Och en kopp te kostar tjugo spänn på pressan. Jag har inte tjugo spänn, bara sjutton. Fan.

Men nu kom bussen i alla fall. Snart hemma. Tvätt väntar, suck!

wordfeud!

2011-11-12T10:01:00.001+01:00

Trodde aldrig jag skulle bli sams med det spelet, men hej!, det är ju chill för tusan! Man kan ju spela med hur många man vill samtidigt och så har man all tid i världen, man behöver inte stressa utan en match kan ta en vecka om man vill! (vilken lång mening det där blev...)

I alla fall, alla där ute - lägg till mig, spela med mig, jag heter:

puffan78

(säg gärna vem ni är i bloggosfären, det blir roligare då ju)

bråkstake/ar.

2011-11-11T21:53:00.001+01:00

Jag vässar mina knogar, knyter näven hårt och smäller, slag efter slag. Men han är så stark, han fäller mig, trampar på mig, dödar mig. Det gör så ont och det är så jävla svårt just nu. Tyvärr kan jag inte fullt ut berätta vad slagsmålen handlar om... men vissa av er kommer nog att förstå.

Jag vet inte om det är en demon, eller flera. Jag bara vet att jag måste slåss för mitt liv. Jag måste resa mig varenda gång jag blir fälld. Men hur mycket stryk tål man egentligen? Allt gör så ont inuti, det är en sådan kamp så jag vet inte ens hur jag ska förklara det. Det är svårt att få känsla och förnuft att samarbeta.

Jag bara hoppas. Låt mig göra åtminstone en enda sak i mitt liv RÄTT. Jag vill inte faila. Jag SKA INTE faila.

Trampa på mig, bara. Jag sminkar över alla blåmärken och fasaden är på plats. Ingen ska få se igenom mig. Samtidigt så vill jag ha hjälp, någon sorts hjälp. Någon som drar upp mig ur gyttjan, liksom.

Fan vad svårt allt är. Hur fan hanterar man verkligheten?

nuså.

2011-11-10T21:20:00.001+01:00

Förlåt frånvaron. Jag behöver inte be om ursäkt, jag vet, men jag får påtalat för mig att jag inte hörs eller syns någonstans. Så ett blogginlägg är väl på sin plats nu, men jag är så sjuuukt trött så det blir liksom bara en snabb uppdatering.

Igår vad jag hos läkaren (eller läkarNA - de var två) och vi gick igenom alla de massor av frågeformulär som jag fått för att utredas för ADHD. Läkaren är typ 90% säker på en ADHD-diagnos, men innan den sätts så måste ett par tester till utföras. Han hoppades att det skulle ske inom den närmsta månaden eller så. Däremot kunde han utifrån dessa miljoner frågor med miljoner svar, redan sätta diagnosen "koncentrations- och uppmärksamhetsstörning", dvs ADD.

Denna diagnos ledde till att jag redan idag fick prova medicin och så ska vi se om den kan hjälpa. Det är Ritalin vi snackar om. Gissa om jag hoppas att jag kommer att finna en ny sorts lugn inom mig? Åh, det skulle vara så jävla guld värt. Hallelujah!

Tänk att det bara krävdes rätt sköterska, min ängel, för att få sprutt på utredningen! Och så snabbt det sedan gick, jag har ju knappt hunnit med. Nu ska det bli människa av mig med, det kan jag lova! Jag ser redan helt annorlunda på framtiden för nu ser jag H J Ä L P. Den hjälp som jag skulle behövt redan som tonåring. Så många förlorade år... men inget att bittra över antar jag.

Det känns som om jag har en migränattack på G. Ska ta en pilla för att motverka det, tror jag.

See ya!

morning!

2011-11-08T05:33:00.000+01:00

Vaknade på ett mindre angenämt sätt vid 04-tiden och var hur pigg som helst. Så jag har haft en stund här på morgonen att förbereda ett längre inlägg - och fortsättning på flera andra - för att kunna avsluta projektet någon gång. Men jag och avsluta projekt är ingen vidare bra kombo. Nu får jag tvinga mig till det, men om det kan leda till något bra så är det bara... bra. Lovar inte att inlägget kommer upp idag, men jag ska fan försöka.

Förutom det så ska jag till sjukhuset jag vårdades på förra veckan och hämta kvarglömda örhänge samt näspiercing, och därefter ska jag nog åka iväg och hälsa på en vän. Ett viktigt samtal måste jag också ringa, ett sådant där som ger riktig svår magknip. Fyfan.

Nu har klockan hunnit bli halv sex, så nu borde jag kunna duscha med gott samvete.

Vad händer på er tisdag?

dagen idag är ingen vanlig dag...

2011-11-08T05:17:00.001+01:00

ett steg närmre medelåldern...

...för det är Simons födelsedag!

Grattis gammelgubben du! Love ya! <3

HURRA HURRA HURRA!

gulp!

2011-11-07T14:29:00.001+01:00

...en endaste kvar?

Fuck.

om att leva med förbannelse.

2011-11-07T12:49:00.001+01:00

Jag har gjort bort mig något så fruktansvärt den här månaden, både vad gäller ekonomi, löften, relationer, vikt, sjukhusinläggningar med mera med mera. Jag är så trött på mig själv och vet inte hur jag ska ta mig ur den här onda rävsaxen. Allt smärtar och hur, säg hur, ska jag ta mig ur? Jag orkar ju inte!

Hyran är inte betald. Hur fan gick det till och vart ska pengarna komma ifrån nu?

Mitt alldeles nya ID-kort har slarvats bort. Inte av mig, utan av sjukhuset, men ändå. Hur ska jag få pengar till ett nytt? Med tanke på ovanstående punkt, så kommer soc att totalstrejka!

Jag har lovat saker jag inte kunnat hålla. Viktiga saker. Sådana saker som annars tar sönder relationer. Allra finaste ni alla, jag menade inte... Det finns inga ursäkter, men förklaringen är väl att jag inte kunnat hålla ihop mig själv.

Jag har sårat människor som älskar mig.

Jag hetsäter och rör mig inte. Har lagt på mig tio kilo sedan jag var nere på den lägsta vikten. Inte acceptabelt när man gjort en gastric bypass.

Med över 2.0 i promille så ska man fan skämmas när man hamnar på akuten efter EP-anfall. Det gör jag också, men mest skaver samvetet mot dottern och hennes vän som tillkallade SOS.

Vi jagas av soc.

Jag vet inte hur det just nu går med anklagelserna mot Daniella. Får kontakta hennes advokat igen, I guess.

...
alltså, det är så mycket, så mycket. Vet inte vad jag ska ta mig till, vill bara gömma mig. Kan inte berätta allt här även om jag skulle vilja.

Sedan undrar jag lite smått om akuten hade sönder min blåsa när de satte katetern? Varför jag undrar behöver ni inte ens fråga om.

så var det morgon.

2011-11-06T05:51:00.000+01:00

Jag har varit uppe sedan klockan 02. Nu kommer den makalösa tröttheten, men det är liksom inte lönt att försöka sova nu. Skulle nog ändå inte kunna lägga mig och vara still, så det är väl lika så bra att bara köra på.

Tvättstuga klockan 07, fy fan vad opepp jag är för det. Har så ont i kroppen, fibromyalgin känns verkligen av trots smärtstillande. Fruktansvärt ont i magen har jag också, i övre delen av magen. Hade jag haft ont i den så kallade "mamma-magen"/"kvinno-magen", så hade det ju kunnat bero på ägglossning nu. Men så är inte fallet. Det krampar strax under mellangärdet, ibland så svårt att jag inte kan röra mig, bara ligga ner och det känns konstant som att jag behöver spyspyspy. Magkatarr, måntro? Det vore ju verkligen inte helt osannolikt med tanke på all orolighet jag går igenom just nu + att jag ~~nog~~ misshandlar min mage lite... Ska ta en Omeprazol och hoppas att det ska funka.

Så vad fan har jag gjort hela natten? Tja, jag har passat på att måla mina naglar. På grund av rastlöshet och ett tvång av att kunna använda fingrarna, så har det fått bli en hand i taget. Och för att inte göra samma misstag som alltid annars - det vill säga sätta igång med grejs innan skiten torkat ordentligt - så har jag läst bloggar. Har ju typ bara fyrahundra olästa eller så, har ju inte läst så mycket bloggar under veckan. Och medan jag läst så har lacket fått torka. Det har tagit mig tre och en halv timme för att få båda fingrarna pimpade, och ännu är ena handens överlack inte helt torrt, men nu skiter jag i vilket. Orkar inte vänta, fan, är inte väntan det värsta som finns? Eller så är jag bara extremt otålig och stressad alltid.

Och så har jag ätit. Först några MM-kulor som var kvar sedan igår. Min nya besatthet. Ett par timmar senare så åt jag ett par mackor. Och så är jag inne på tredje muggen te. Men fy fan vad trött jag är, mina ögon går lite i kors.

Igår kom Simon & Liam. Helt spontant och med otrolig stress och en underbar mamma som ställde upp för oss, så kom de en timme efter att vi bestämt att försöka "få till det". Det vill säga, Simon fick slänga ihop det viktigaste och springa ner till parkeringen där min stressade och försenade mamma satt och väntade, och sedan körde hon en rejäl omväg för att släppa av dem hos mig. Underbart! Trodde liksom att vi inte ens skulle kunna ses den här helgen.

Gäsp. Vad trött jag är. Nåväl, ska sortera tvätt. Vi hörs sen igen!

jaha jaha.

2011-11-06T02:20:00.001+01:00

Så vaknade man klockan 02. Pigg. Och utan minsta lilla lust att ens försöka sova vidare. Vafan, typ?

jag får så fina kommentarer!

2011-11-05T13:35:00.001+01:00

...bland annat den här:

Mummelsa...

Jag vet bara hur jag ser/hör/märker på dottern när hon goes borderline och ALLT är personligt, riktat mot henne, hennes innersta, allt hon gör och säger - och då blir det riktigt jobbigt.
För henne är det också en "ursäkt", en orsak att tycka illa om sej, gegga ner sej i självhat och till sist göra illa sej, fysiskt eller genom att (som du...) ta till saker som hon VET gör henne illa i förlängningen.

Jag är, efter att faktiskt ha kollat runt i de lägena, säker på en sak: alla de människor hon tror hatar henne, ser ner på henne, föraktar henne, gör inte det. Ofta är det alltså (en mild form) av paranoia, en anledning att gå in i det där självföraktet som leder till att hon gör sej själv illa på ett eller annat sätt.

Vi pratade om det just häromdagen, faktiskt, efter att hennes terapeut ställt in för tredje gången i rad. Hon tar det givetvis personligt - och jag säger att det kan ju faktiskt vara precis vad som helst, sjukt barn, lunginflammation, en närstående som dött. Vi kom fram till att hon måste ta upp alla dessa känslor med sin terapeut, kanske t o m kräva att hon får reda på precis varför en session ställs in, allt för att undvika att hon fortsätter att se allt som riktat MOT.
För visst blir det så? Allt man ser, hör, upplever är riktat MOT?!?

Visst finns det människor som vet mycket om ditt förra liv, men de allra flesta vet ju också att du vänt på det, att du kämpat dej ur och upp, och de idioter som är så trångsynta och har nog mycket skit att bära på själva för att inte se eller acceptera att människor förändras är inte mycket att göra åt.
Du har gjort allt du har gjort. Och du har tagit dej ur. Det är fakta, eller hur?
Att du inte kommer undan från de psykiatriska/neuropsykiatriska/somatiska problem du har är också fakta - men du försöker ju (för det mesta...) att hantera det efter bästa förmåga, och borde ha en tapperhetsmedalj varenda dag!

Ge dej själv utrymme. Ge dej själv cred för allt positivt. Jo, jag vet att borderline bygger järnridåer för just den biten, positiva saker är en definitiv blind spot, åtminstone för min älskade lilla borderlineare!!!

Många kramar får du från mej, i alla fall, och jag kan slå vad om att det finns minst lika många i byn som förundras över alla dina positiva förändringar som det finns idioter som bara kan minnas det förgångna! (Är det inte synd om sådana, förresten? Tänk att bara kunna gnaga på gamla ben i stället för att servera sej fräscha måltider, uschiamej...)

... och kände att jag var tvungen att dela med mig av den.

Mitt svar blev för övrigt det här, dåligt formulerade:

Mummel, åh goaste finaste! Det här är så inte bara mummel, det här är så vackert skrivet att jag sitter här med tårar bakom ögonlocken nu. Och bara att du tog dig tid att skriva en så lång och omtänksam kommentar värmer mitt hjärta! Du kan aldrig ana vad det betyder för mig, aldrig! Din dotter kan skatta sig lycklig över att ha en sådan underbar, förstående mamma som du!

Jag har också - tack och lov - en sådan mamma, men i mitt fall är det tyvärr så att jag sällan vänder mig till henne. Eller till nån annan för den delen. Det är mest bloggen som får mina tankar och jag vet att hela familjen läser, så de vet vad jag känner ändå. Och sen är det så att jag bett om att slippa prata om det, jag skriver hellre. Men nu gled jag helt ifrån ämnet!

Någonstans långt där inne, så finns det en röst som säger åt mig att inte lyssna på alla dessa dumma tankar (röster?). Och oavsett om alla skulle tycka illa om mig, så har jag lika stor rätt som alla andra... tror jag. Jag kämpar ju faktiskt så gott jag kan och nu lever jag endast (och det är det enda som håller mig vid liv, for sure!) för att se vad adhd-utredningen leder till (jodå, den har kommit igång!). För tänk om den visar att jag faktiskt är felmedicinerad och så har varit i ca tolv år (!!!) och att det "enda" jag behöver faktiskt är RÄTT medicin och att allt då kommer vara lättare att hantera och att orka med. Jag hoppas verkligen på det. Vet inte vad jag gör annars, för jag får inget att fungera.

Att jag är extra paranoid här i byn har sina förklaringar - det har hänt en del som jag tyvärr inte kan berätta om här, hur öppen jag än vill vara... Men återigen, trots alla misstag så borde jag ha rätt att leva, och jag önskar inget hellre än att komma på fötter och slippa att ständigt "göra bort mig" och hata mig själv och tro att alla gör det samma.

Alltså, tack vännen. Du är så fin. Det är ni alla. Jag är så tacksam över att ha så fina läsare!

Och mummel: din kommentar kräver ett eget inlägg i bloggen. Den kanske kan hjälpa någon annan också, att se på saker på ett annat vis. Jo, så får det bli och jag hoppas det är ok.

KRAAAAM! <3

can't fight this feeling.

2011-11-04T09:03:00.000+01:00

Hur vet man vad som är paranoia och vad som är verkligt egentligen?

Här i byn känner jag mig jagad, uttittad och misslyckad. Att alla hatar mig. Alla vet vem jag är och alla vet vad jag gjort - det dåliga förstås. Jag vågar knappt gå ut här när det är ljust ute längre, utan tar hellre bussen till grannbyn för att handla till exempel. Den här byn skrämmer mig och jag misstrivs till max. Ta mig härifrån nu nu n u .

Jag har också blivit mer reserverad mot alla människor. Ingen tycker egentligen om mig, ingen vill vara med mig, jag ställer bara till det, jag är inte värd att vara en del av någons liv. Jag vill gömma mig för alla, A L L A, människor, men än så länge lyckas jag handla tvärtemot känslan och träffa folk ändå. Men hur länge orkar jag det när jag jämt känner dolken upptryckt mot ryggen på mig? Det påstås att jag är en sådan fin vän, ändå undviks jag,. Det måste ju finnas en anledning till detta. Förmodligen att jag egentligen är en idiot och att ingen tycker om mig. Känner mig så ensam.

Och så händer sådant där som epilepsianfall och folk blir fan rent rädda för mig. Vågar knappt umgås, vågar aldrig göra något kul med mig. Ska man vara med mig så ska alla säkerhetsåtgärder åtas och helst ska man bara, och endast, sitta och fika. Inget gå ut, inget att berika livet vidare med. Jag är tacksam mot de vänner jag har, men på något sätt så ifrågasätter jag deras motiv och jag inser att jag förmodligen bara är paranoid.

Men hur vet man?

mörbultad.

2011-11-03T20:27:00.000+01:00

Som ni fick se i förra inlägget, så har jag alltså tillbringat natten på sjukhus. Detta på grund av alkoholintag igår (fan, jag hatar att erkänna det, men ja - jag drack) och så missade jag givetjävlavis att ta min medicin i tid. Det slutar bara på ett sätt, med EP. Bajs! Jag vet ju det där, men ändå då händer det flera gånger.

Sjukhuset var nog ganska oroliga för mig. De höll mig rätt hårt och väldigt övervakad. Jag fick också göra en skallröntgen som såg bra ut - så jag hade inte sönder hjärnan i alla fall. Kateter sattes och det brukar jag tycka vara en lättnad även om den är i vägen. Men nu tyckte jag bara att den höll mig fången. Den och EKG-övervakningen gjorde att jag kände mig som en fånge. Sjukvårdarna kan jag inte klaga på, de var jättetrevliga. Ändå var jag lite småsur. Jag instängd? Aaaah, ni kan nog tänka er med min rastlöshet... När de sade att jag skulle läggas in för observation så blev jag grinig och tyckte att det var så jäkla onödigt, kunde de bara inte släppa hem mig? Nix, tydligen inte.

Allt slutade ju bra. De hade kunnat skicka hem mig och jag hade överlevt ändå, men jag förstår dem och är inte sur nu förstås, nu ser jag ju det hela klarare. Det är bra att de är noggranna faktiskt. Jag måtte dock ha varit ganska djupt medvetslös igår/inatt i alla fall, för jag har så ont i bröstbenet att varje andetag smärtar. Vet inte om ni är insatta i det, men när man misstänker medvetslöshet så gnuggar man människan i fråga just på bröstbenet. Hårt. Prova på er själva, det är ett känsligt ställe, och om man är "bara" väck och inte djupt medvetslös, så vaknar man av den behandlingen. Men de måste ha gnuggat satan i gatan, eftersom jag har så jävlarns ONT!

Nu sitter jag i soffan och glor på X-factor, ett av favvoprogrammen. Jag har väldig huvudvärk, migränliknande, så jag tog en migräntablett utifall att det inte "bara" är en påverkan av anfallen jag hade. Nu vill jag fan bara slappa och få må bra. Det här är så tröttsamt. Och så svider det i mitt urinrör dessutom. Jävla kateter.

Hoppas ni haft en bättre dag än jag.

(Jag har en annan grej att skriva om [många egentligen], så det kan hända att det dröser in fler inlägg under kvällen.)

AVA.

2011-11-03T12:15:00.001+01:00

Är inlagd för observation efter ep-anfall inatt. Så sjukt jobbigt och tråkigt. Och katetern svider. Snart lunch i alla fall.

den stora bloggdöden.

2011-11-02T09:55:00.000+01:00

Ja, nu har här varit lite tyst igen. Jag har haft en del att göra och ännu mer att tänka på...

Ska till psyk nu och få loss lite frustrationer hos Helen, sedan återkommer jag nog med något vettigare inlägg. Eller ännu ovettigare, kanske.
Den som lever får se.

HA EN BRA DAG ALLA KÄMPAR1

vad man inte vill komma hem till efter midnatt;

2011-11-01T00:20:00.001+01:00

reboot.

2011-10-29T09:31:00.000+02:00

Jag & bloggar. Bloggar & jag. Hand i hand sedan flera år bakåt i tiden och så driver jag ju en själv - tidvis har jag jag till och med haft flera bloggar. Jag vet helt enkelt inte vad mitt liv bestod av innan jag förälskade mig i andras ord på en kal datorskärm, men med så mycket känsla att rummet ibland kunde börja vibrera. Man har smittats av glädje & sorg, man har skrattat hejdlöst och gråtit floder och nu vet jag att jag är full av klychor men det bryr jag mig inte om, så då går vi vidare. Man har älskat och man har hatat, tyckt lika eller tvätemot. Jag har så svårt att fokusera i vanliga fall. En bok är i princip omöjlig för mig att läsa och jag har gett upp, jag orkar inte ens försöka längre. Men bloggar är en helt annan sak. Berättelser direkt ur någons liv (oftast) och inte så långt att jag behöver läsa om femtio gånger för att förstå. Ett perfekt format helt enkelt.

Jag har en del bloggar i min reader som jag följt slaviskt sedan 2005/2006. Bara det tycker jag är smått anmärkningsvärt (?), det är en hel del år. Och dessa författare har kommit att betyda något alldeles speciellt. Vi har lyssnat på varandras historia och för det mesta förstått - de flesta är ju sådana precis som jag: lite störda i karotten. På grund av deppfaktorn så utökade jag min bloggskara med lite mer upplyftande och roande bloggar. En efter annan lades de till i min jävla goodle reader (jo, jag är arg på det flötet). Nu är min blogglista dödens lång och jag blir trött bara jag ser att ni skrivit, eller nästan i alla fall. Jag läser hos dem jag mest kan relatera till, resten jar fått stå på paus ett tag.

Jag har varit tvungen att göra så serrni, rensa listan. Inte ens ett läkarbesök krävdes för att ställa diagnosen "bloggstress" & "bloggberoende" på mig. Kan nästan höra de förmanande orden "om du fortsätter i detta tempot så kommer du inte ens hinna skriva själv, och då har du inte alls lång tid kvar i livet". Eh, you get the point. Jag hinner liksom inte med något annat, för att först måste jag bara läsa den bloggen eller den och den och den, och åh jag vill ju skriva så mycket, men varför ta jag mig aldrig tid?

Jag kommer sanera big time i min prenumarationslista. Många av er ska fetbort, för ni är ena små energitjuvar. Många kan jag inte leva utan, så ni får stanna. Jag måste bara orka. Det finns dock ett FETT JÄVLA PROBLEM och det är att Google Reader har ågon jädra BUGG just nu, som inte riktigt tillåter en att avsluta prenumerationer. Tror ni jag blir vansinnig? Lite?

Idag var jag tvungen att "markera ALLA som lästa" efter att jag skummat igenom hos mina favvisar. Så nu hoppas jag att komma ifatt snart, och att google fixar sina problem! Har ni tips på nåt annat RSS-flöde som synkar lästa/olästa inlägg med iPhonen?

Inte för att ni direkt saknat mig i era fina bloggar, men i alla fall, här har ni en offentlig ursäkt för att jag inte synts till nå mycket. A woman's gotta do what a women's gotta do. Liksom. Men 500-600+ inlägg i flödet varje dag så var det omöjligt. Jag vill hinna ha ett litet liv också. Och jag vill så gärna börja skriva på en egen bok.

möte med advokaten.

2011-10-28T09:04:00.000+02:00

Jag och Daniella fick ett möte med advokaten, Annika, angående misshandeln. Vi träffades på Tingsrätten i tisdags och på så vis fick Daniella sig också en liten titt på hur en rättssal kan se ut, för hur det är blir så är det i en sådan det här kommer att avgöras. Annars kikade vi mest igenom lite av förundersökningen, men hade inte så lång tid på oss, så hon lovade att maila den till mig. Hur som helst så fick vi läsa S's erkännande. Det kom också fram ett par andra grejer som gjorde mig besviken och Daniella smått ursinnig. Men det väljer jag att inte berätta om här.

Det enda som nu fanns att göra var att kräva att ytterligare vittnen - de som styrker Daniellas berättelse - skulle höras. Självklart, varför skulle inte de få vittna när målsäganden till och med har vittnen som inte ens sett slagen? Vad som förvånade mig är att även JAG FÅR HÖRAS! Jag får inte vittna under ed, men jag får berätta vad jag vet, hur jag vet det osv, och har man tur så kan det påverka en liten bit i rätt riktning. Jag ska på polisförhör på tisdag. Nu går jag igenom allt i huvudet gång efter gång, för jag vill inte råka säga ett enda ord fel. Det är sanningen och inget annat som ska fram. [Daniella är utan tvekan skyldig till förolämpning till exempel. Bara för att hon är min dotter så tänker jag inte hyckla om den saken. Det hade jag inte heller gjort om hon hade slagits - man får ta sina straff helt enkelt, och hon är gammal nog att veta skillnad på rätt eller fel.]

Målsägandena har hela tiden varit säkra i sina vittnesmål. Medan "mina" töser från början undanhöll en stor bit av sanningen/ljög för att skydda varandra. Inget smart drag, och det sade jag till dem redan då. Nu är det lite sent att komma och ändra på historien, för inget verkar längre trovärdigt. Vi får hoppas att det räcker med de nya vittnena för att så tvivel hos åklagaren, annars finns det inte mer att göra.

Daniellas advokat är toppen. Väldigt mjuk och fin men ändå sakligt. Hon jobbar visst mest med ungdomar och det lämpar hon sig bra för. Men, hon kan inte trolla och det är inte hon som bestämmer något. Dock undrade hon om hon fick, utan att nämna namn, skriva lite om det här i sin blogg, så att ungdomar inte väljer något annat än sanningen för att allt blir så fel då. Mest för att hjälpa liksom. Självklart, tyckte vi, det är ju bara bra. Ännu har hon dock inte skrivit ett sådant inlägg.

Igår ägnade jag en del av dagen åt att läsa förundersökningen, ord för ord. Det är rätt tung läsning, men ändå lätt att dela upp i omgångar då det är olika vittnen och så juh. Men nog blev jag slut i huvudet, det blev jag. Nu är jag i alla fall lite mer insatt och det är skönt.

Det är dock väldigt svårt att återberätta, så jag skriver bara om hur det ligger till för Daniella just nu: INTE ALLS BRA, och sådär, resten låter jag bero. Och om det här blivit rörigt, så ber jag om ursäkt. Det är jättesvårt att hålla reda på alla trådarna.

Nu fick ni i alla fall en liten uppdatering igen.

på väg till läkaren.

2011-10-27T08:06:00.001+02:00

Har tid 08:30 och är sjukt nervös. En psykläkare som jag inte träffat förr ska väl bedöma mitt tillstånd och se över mina mediciner.

Visst håller ni tummarna?

PS: var förresten iväg och träffade Daniellas advokat i förrigår. Kan berätta mer om det sedan när jag inte sitter med telefonen och skriver.

de tindrande ljusen i kronan hon bär...

2011-10-27T07:59:00.001+02:00

Igår var Daniella på audition för ortens Lucia. Och hon kom med! Tjoho!

/stolt_mamma

uppdatering om misshandeln.

2011-10-25T09:20:00.002+02:00

Berättade för er i förtvivlan om att Daniella stod oskyldigt anklagad för misshandel. Läget är nu ännu mer förtvivlat.

Jag orkar inte berätta om hur allt det här började, så det får ni klicka er in på och läsa HÄR.

Jag ringde den där tjejen, vi har pratat väldigt mycket om det här. Ungdomarna tog dock sina egna beslut och valde att hitta på en historia om att ytterligare en tredje, okänd, tjej hade varit den som slagit. Detta för att försöka rädda dem båda - Daniella skulle frias och den andra tjejen skulle slippa det LVU som hon hotades med. De trodde i sin enfald att detta skulle fungera och hur mycket jag än försökte berätta att så INTE är fallet, då Daniella är utpekad, så gick förståndet inte in i deras tonåriga huvuden. Det finns även vittnen till att tjejen S är skyldig, men då ingen ville ta på sig ansvaret så kallades heller inte dessa in, förstås.

S lovade att erkänna om det skulle visa sig att Daniella riskerade att dömas, vilket hon också har hållit. Jag var i kontakt med Daniellas advokat och läget såg ju verkligen dystert ut, så då angav jag S och advokaten tog kontakt med henne per telefon. Hon erkände, men det behövdes göras formellt så hon fick en tid till polisen. Då var förundersökningen redan gjord och trots ett erkännande, så såg det lika dystert ut. Nu trodde ju åklagaren att S, som inte är straffmyndig, bara vill rädda sin vän. Förstås. så in i helvetes jävla förstås. Det var ju detta jag misstänkt hela tiden. När ska ungar lära sig att ärlighet varar längst?

S var i alla fall in till polisen med sin pappa och erkände brott. Till och med hennes pappa gick i god för att tösen inte skulle ljuga om detta, men skadan var redan skedd. Jag har i desperation varit i kontakt med advokaten flera gånger - jag trodde i min enfald att Daniella skulle bli frikänd, för man får ju inte döma någon om minsta tvivel finns. Åtminstone hoppades jag att fallet skulle läggas ner.

Igår mailade jag advokaten igår. Det finns möjlighet att åberopa fler vittnen, de vittnen som styrker att Daniella är oskyldig, men frågan är om detta kommer att göras. Åklagaren verkar ganska säker på sin sak; att allt är uppgjort för att skydda den straffmyndiga i historien. Jag är jävig, vad jag än säger mig ha fått berättat för mig, spelar föga roll. Jag kan inte vittna, såklart. Inte konstigt med tanke på att jag inte sett händelsen, men å andra sidan så stör det mig, för jag fick ju veta det här direkt dagen efter händelsen från båda tjejerna som satt här och diskuterade alltihop med mig. Men det är ju bara hörsägen.

Advokaten är snabb på att svara på mail och jag fick snart veta att läget fortfarande ser väldigt dystert ut. Hon trodde att Daniella kommer att fällas för 1) förolämpning, vilket hon är skyldig till, samt 2) misshandeln. Det känns för jävligt och jag är så ända in i benmärgen ledsen. Hon riskerar inte fängelse eller dylikt så misshandeln var av det ringa slaget, men dock samhällstjänst och böter. Samt att hon för alltid kommer att ha detta i sina papper, vilket dessvärre kan påverka hennes framtid till det sämre.

Det finns inte mer jag kan göra nu. Ska slänga iväg ett mail till och försöka "kräva" att resten av vittnena - vilka är minst fem stycken - kallas in och förhörs. Samtliga lovar att berätta sanningen! Men fortfarande så kan de ha blivit påverkade i efterhand, anser åklagaren.

JAG ÄR SÅ IN I HELVETES FÖRBANNAD!

Hur kunde det bli såhär?

Daniella är sannerligen inte världens bästa barn, men att misshandla någon, det skulle hon inte göra!

Ja, jag vet inte. Det är som vanligt, hur man än vänder sig så är den jävla röven bak.

Jag skulle kunna spy galla i en evighet här. Men råkar ha lite bråttom, så det får räcka såhär. Nu har ni i alla fall fått en liten uppdatering om läget. Min tös, kommer till största sannolikhet att dömas för misshandeln. Fanfanfan.

Jag hinner inte korr-läsa, så jag ber om ursäkt för eventuella stavfel eller syftningsfel eller liknande.

(Varförvarförvarför händer allt negativt i livet på en och samma gång? Hur orkar man?)

kris.

2011-10-24T06:47:00.000+02:00

(Förlåt om jag bloggbombar er nu så här på morgonen, men jag är ju fan rätt stirrig, gah!)

I alla fall så är det kris i bygget. Eller i plånboken. Eller egentligen i hela fucking livet.

Igår räknade jag på mina pengar. Utgifter och inkomster går precis jämt upp, vilket betyder att jag kommer sitta utan en enda krona den här månaden. Jag blir så trött på allt och igår höll jag fan på att freaka ut totalt. Så pass att Simon valde att stanna och sjukanmäla sig från skolan idag (tack Simon, love you!). Jag var nog allt lite rädd för mig själv ska erkännas.

Jag vet liksom inte hur det är meningen att man ska orka när allt i livet går åt helvete. Det är än det ena, än det andra. Och lever man på socialbidrag så ska man uppenbarligen varken kunna köpa vinterskor, present till sonen eller ha kalas. Det resulterar i att jag sitter som jag gör just nu, att jag varit tvungen att handla mer än vanligt.

"Det ingår i normen". (??????)

Jaha! Men om man han räkningar som soc skiter i, till exempel telefon, Internet, gemensamma räkningar med sin före detta sambo... De skiter fullständigt i att jag måste betala dessa icke-små-räkningar varje månad. Och nej, det är inget jag kan skita i. Det finns en hel del som jag måste betala till Simon, våra gemensamma krediter och så vidare, och jag kan inte sätta honom i kris! Personliga skulder går före allt annat.

Så var gör jag nu? Skiter i hyran och riskerar vräkning? Funderar allvarligt på det faktiskt, för jag vill ändå inte bo här. Men vart skulle vi då bli av? I och för sig så får soc inte låta en bli vräkt så länge man har barn, men jag vill inte behöva dra dit och tigga om hyrespengar när jag redan fått dessa. Fatta skammen! Och konsekvenserna!?

Alltså, jag får fullständig panik över det här. Man borde fan bli kriminell!

Det finns ingen som kan rädda mig ur detta. Denna månad kommer nog vara den värsta vi genomlevt med tanke på att vi inte ens har så mycket mat hemma ens.

Ibland vill jag bara försvinna. Jag fixar ju tydligen ingenting, jag ställer bara till det.

Nu har jag tryckt i mig Stesolid. En hel del mer än vad jag är ordinerad, men det krävs eftersom jag är så tålig. Hoppas det an hjälpa mig att finna lite lugn... för jag vill inte ha några fler panikångestattacker, jag orkar inte det. Och om jag får en sådan attack så tappar jag kontrollen över mig själv. Vad som helst kan hända...

VAD FAN SKA JAG GÖRA??? Nu är det på plats med en smiley: :(

kan hända att jag blev lite för full...

2011-10-24T05:09:00.001+02:00

...samt glömde att ta ep-medicinen i lördags...

Mitt knä. Hoppla!

öh.

2011-10-24T04:10:00.000+02:00

Däckade på soffan igår på grund av en dumpningsattack. Vi åt nämligen äppelpaj med vaniljsås och jag fick nog i mig lite väl mycket. Det är något jag inte förstår efter min gastric bypass - att jag kan få sådana där anfall av vissa godheter, men kan klämma i mig - rent av hetsäta - av annat, utan att drabbas. Skumt.

I alla fall så vaknade jag vid 02. Totalt rastlös. Hade en sådan impuls att liksom städa undan från gårkvällen, typ diska, men jag bor ju i lägenhet och här får man inte spola för mycket vatten efter klockan 22. Frågan är när man får börja igen, det står det ingenting om någonstans? Antar att det inte är nu i alla fall, så jag fick hejda mig. Istället så målade jag på lager två av nagellacket som jag egentligen tänkte göra igår. Sedan fastnade jag vid faktakanalen och försöker fokusera på programmen men det är omöjligt. Jag är SÅÅÅ rastlös! Mina ben bara hoppar och till och med min puls känns hög.

Nu är klockan 04. Vid 05 så borde man väl kunna diska? Och duscha? Jag får stå ut en stund till helt enkelt. Ibland är det helt värdelöst att bo i lägenhet.

Håller på att skriva ett inlägg om ett gammalt minne jag har. Hoppas det blir klart idag, men jag ska iväg också, så vi får väl se helt enkelt. Ligger också fortfarande efter i bloggläsandet, så förlåt om jag verkar frånvarande och inte kommenterar. Jag läser i alla fall alla inlägg, men hinner ju inte kommentera. Bloggstress de luxe.

R.I.P Linus!

2011-10-23T06:59:00.000+02:00


[jättedålig bildkvalitet, men fann ingen bättre bild.]

Igår fick vi ett dödsbesked.

Två av Daniellas kompisar körde och smällde med bilen igår, rakt in i en husvägg. En av dem, Linus, den som inte körde, avled av sina skador. Han som körde bilen hamnade på sjukhus, men kommer att överleva (hur kommer han må av det här? Usch och fy!)

Olyckan hände femton minuter efter att dessa killar, denna bil, släppt av Daniella utanför vår port. Egentligen skulle hon följa med dem hem och sova där, men i sista stund så bestämde hon sig för att åka hem, och TACK OCH LOV FÖR DET! Fattar ni? VAVAVAAA?

Jag är så jävla tacksam att jag har en dotter vid liv, frisk och oskadd. Jag kan inte ens beskriva med ord den tacksamhet jag känner! Det är fruktansvärt att veta att hon kunde suttit i den där bilen, och det är jättehemskt att Linus gick bort. Han var endast sjutton år ung.

Det var en av Daniellas bästa vänner som ringde mig igår när jag precis satt mig ner på bussen för att åka till grannbyn och handla. Hon var helt förstörd och behövde egentligen få komma upp till oss och prata, men vad kunde jag göra? Daniella sov fortfarande och jag var livrädd över att hon skulle få beskedet när jag inte var hemma. Så jag skyndade på och hann med första buss hem igen. Sedan fick jag väcka Daniella och berätta för henne om vad som hänt, och det var verkligen inte en trevlig sak att göra. Fy fan säger jag bara.

Hela dagen igår var jag skakad av det här. Ändå hade vi kalas för Kevin som fyllt år och Simon som ska fylla år. Jag frågade Daniella om hon skulle orka och fick till svar att "hela livet kan inte stanna, jag behöver ha något annat att tänka på". Hon tog det hela bättre än mig, men jag förväntar mig inte annat än att hon var i chock och att den "verkliga" sorgen kommer att komma. Hon grät en del igår, men jag tror knappast att hon är färdig med det där. Och hon behöver få gråta och vara ledsen. Jag ska göra allt jag kan för att finnas där för henne nu. Hon var i alla fall extremt chockad av bilden ovan, att hon endast femton minuter tidigare suttit i bilen. Förhoppningsvis fick hon sig en rejäl tankeställare, för det finns grejer jag vill skälla på henne om (men kan inte skriva om det här), men det får komma i ett senare skede. Hon fattar nog rätt bra själv också.

Och Linus, din lille jävel, sov nu gott. Nu är du inte längre portförbjuden här, jag är inte arg på dig längre... Så du är hjärtligt välkommen att spöka om du vill.

Daniella. Jag älskar dig högre än mitt eget liv. Det är bara ren tur att jag fortfarande har dig hos mig och det är jag så tacksam för.

vem i helvete är du?

2011-10-22T07:03:00.000+02:00

Ibland får man kommentarer ifrån någon som har ett nick som antingen liknar någon annans, kanske till och med är likadant som någon annans eller som heter något som någon man känner IRL. Och det är så jävla kul med kommentarer, speciellt när man ser att man kan klicka in sig på denna persons profil. Kanske har han/hon en blogg man vill kika in på, för att kolla vem det är som varit inne hos en. Det är superduperspännande att klicka in på profilen!

MEN, så dyker bara det där meddelandet upp, som säger att personen i fråga inte vill visa sin profil. Och det är förstås helt okej att dölja sig själv om man nu inte vill avslöja sig för hela världen. Det är bara sånt antiklimax och jag blir ju så nyfiken i en strut att jag faktiskt till och med blir besviken. Jag vill vill vill ju veta veta veta om du har en fin/bra blogg, om jag vill läsa dig, vem du är osv osv.

Åååh. GAH! Jag vill se dig juh! Du har ju uppenbarligen varit inne hos mig! Att visa sin profil är ju också ett bra sätt att få nya läsare, men det är klart - alla vill ju inte det.

Men, vem är du? Kanske läser jag dig redan till och med? Jag vet ju inte när det blir sådärade!

...

Äsch. Bara en liten frustrerande grej jag var tvungen att att skriva om. Och dessutom tipsa om, för jag tror inte att alla är medvetna om att deras profiler är dolda.... eller?

Fick en katt i famnen, ska försöka hinna skriva nåt vettigare inlägg än såhär under dagen,

välkommen in i röran!

2011-10-21T09:27:00.003+02:00

Igår morse, strax innan Daniella gick till skolan vid typ halv nio-tiden, så plingade dörrklockan. Utanför stod två tanter, den ena kändes igen då det är hon som håller i utredningen vi ju ligger under. Den andra kommer väl från samma ställe, men har aldrig sett henne förr tror jag.

"Jag är hemma!", sade jag direkt med ett triumferande leende. "Och Daniella ska till skolan. Vill ni komma in i röran och se hur vi bor?".

Och jo, det ville de göra. Så vassego och stig på, typ. Jag orkade inte ens bry mig om den extra röra vi har just nu, då vi försöker reda ut till exempel vilka skor som ska användas under vintern, vilka som ska kastas, vilka som ska läggas undan... och en massa annat kaos. Vad ska de säga om den saken liksom?

Soctanten berättade att även drogtest nummer två varit helt i sin ordning. Ytterligare triumferade känslor spreds inom mig, som ni nog förstår. Jag vet ju att jag inte knarkar, men drogtester har visat fel på mig tidigare (fullt ärligt!), så jag är ändå lite nervös.

I alla fall. De kom, de såg, jag segrade.

Påfrestande, nedvärderande och pressande dock, alltihop.

så det tycker dom?

2011-10-20T13:15:00.001+02:00

Varför i helskotta är det en bild på en BAKELSE då?

Hur tänkte dom där?

gastric bypass + ätstörning, hur har det varit för mig? #5.

2011-10-20T09:13:00.000+02:00

Så. Då tänkte jag fortsätta på evighetsberättelsen. Har du inte hängt med men har ett intresse av att läsa allt (haha, som om någon, liksom...) så kan du klicka in här: #1 , #2 , #3 , #4 .

Så, vart var vi?

Jo, jag var alltså nu runt arton år och gravid igen. Barnet var på sätt och vis önskat, jag kan inte riktigt förklara det, men jag velade en massa fram och tillbaka och det gjorde väl J (Daniellas pappa alltså) också. Jag grubblade och vi diskuterade en massa. En insikt slog ned i mig: Hallå, jag är arton och har inte ens varit på puben! Ska jag nu binda mig till ytterligare en bebis? Jag kommer nog inte fixa det där, jag behöver lite mer tid att "leka av mig" och tack vare min mamma - och även J - så hade jag ju möjlighet att göra det en hel del ändå. Men med en bebis till så skulle ju allt förändras. Jag var inte beredd på detta, kände jag. Mitt och J's förhållande svajade också en hel del, så magkänslan fick avgöra det här. Och jag valde att göra en abort.Självklart var det ju ingen enkel grej och det enda stöd jag hade just då var min mamma. J vägrade ta sig ledig för att stötta mig under den jobbiga dagen, men mamma fanns där hela tiden. Får väl erkänna att jag faktiskt mådde skit efteråt... Jag hade ju bara varit egoistisk, eller?

Maten blev min tröst. Jag åt en massa. Jag åt mängder. Men var hemskt dålig på att kompensera, jag pallade varken att träna/motionera eller att kräkas. Så givetvis lade jag på mig vikt igen och ångesten i bröstet gick aldrig att stilla - mer än om jag drack alkohol eller rökade en spliff. Jag kämpade som ett djur för att inte visa några av mina känsor utåt, och kanske var det som mamma alltid sagt; att jag var "en utmärkt skådespelare". Förstod hon något, eller lyckades jag? Jag tror att ingen av oss faktiskt vet helt säkert... Som jag upplever det, så var det inte förrän senare under vuxenlivet som jag inte längre orkade bära på min falska fasad, utan allt rasade och det mesta kom fram. Jag kände mig bara så... fel.

Det var i vevan efter aborten som jag för första gången (av flera) anmälde mig till ViktVäktarna och trotsade min sociala fobi och gick dit. Nu var något tvunget att hända kände jag, jag ville ju leva hälsosamt egentligen. Jag minns det som igår när jag skrev in mig på VV. Då vägde jag in mig på 82 kg och jag tyckte det var en katastrof med tanke på att jag var så kort - och visst vägde jag sisådär tjugo kilo för mycket och det är ju trots allt en kraftig övervikt. Men ännu senare i livet så skulle jag komma att väga ännu mer och då längtade jag mig tillbaka till de där 82.

När man gick på ViktVäktarna så fick man räkna "points", det är säkert vida känt. Det där var ju dock bara en omskrivning av kalorier, men det var en rätt bra grej för mig då, som ännu inte lärt mig att räkna in- och utkalorier så att säga. Jag hade inte mycket koll på saken då. Tack vare de här "pointsen", vägningar av varje måltid och någorlunda koll på den motion jag skulle ha (mest för att kunna äta lite extra, vilket var helt tillåtet), så lyckades jag minsann att gå ner lite. Tror det var runt åtta kilo. Efter vart femte kilo så fick man en guldstjärna i sitt häfte och även ett vackert porslinsäpple som fortfaramde "pryder" min bokhylla, men som ändå konstant ger mig en påminnelse av mitt misslyckande stup i kvarten. För jag lyckades ju inte med de där fem kilona till tills nästa delmål...

Egentligen skulle även all dryck mätas, skrivas upp och räknas, och alkohol innehåller ju tyvärr en massa kalorier. Jag valde, dumt nog, att bortse från all dryck. Jag räknade den inte, utan drack som vanligt på helgerna (mestadels - ibland även under veckorna) för att döva min extrema orolighet i kroppen. Rökte ju också på ibland, men ännu lyckades jag hålla mig ifrån de lite "tyngre" drogerna. Men det var så otroligt mycket känslor som rasade inuti kroppen. Och allt det som jag kallar myror innanför huden eller kolsyra i skelettet, triggade stressen, den inre stressen som aldrig lämnade mig. Inte heller all vikt- och kroppsångest. Jag hatade mig själv och jag trivdes inte i mitt liv. Det enda ljuset som förgyllde mitt liv var min dotter. Hon fick mig att orka lite till. Och lite till. Funderade ofta på att lämna det jobbiga livet, få ro, få slippa alla demoner. Men än så länge var jag tillräckligt stark (?) för att fortsätta kämpa för min dotters skull. I min enfald så trodde jag att alkoholen gav mig styrka att orka mera. Och kanske gjorde den det? Det vet jag ju inte. Jag struntade hur som helst i att räkna de där fåniga kalorierna till min enda avslappning, men om jag ÅT så mycket som en enda points för mycket, så drabbades jag av svår ångest och var tvungen att kompensera. Antingen genom att kräkas, eller genom en satans massa motionerande. Det var ständig ångest och ständigt kaos inom mig. Och så även utom mig, familjelivet var ju inte alls som den "dröm" jag haft. Allt började rasa...

Efter bara en kort period som ViktVäktare så gav jag upp. Jag orkade inte. Det hände för mycket i livet, allt var kaos och jag tappade gnistan och började återigen att skita i allt och inte bry mig ett dugg om hälsan. Ätstörningsmonstrerna tyckte att VV tvingade i mig för mycket mat och jag minns att jag även blev aningen paranoid och trodde att den där "sekten" (haha!) bara ville få mig att äta äta äta - och fan ta dem för att de tvingade mig till det. Jag ville ju INTE äta. Ändock så visste jag långt inom mig att den här svälta-mig-själv-lusten bara skulle spåra ur och inte alls leda mig framåt, men jag var tvungen att försöka. Jag var inte värd att äta, så sade tankarna åt mig gång på gång. Jag ville ju bara vara smal som "alla" mina vänner, deras liv verkade vara så mycket lättare än mitt. Numera så vet jag att det där bara var en illusion, för trots att jag fortfarande är ätstörd så kan jag nu tänka relativt (mera i alla fall) rationellt - alla har vi våra problem liksom... Men det var ju det här att de elaka "rösterna" i huvudet ställde till hela mitt liv och jag kunde knappt fokusera på något annat. Jag gick ju nu på gymnasiet - men pallade bara en ynka termin -det var för mycket som hände inom mig och utanför mig. Självklart fick jag ju höra hur lat jag var, värdelös som inte ens klarade av att gå klart gymnasiet och bidra till ekonomin med det fattiga CSN-bidraget.

Vår familj var egentligen en katastrof vid det här laget, och jag kan tyärr inte gå in närmre på det mer än att vi var tvungna att fixa pengar på inte så värst lagliga sätt. Även detta innebar en väldigt stor stress för mig, jag var konstant rädd. Blev bland annat huvudmisstänkt i en härva av villainbrott, men eftersom jag inte var speciellt delaktig så klarade jag mig. Det var dock en stor chock den gång jag kom hem från skolan, låste upp dörren, och fann två män i min lägenhet. Fy vad rädd jag blev - tills de tog fram sina brickor och visade att de var civilpoliser och var i full färd med en husrannsakan. Sedan fick jag följa med dem till stationen för förhör och skit. Mer än såhär kan jag inte säga för att skydda andra inblandande. Men självklart var det en otrolig stressfaktor och jag hade jämt och ständigt ont i magen. Kanske ska tillägga att jag faktiskt blev frikänd.

För att återgå till vikten och ätstörningen, så mycket riktigt - hetsätningarna kom tillbaka och jag kände mig så vidrig. Jag avskydde mig själv så mycket att jag inte ens kan beskriva det med ord. Det var liksom bara ångest ångest och ångest, i princip dygnet runt. I perioder kräktes jag upp maten, men ibland sket jag i det för jag var inte annat värd än att vara fet och äcklig, trodde jag. Jag förtjänade helt enkelt inte ett bra och hälsosamt liv, jag ville mest förstöra mig själv. Ännu hellre dö. Ren tur att jag redan fått barn, hon fick mig att fortsätta leva, hon var min räddande stjärna!

Härefter börjar mitt minne svaja rejält och nu behöver jag återigen en paus för att få minnas. Så, jag kan inte göra så mycket annat än att dela upp i ett eller flera avsnitt till. Kanske kommer jag aldrig till poängen, men jag försöker. Det svåraste är ju att gå igenom allt som varit runt omkring, det som ledde mig till att misshandla mig själv så svårt som jag gjort länge med maten och sedan ännu mer med droger och självskadande i form av överdoseringar och rakblad och blod.

Tycker ni det är för jobbigt att jag delar upp det såhär? När allt är klart ska jag försöka sammanfatta allt i en kortare text. Ni ska också få se lite foto på min kropp genom tiderna, om intresse finnes.

den här dagen...

2011-10-18T23:45:00.000+02:00

Klockan är nu över midnatt, därför har jag schemalagt inlägget bakåt, så det hamnar på rätt dag.

Dagen började dåligt. Nästan ingen sömn alls. Sedan en hel del stress för att vi - jag, Daniella & Mikaela (Danis vän) - skulle med bussen till Malmö. Där gick vi in på Entré och köpte nya skor. Jag bara ÄLSKAR mina, de är skitsköna! Vi mötte upp Karolina. Gick hem till henne och fikade och återvände sedan till köpcentret för att glo lite. Myspys.

Jag stannade hos Karolina medan Daniella och Mikaela åkte hem. Hjälpte henne med disken, hon avskyr att diska och jag tycker det är avkopplande. Sedan plötsligt rasade allt över mig. Allt som händer i livet just nu. Allt som hänt idag, som jag tyvärr inte kan avslöja här och jag fick världens panikångestattack. Minns knappt vad som hände, men plötsligt så hade jag rispat mig med en sax på armen och jag vet inte om jag var aggressiv eller något (?) för Karolina blev jätterädd och ringde polisen. Jag blev skitarg, men nu när allt lagt sig så kan jag väl inte anklaga henne direkt.

Jag var skitarg på snutjävlarna trots att de faktiskt var hur trevliga som helst. Men jag tyckte situationen var fruktansvärt löjlig just då - kunde inte deras resurser användas till bättre skit? Min ångest höll ju då på att lägga sig och jag hade bara kunnat antingen 1) åka hem eller 2) åka till akuten själv. Nu fick jag istället visiteras och bli taffsad på vid en polisbil mitt inne i stan. Det var ganska förnedrande och skämmigt. Men men...

De körde mig till psykakuten. Där fick jag vänta i rökrummet ett bra tag innan jag kom in till läkaren. Då var jag hur lugn som helst och inte ens hon kunde fatta att jag behövt polistransport! Jag pratade lite med henne om min ätstörning och hon skulle skriva till min öppenvård att jag behövde terapi för den. Kanon! Hon frågade också om självmordstankar och jag erkände att jag dragits med sådana ända sedan tonåren och att jag liksom inte kan bli kvitt dem. Just nu har jag dock inga planer, så hon släppte iväg mig utan problem.

Jag återvände till rökrummet och en sköterska frågade om jag ville ha sjuktranstport hem. Jag undrade förstås vad det skulle kosta, men eftersom jag kommit med snuten så skulle det vara kostnadsfritt. Wow, liksom! MEN -. jag skulle få vänta en och en halv timme. Drygt som fan! Speciellt eftersom det i rökrummet också satt en kvinna som var där på grund av att hon hade tänkt mörda grannen. Hon berättade en massa mordtankar och det kändes inte alls bra. Hon var också extremt paranoid och ville slå skötarna på käften. Det var obehagligt, men på något sätt så var hon ändå trevlig. Om inte annat så hjälpte hon till att fördriva tiden.

Och tiden gick och taxin kom. I bilen satt en kille, kanske i 35-årsåldern och blatte. Ja, jag skriver blatte eftersom han själv kallade sig det. Han kom från Ungern och var jättetrevlig. Vi snackade hela vägen och han var så glad och positiv att det smittade av sig på mig. Fan, vilken trevlig prick! Jag blev ju nästan kär. Plötsligt så frågade han mig om jag rökte och jag sade ja. Då plockade han fram en packe cigg och bjöd mig. Och vi rökte i bilen trots att det är emot reglerna. HAHA, alltså, han var så underbar.

Nu har jag precis kommit hem. Och känner mig inte så farligt trött, men ska ta en sömntablett så att jag får sova inatt. Det behövs efter den här dagen.

just nu.

2011-10-18T21:18:00.001+02:00

Psykakutens rökrum.